Mårten Arndtzén: Hur vet Gitte Ørskou att framtiden saknar behov av Vilks rondellhund?

Sedan Lars Vilks omkom har några konstkritiker (däribland undertecknad, i P1 4/10) menat att det nu är dags för Moderna museet att korrigera det misstag man gjorde 2015, genom att tacka nej till Lars Vilks erbjudande att skänka museet originalteckningarna till konstprojektet ”Profeten M. som rondellhund”.

Detta beskriver museichefen Gitte Ørskou som en mediekampanj och sätter ned foten i fredagens Sydsvenskan: teckningarna har ingen plats i Moderna museets samling. Eftersom hon leder det enda konstmuseum i landet som skulle kunna erbjuda den säkerhet som krävs står det alltså klart: de kommer inte att bevaras. Hur kan hon veta att framtiden saknar behov av dem?

Gitte Ørskou är såklart en kunnig person. Men kanske inte så ödmjuk? Som processverk har rondellhunden i hög grad utspelat sig i och genom medierna, och vi som arbetar där har haft anledning att förhålla oss aktivt till den under drygt 14 års tid. För egen del har det inneburit en omvärdering av verket, och jag känner igen min egen första reaktion i Gitte Ørskous karaktäristik: att det ”cementerar motsättningar”, är avsett att ”skapa spektakel” och ”saknar en mer sofistikerad form eller uttryck”. Rimliga åsikter från någon som ställs inför verket för första gången. Men från det svenska konstlivets högsta tjänsteman?

Själv ser jag i dag ett verk som varit både gränsöverskridande och blottlagt saker vi inte visste eller ville se förut. Att det introducerat ett öppet, processorienterat konstbegrepp för en bred allmänhet är bara det nog för att motivera en plats i Moderna museets samling. Därmed inte sagt att det är perfekt, men i en annan värld, där rondellhunden kunnat visas och diskuteras som konst, hade verket varit föremål för en grundlig, estetisk diskussion vid det här laget. Och Moderna museets överintendent hade säkert varit en mer kvalificerad bedömare av det.

Skuldbeläggandet av offret är en annan sak jag känner igen från den initiala debatten. Ørskou talar i SVT (8/10) om de ”tragiska, tragiska följder som uppstått på grund av just denna provokation”. Verkligen? Att just Ørskou, från sin position, beskyller en konstnär som ritat teckningar för dessa följder är förbluffande. Hon säger sig stå för yttrandefrihet men att ”frihet kommer med ansvar att förstå sin position i relation till andras”. Det hon menar är att Lars Vilks borde ha förstått bättre än att utmana en religion som utövas av vad Ørskou betraktar som en utsatt grupp i samhället.

Gitte Ørskous argumentation speglar en utveckling av konstlivet där samhällsansvar och rättvisefrågor kommit att trumfa frihet som vägledande värden. En utveckling som naturligtvis inte sker i ett vakuum: även inom kulturpolitiken har friheten kommit i kläm, till förmån för ett koppel av progressiva värderingar, vilket Myndigheten för kulturanalys kunde visa i den uppmärksammade rapporten ”Så fri är konsten” tidigare i år. Även om Ørskou tagit sitt beslut på armlängds avstånd från regeringskansliet, står det helt i samklang med den värdegrund som gäller inom kulturpolitiken för närvarande.

Hur viktig är konstnärlig frihet för 2020-talets intendenter och museibesökare? En del protester har hörts efter Ørskous debattartikel, men jag tycker mig också höra en suck av lättnad gå genom landet (eller åtminstone Stockholms innerstad). Chefen har sagt ifrån och Moderna museet förblir en plats dit vi kan gå utan oro för vare sig terrorattentat eller att våra föredömliga värderingar ska utmanas. I behaglig avskildhet från samtidens buller och skrän.

Moderna museet har alltså stängt dörren mot sin tid. Att det var just Lars Vilks rondellhund som skulle uppenbara det för oss är inget att förvånas över, längre.

Läs mer: Moderna museets chef om Vilks Muhammedteckning: ”Hatisk och kränkande”