Om historien följt sin gilla gång hade Margit Silberstein vuxit upp som en rumänsk flicka någonstans i Transsylvanien, omgiven av släkt och vänner som sannolikt försökt lära henne att leva ett traditionellt judiskt liv.

Men det gjorde nu inte historien, ett världskrig och en besinningslöst människohatande ideologi kom emellan. I stället kom hon att födas i Norrköping som dotter till ett par som lika knappt som mirakulöst undsluppit Förintelsen med både liv och kärlek i behåll.

De hade känt varandra redan före kriget och tänkt gifta sig, men kastades plötsligt åt varsitt håll; mamman till Auschwitz, pappan som tvångskommenderad till fronten i Ukraina. De återförenades i Sverige, där de kunde bilda familj och fick två barn.

Men bördan av fruktansvärda minnen var tung, och släkten på båda sidor nästan helt utplånad. Ensamma i världen fick de börja ett nytt liv i det främmande landet i norr.

Margit Silbersteins bok ”Förintelsens barn” är ett av många vittnesmål om hur det är att växa upp som andra generationens överlevande, inbäddad i en obekymrad svensk efterkrigskultur men med en nedärvd katastrof i själva inandningsluften hemma. I sina yttre konturer är hennes berättelse inte olik till exempel Göran Rosenbergs självbiografiska ”Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz”, där sonen lever en mestadels svensk tillvaro medan pappan tyngs av ett inre mörker och till sist tar sitt liv.

Men där Rosenberg kopplar ett större grepp om bilden av Södertälje och efterkrigstidens Sverige håller sig Margit Silberstein tätt intill sina egna känslor och upplevelser. Det är en rak och ogarderad berättelse som i valda delar kunde handla om vilken invandrarfamilj som helst. Två föräldrar ligger i för att ge sina barn en trygg uppväxt i det nya landet. De bor i en etta med dass på gården, lite senare får de tag på en större lägenhet och till och med en liten hyrd sommarstuga på landet.

Margit själv är lillgammal, lyssnar på ”Rasmus, Pontus och Toker” på familjens Radiola, åker stadens gula spårvagnar och har en bästis som heter Ingrid. Ett helsvenskt femtiotal, om också sett lite från sidan, och kanske är det just därför skuggorna bakom familjebilden får så mycket skarpare konturer.

För det finns ju ett stort tomrum runt dem, släktingar finns inte och Norrköping har inte lika starka judiska kulturkretsar som dem Leif Zern och Kenneth Hermele berättat om från Stockholm under ungefär samma tid. Semestrar och religiösa högtider firar de på egen hand.

Det är lätt att förstå att det inre känslotrycket i en sådan familj blir högt. Barnen blir inte bara livets enda mening, de dras också in i föräldrarnas värld, Margit får ersätta den närhet mamman haft med sin förlorade syster.

Och om pappan är tillknäppt och fåordig så vill mamman ständigt ha sällskap. Till skillnad från Rosenbergs far väljer hon också att berätta för sina barn. Margit fick tidigt ta del av hennes upplevelser och övertog, som hon skriver, ”jordens tyngsta packning”.

Det är mycket för ett barn, alltför mycket, hemma blev hon också närmast tvångsmässigt snäll, man protesterar inte mot föräldrar med sådana erfarenheter. Hon plågas av en obestämd skuld och dras till lidandet. Som alla skolbarn på den tiden läste hon ”Barnen från Frostmofjällen” som satte spår i en hel generation, men på ett särskilt sätt i henne: i berättelsen läste hon nämligen in dödsmarschen från Auschwitz, där mamman tvingats delta, och hittade på ”Fattigleken” där hon och brodern traskar runt och runt i lägenheten hemma och låtsas vara hungriga.

Kreativt – och hjärtskärande.

Det är en enkel men klarsynt bok som väcker många tankar. Som efterklok läsare skulle man önska att mamman förmått hålla barnen på lite längre avstånd från de egna avgrunderna. Men kanske var det ogörligt, och det är inte heller något den vuxna Margit anklagar henne för, tvärtom är hennes bok mest av allt en sorgsen och gripande hyllning till två sargade föräldrar som hade som sitt främsta mål att ge sina barn det liv de själva berövats.

Och lyckades, trots allt.

Läs fler texter av Lars Linder och fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

”Mina föräldrars ryggsäckar blev också min tyngd”