Bokens omslagsbild är tagen i Norrköping 1956. Ernst och Ili Silberstein ler mot kameran med barnen Margit och Willy mellan sig. Föräldrarna lyckades komma levande ur lägren i Sibirien respektive Auschwitz och Bergen-Belsens tyfusbaracker. Dessutom hade de lyckats ta sig till Sverige efter att ha varit skilda åt i fyra år.

I boken skriver Margit Silberstein om hur hon och lillebrodern blev föräldrarnas räddning och skänkte dem mening. De gav barnen ändlös kärlek – men är ”allomfattande kärlek enbart av godo? Den kan ge självkänsla, men också förtärande skuld”, skriver hon i boken.

”Förintelsens barn” är en historia som Silberstein burit med sig i decennier, men som inte varit färdig att skriva ner förrän nu.

– Jag har tänkt på det här så länge kan minnas, säger hon i telefon från bostaden vid Långholmen i Stockholm.

– Min ambition var att få med olika aspekter av mina föräldrar, deras historia och de tunga ryggsäckarna de bar på och som också blev min tyngd. Men även det judiska i mig och att tillhöra en minoritet.

Hur gick du tillväga?

– Jag började tvinna ihop historiens trådar när jag översatte och läste pappas alla brev till mamma, som jag blev oerhört tagen av. Jag älskar honom ännu mer nu, säger hon med ett skratt.

Ernst Silberstein skickade många innerliga brev till sin då blivande hustru Ili. Han skrev om sin längtan efter henne, men också om sorg och sin tidvis vacklande tro på Gud.

”Nu är vi två föräldralösa, som ska hitta tillbaka till varandra. Du är min mor, min far, min älskade lillasyster, mina småbröder, mina stora bröder – snart är du min fru”, lovar han i ett av dem.

– Mamma var central i vår familj. Hon var tydlig och sade vad hon tyckte hela tiden. Pappa var mer lågmäld och i bakgrunden. Men genom sina brev under de här åren blev han passionerad och mycket kraftfull. Han träder ut genom sitt hölje i dem på något vis.

Under tonåren brottades Margit Silberstein med att förbli lojal med sina föräldrars drömmar och tro – och att själv frigöra sig, revoltera. Hon blev ihop med en en icke-judisk pojkvän, som hennes föräldrar inte vill ha med i familjen.

– Det där var jättesvårt. Jag ville ju vara som alla de andra unga i Norrköping i världen utanför mitt hem. Men också vara mammas och pappas flicka och göra dem glada för att de var så ledsna och sköra.

De var ”perforerade av allt som de utstått”, skriver hon.

– Och som barn till överlevare från Förintelsen var det nästan omöjligt att inte alltid vara snäll, så kändes det. Det blev en dragkamp som skapade väldigt mycket skuld i mig, säger Silberstein och poängterar att hon i dag är en mer hel människa.

Hon tycker om de två världarna som hon fått med sig och har i dag inga problem att hantera dem.

– Så är det nog för många judar i Sverige: man hittar sin väg, håller fast vid vissa saker och står för dem mer i dag. Jag går till synagogan och fastar på den judiska högtiden Jom kippur, fast en del människor tycker det är konstigt – ”äter ni inte på ett helt dygn?”.

Ditt fokus på hur barnen som föddes efter Förintelsen växte upp i dess skugga är en ögonöppnare.

– Det blir jag glad för att du säger. Jag har varit rädd för att folk ska säga ”jaha, nu kommer det en till bok om Förintelsen – har vi inte fått nog av den?”. Men jag ville få människor att veta att vi finns och fortfarande bär på det tunga. Att vi har det i vårt blodomlopp. Det tog inte slut med befrielsen av Auschwitz, säger hon och fortsätter:

– Jag kunde som journalist stå där i tv och verka cool, men ni vet inte vilken ryggsäck jag bär på.

Ibland hör hon människor säga att krigsåren och utrotningslägren ligger så långt bakom oss i dag. Att det var då och nu är allt det över.

– Men så är det ju inte. För mina två vuxna barn, Joel och Markus, är det förstås inte lika tungt som för mig. Men en katastrof som Förintelsen sipprar ändå ner till de som kommit efter.

I dag finns det, till skillnad från förr, större kunskap om trauman, kriser och verksamma terapier.

– Ja, förmodligen hade det kunnat hjälpa pappa med hans tungsinthet och sorg och också mamma att få sitta och prata med någon professionell. Men det var ju inte tal om sådant i den världen de kom från, säger hon och fortsätter:

– Under en kort period i tjugoårsåldern gick jag däremot till en psykolog, med det funkade inte så jag slutade. Men när jag senare väl började prata med människor med samma bakgrund som jag bildade vi snabbt små samtalsgrupper. Det var en milstolpe.

Den amerikanska författaren Helen Epsteins insamlade vittnesmål under 1970-talet var en annan. Hennes berättelser kom från barn som likt Margit Silberstein hade försökt avlasta och stötta sina föräldrar.

– Epsteins bok var fantastisk. Den blev en rörelse bland andra generationens judar i en massa länder och fungerande som en befrielse för mig. Det är ju ofta så, man är aldrig helt ensam om sina upplevelser.

Hur tror du att dina söner kommer att förhålla sig till sin bakgrund i framtiden?

– När jag talar med dem så förstår jag hur djupt det sitter också i dem. Jag blev så tagen när min ena son sade att med våra avhuggna släktrötter så har han inte kunnat lära känna stora delar av mig och min bakgrund, det som är hans familj.  Det kanske inte kommer att finnas där som ett sår i honom, men som ett hål, en tomhet, tänker hon högt.

Samtidigt kommer de smärtor som inte direkt berör en själv antagligen sakta avta tror hon.

– Smärtan är fortfarande så stark hos mig, och jag har ofrivilligt fört över vissa saker till mina barn, men för dem tror jag att det till slut inte kommer att göra lika ont.

Du besökte Auschwitz 1995 där din mor var internerad innan hon förflyttades till Bergen-Belsen.

– Auschwitz hade varit i min fantasi i alla år och när jag åkte dit så var jag ganska gammal. Barackerna, stängslen och taggtråden var kvar och på något sätt var det skönt att komma dit och få se allt, säger hon.

Hon besökte lägret i sällskap med en man som själv varit fånge i Auschwitz när han var barn.

– Han berättade väldigt sakligt om hur det hade fungerat och lukterna där, säger hon.

Resan i sig blev inte en stor ögonöppnare för henne, men Margit Silberstein beskriver hur något ändå föll på plats.

– Jag tänkte efteråt att det kanske hade varit bra också för mamma, som gick bort året innan, att ha kommit dit med mig. Men jag tror faktiskt inte att hon hade orkat.

I december 2019 reste hon också till de städer i Rumänien där föräldrarna växte upp. I Satu Mare fanns det inte längre något kvar av staden så som den såg ut när hennes mor växte upp där. I lilla Nusfalau i närheten, där Ili Silberstein föddes, hittade hon ändå i stadshuset en liggare med alla släktingars namn nedtecknade.

– Att bläddra i den var väldigt starkt. Att få se min morfars namn och alla de andra namnen i skrift gjorde det verkligare att de faktiskt… funnits.

Dina föräldrar, dina och din brors barn förlorade samtliga släkttrådar bakåt. Alla era släktingar dog under andra världskriget.

– Det där är något som så lätt får mig att gråta. Den sorgen kommer aldrig att gå över. Mina söner fick tyvärr inte träffa sin morfar och var väldigt små när mamma gick bort, men min lillebror Willys familj och min är jättetajta. Vi har förblivit det genom alla år.

I boken återkommer du till dina dubbla världar. Hur har de förändrats genom åren?

– Jag går ut och in i mina olika världar, jag är ju självklart svensk, en svensk judinna. Emellanåt är jag mer hemma i det judiska. Det är en känsla som inte går att förklara, den är inte ett problem, den bara är.

Läsare talar om att Margit Silbersteins 190 sidor långa berättelse har ett slags värme, trots all svärta. Några att dem känner igen sig i delar av historien

– Det har varit fint att se för jag har varit rädd för att delar av min bok skulle kunna missförstås. Skälet till att mor och far var så måna om att jag skulle gifta mig med en jude var att det judiska arvet skulle föras vidare.

I slutordet av ”Förintelsens barn” konstaterar hon att hennes bok är självutlämnande och gör henne sårbar, men att den måste skrivas så för att nå fram till de som läser den. Den är skriven till hennes föräldrar, till deras ära, understryker hon. De var två ”skadeskjutna” människor som berövats nästan allt i ett maskineri av ondska, men som ändå förmådde att gå vidare och leva värdiga liv.

– Mirakulöst nog klarade min mor och far för det mesta att bemästra den obotliga sorgen, och att ge kärlek.

Vad har det betytt för dig att berätta din familjs historia?

– Det har känts skönt att skriva om mammas och pappas strävan med sina liv, att de gjorde det så bra ändå, svarar hon.

– Men också att berätta att sådana som jag fortfarande finns omkring er.

Läs mer:

Anders Rydell: Minnet av Förintelsen måste skyddas

Mats Greiff: Malmö är den bästa platsen för ett museum över Förintelsen