Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 19:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/maria-schottenius-utga-inte-fran-att-kritikern-saknar-fantasi-anna-karin-palm/

Böcker

Maria Schottenius: Utgå inte från att kritikern saknar fantasi, Anna-Karin Palm!

Anna-Karin Palm.
Anna-Karin Palm. Foto: Mats Andersson

Jag går inte med på Anna-Karin Palms påstående att min kritik av Carola Hanssons roman beror på en okänslighet för andra litterära uttryck än realistiska berättelser, skriver Maria Schottenius i sin replik.

En debatt om litteraturläsning har i höst svept in på kultursidorna. Alltid välkommet.

Författaren Anna-Karin Palm vänder sig (DN 12.9) mot min recension av Carola Hanssons bok ”Minnestrådar” och undrar om den autofiktiva trenden gjort att även vi som är etablerade kritiker blivit döva för litterära tonfall.

Jag tror precis som Anna-Karin Palm, att autofiktionen kan ha destruktiva effekter. Läsare lockas med sanna historier, men vad får de? Journalistiska halvmesyrer där skribenten genom att romanstämpla sin bok slipper att känslomässigt ansvara inför dem som eventuellt blir uthängda. Eller utföra det jobb och den faktakoll som krävs för att boken ska passera som dokumentär.

Jag har själv varit starkt kritisk till genren, men börjar ge upp. Det här är uppenbarligen böcker som folk vill läsa och som förlag behöver för att gå runt.

Läs mer. Anna-Karin Palm: Har autofiktionen skapat sämre läsare?

Däremot kan jag inte gå med på Anna-Karin Palms påstående att min kritik av Carola Hanssons roman skulle ha att göra med en okänslighet för andra litterära uttryck än realistiska berättelser. Det känns som en bisarr tanke efter att ha bedrivit litterär forskning på något helt annat än realistiska berättelser och i fyrtio år verkat som kritiker av litteratur med olika inriktning.

Carola Hansson
Carola Hansson Foto: Sara MacKey/Albert Bonniers förlag

Jag är vanligtvis uppskattande till Carola Hanssons böcker, hon är en ovanligt känslig persontecknare och skicklig stilist, men jag hade problem med formen i ”Minnestrådar” (DN 25/8). Ungefär desamma som Emi-Simone Zawall diskuterar i sin recension i Svenska Dagbladet (24/8). Alltför många distanserande lager i berättandet gör att gestalterna i romanen blir svaga i konturerna. Berättaren lyssnar på en annan som berättar om en tredje. Det är svårt att känna engagemang genom alla dessa led. Historien glider undan. Extra problematiskt eftersom romanen rör judeförföljelserna och judeutrotningen under nazismen.

Dessutom är det klichémässigt att, som ofta sker, anklaga recensenter för att vilja läsa en annan bok än den författaren har skrivit

Läsningen blir otillfredsställande eftersom arrangemanget känns så konstruerat. Även om romaner alltid är konstruktioner, vissa mer uppenbart än andra, upplever jag inte att man i ”Minnestrådar” utvinner litterära effekter genom att låta den saken prägla boken.

Anna-Karin Palm anser att min och Zawalls föreställning om att berättarsituationen bör kännas ”naturlig” och ”psykologiskt trovärdig”, är orimlig. Hon häpnar och menar att Hanssons roman är ”en gestaltning utan anspråk på den sortens realism”.

Det finns åtskilliga romaner inför vilka jag delar Palms inställning. Men jag håller inte med henne när det gäller Carola Hanssons bok. Om avsikten inte är att berättelsen ska kännas naturlig och psykologiskt trovärdig, utan tvärtom, lösgöras från den typen av förväntningar, bör det finnas en poäng med det. Och den poängen ser jag inte.

Dessutom är det klichémässigt att, som ofta sker, anklaga recensenter för att vilja läsa en annan bok än den författaren har skrivit. Det kan ju faktiskt finnas skäl att anse att en roman inte lyfter. Att det helt enkelt är något problematiskt med bygget. Inte bara utgå från att kritikern har brist på fantasi.

Lär fler texter av Maria Schottenius här.

Läs mer i debatten om läsning i debatten om Lydia Sandgrens debutbok:

Suzanne Osten: Därför blev jag drabbad av Lydia Sandgrens ”Samlade verk”

Åsa Beckman: ”Samlade verk” har fått kritikerna att tappa huvudet

”Samlade verk” av Lydia Sandgren är en underlig debutroman

Studio DN 28 augusti: ”Mycket är modigt i Lydia Sandgrens roman”

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt