Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-08 07:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/massmord-planeras-over-laxkanapeer-och-konjak-i-wannsee-1942/

FILM | RECENSION

Massmord planeras över laxkanapéer och konjak i ”Wannsee 1942”

”Wannsee 1942”
Foto: Edge Entertainment

Historien om den ökända, nazistiska Wannseekonferensen, där den ”slutgiltiga lösningen” tog form, har filmatiserats förr. Regissören Matti Geschonnecks nya version är stram och formell på ett sätt som förstärker det groteska som hände.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Den 20 januari 1942 samlas en grupp ledande tyska nazister för ett möte i en vacker villa vid Grosser Wannsee, utanför Berlin. Temat för konferensen, ”den slutgiltiga lösningen”, skulle komma att avgöra ödet för miljontals europeiska judar. Sekreteraren Ingeburg Werlemann (Lilli Fichtner) tar anteckningar och det är utifrån dessa vi vet vad som sades den dagen.

Sammankallande är Reinhard Heydrich (Philipp Hochmair), en av Hitlers närmaste män, som tidigare organiserat novemberpogromen (kristallnatten) 1938. Andra när­varande är bland andra Adolf Eichmann och Gestapos chef Heinrich Müller.

De introduceras för oss genom skvallret från några uppkomlingar, yngre förmågor, som gjort sig kända för sina brutala metoder i öst. När männen väl tar plats vid bordet har vi med andra ord redan en ganska klar bild av vem som är vem och deras inbördes hierarkier. Därefter kan filmens mycket detaljerade redogörelse för samtal om allt från tvångssteriliseringar till olika definitioner av judiskhet ta sin början.

Flera av deltagarna är också oroade för att en allt för hård linje skulle kunna skada den tyska befolkningens stöd i frågan. Skala och metod avhandlas som vore det vilken administrativ fråga som helst. Två timmar senare har de närvarande organiserat ett storskaligt folkmord.

Skala och metod avhandlas som vore det vilken administrativ fråga som helst. Två timmar senare har de närvarande organiserat ett storskaligt folkmord.

Formen är så stram att den nästan känns formell. Här finns till exempel inga filmiska manipulationer i form av musik. Trots det, eller kanske just på grund av det, blir varje liten vändning eller invändning i samtalet laddat. Mellan raderna avslöjas deltagarnas respektive positioner. Någon har moraliska betänkligheter, en annan ekonomiska, medan en tredje mest oroar sig för sin egen arbetsbörda. Den tyska ensemblen spelar elegant och precist ut detta samtal utan några större åthävor.

Vid det här laget har den ödesdigra konferensen hunnit filmatiserats flera gånger. Tillvägagångssättet har i det närmaste alltid varit detsamma. ”Wannsee 1942”, ursprungligen gjord för tysk tv, ligger till exempel kusligt nära ”Konspirationen” från 2001. Här finns samma redogörelse av persongalleri och personalens minutiösa förberedelser innan mötet.

Den senaste versionen, som är inspelad på den verkliga platsen för konferensen, har till och med återskapat den ursprungliga menyn i form av laxkanapéer, kaffe och konjak. Den övergripande korrektheten, både vad gäller utförande och skådespeleri, förstärker bara det groteska. Konferensen visar med all tydlighet hur förankrad idén om folkmord var inom nazistpartiet och hur avtrubbade deltagarna blivit inför den pågående avhumaniseringen av judar.

Men ”Wannsee 1942” är också ett svar på diskussionen om hur filmare ska kunna skildra andra världskrigets fasor utan att exploatera dess offer. Som filosofen Hannah Arendt påpekade är ondskan banal och när alla känslor skalats bort kan grymheten tydligt framträda inom ramen för ett torrt byråkratiskt protokoll.

Se mer. Tre andra filmer om Nazityskland: ”Undergången - Hitler och Tredje rikets fall” (2005), ”Sophie Scholl - de sista dagarna” (2005), ”Valkyria” (2008.)

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul