Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-21 06:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/mastaren-jorge-luis-borges-drevs-av-njutning-och-hunger/

Bokrecensioner

Mästaren Jorge Luis Borges drevs av njutning och hunger

Bild 1 av 2 Jorge Luis Borges i sitt hem i Buenos Aires 1983, tre år före sin död.
Foto: Christopher Pillitz / Alamy Stock Photo
Bild 2 av 2

Med en tredje volym, som sträcker sig från 1971 till 1986, sluts utgivningen av Jorge Luis Borges samlade verk på svenska. Rebecka Kärde har läst en litteratur som sällan blir mer besynnerlig än just hos den argentinske mästaren.

Den argentinska författaren Jorge Luis Borges (1899-1986) åtnjöt ett sent internationellt genombrott. Det var först på 1960-talet som hans verk började översättas i större skala från spanska till de andra världsspråken. För Borges personligen måste tajmningen ha varit välkommen. Ungefär samtidigt hade hans successivt försämrade syn blivit så dålig att han i praktiken var helt blind. Nu fick han chansen att turnera världen över. Med tiden blev han ett slags Teiresias-gestalt, en peripatetisk enmanscirkus, vars föreläsningar tog formen av talade essäer rotade i hans vidunderliga minne.

Skrev gjorde Borges livet ut. När synen försvann övergick han till att diktera sina texter, vanligen med mamma Leonor eller, efter hennes död vid 99 års ålder 1975, hustrun María Kodama som sekreterare. Den 600-sidiga volym som hjältarna på Tranan ger ut, den sista av tre kronologiskt ordnade tegelstenar med ett omfattande urval av Borges samlade produktion, rymmer perioden 1971-1986. Förutom flera novellsamlingar finns här ett stort antal dikter, föreläsningar och essäer, i synnerhet om Dante, vars gudomliga komedi Borges höll för det främsta litterära verk som mänskligheten frambringat.

Som blind diktare var Borges i gott sällskap. Homeros sägs enligt traditionen ha varit den förste. Ett mer historiskt vederhäftigt exempel är John Milton, som komponerade sina mästerverk ”Det förlorade paradiset” och ”Det återvunna paradiset” efter att ha förlorat synen i medelåldern. Släktskapet med Milton gick inte Borges förbi. Volymen innehåller två dikter med titeln ”On his blindness”, ett alternativt namn på Miltons sonett ”When I consider how my light is spent” (i fotnoterna dessvärre tillskriven John Donne).

Den tidiga ”On his blindness”, hämtad från boken ”Tigrarnas guld”, förhåller sig pragmatiskt till förändringen av produktionsvillkoren. Här heter det att litteraturen, närmare bestämt ”Tusen och en natt”, har vänt mörkret till ett ”ljusdränkt sagohav”. Blindheten, säger Borges i en föreläsning med samma rubrik, bör inte förstås i värdeladdade termer, utan som en öppning som författaren måste utnyttja, ”ett medel bland alla de märkvärdiga som ödet eller slumpen beskär oss”. Den möjliggör en bok som reseskildringen ”Atlas”, skriven av en resenär som känner och lyssnar sig fram i Genève och Istanbul.

Så måste man kanske tänka för att stå ut. Men i den senare ”On his blindness” kryper vemodet och ensamheten fram. ”Det enda jag begär / är att få se ett ansikte”, står det nu. ”När andra har sin himmel och sin jord / har jag min skymning, min rutin med ord.”

Ett för Borges ovanligt medgivande: ibland är litteraturen inte tillräcklig.

Fast för det mesta är den ändå det. Det är nästan ofattbart vilket stoff Borges kan vrida ur enskilda formuleringar hos Dante, eller den förtrogenhet och uppfinningsrikedom med vilken han handskas med allt från buddhistisk mytologi till fornvästnordisk litteratur. En särskild kärleksförklaring tillägnas det tyska språket, vilket Borges ansåg att man närmade sig bäst med hjälp av Heinrich Heines ”Buch der Lieder” och ett lexikon. Engelskan, ett annat favoritspråk, fick han som barn via sin brittiska farmor. Italienska påstår han sig inte kunna, bara den som Dante lärt honom.

Mot slutet av sitt liv, kanske som en följd av blindheten, kom Borges att favorisera lyriken som uttrycksform. Normalt sett har hans dikter förpassats till en ogräsexistens i novellernas skugga. Det är ledsamt, om än begripligt. I dikterna finns en sällsam skönhet. Stilen är klar och samlad, uttrycket centrallyriskt, självrefererande. Man förleds tro att man får en glimt av personen Jorge Luis Borges, han som mer än någon annan dragit ett löjes skimmer över dikotomin ”verklighet” och ”litteratur”. Som om det inte är honom man sett hela tiden – kanske allra tydligast i de snillrika novellerna.

Vattnet, människan, förändras i varje ögonblick. Samma sak gäller böckerna, som också, liksom läsaren, omskapas av tiden.

En vanlig tanke hos Borges utgår från Herakleitos berömda sentens: man kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Vattnet, människan, förändras i varje ögonblick. Samma sak gäller böckerna, som också, liksom läsaren, omskapas av tiden. ”Den gudomliga komedin” är en text när man läser den som 18-åring, en annan som 30-åring, åter en tjugo år senare. Problemet sammanfattas i föreläsningen ”Tiden”, hämtad ur ”Borges, muntligen”: ”Vi är något som förändras och något som blir kvar. Vi är något väsentligen gåtfullt.”

Tid och rum är för Borges kategorier som bär fiktionens prägel. Vi låtsas att en händelse ägde rum på en viss plats vid en viss tidpunkt. I själva verket är det lika legitimt att föreställa sig att denna händelse fortfarande pågår och kanske alltid har gjort det. ”Allt inträffar för första gången, men på ett evigt vis”, står det i dikten ”Lyckan”: ”Den som tänder en sticka i mörkret uppfinner elden.”

Följaktligen kan det hända att en människa springer in i sig själv, som i novellen ”Den andre”, där Jorge Luis Borges träffar sitt yngre jag på en parkbänk. ”Vi har inte förändrats ett dugg, tänkte jag. Alltid hänvisningar till litteraturen.”

Denna kosmologi – man får nog kalla det för en sådan – påminner om den av fysiker framkastade multiversumhypotesen, enligt vilken vårt universum är en av många och där vår verklighet pågår parallellt någon annanstans, med minimala variationer. Man kan också tänka på den tyska filosofen Leibniz. Hans monadologi är ett metafysiskt system där världen består av ett obegränsat antal monader, separata enheter som samtidigt rymmer det totala. Helheten kan därför göras begriplig via en enda detalj, eftersom denna detalj – hos Borges en människa, ett ord – är förbunden eller likformig med strukturen.

Evighetsmystiken får sin mest pregnanta manifestation i novellen ”Alefen” (ur ”Borges II”), som handlar om en punkt i rummet som sammanfaller med alla andra punkter. Den återkommer i ”Boken av sand”, där en man köper en bok som visar sig vara oändlig, utan början eller slut.

I ”Shakespeares minne” har Shakespeares minne överlevt författaren för att i sekel flyta runt mellan olika värddjur. Berättaren är en Shakespeare-expert som kommer över det på ett hotell i England. Hans föregångare skruvar ner förväntningarna: det enda han kunde använda minnet till var att skriva en biografi i romanform som sågades av kritikerna men sålde okej i USA.

Tanken på den sammanflätade, labyrintiskt slutna världen ger perspektiv på den fanatiska antiperonisten Borges motstånd mot alla former av kollektivism. Om den enskilda människan redan rymmer det hela är massrörelsen i bästa fall meningslös och i värsta fall skadlig. I ”Den andre” tillrättavisar den äldre Borges sitt yngre jag med en formulering som tio år senare kom att upprepas nästan ordagrant av Margaret Thatcher: ”Din massa av förtryckta och utstötta, svarade jag, är bara en abstraktion. Det existerar bara individer, om det över huvud taget existerar någon.”

Författaren själv föreslog i en intervju 1977 att Argentina inte var moget för demokrati. Bättre var då Videlas nytillträdda militärjunta. Äntligen styrdes landet av ”gentlemän”, i stället för ”ligister”!

Borges kosmos gör sig bäst för kortare vistelser – vid längre besök infinner sig viss klaustrofobi.

Mycket klokt och mycket dumt har sagts om Borges politiska ställningstaganden. Jag har ingen lust att bidra med vare sig det ena eller det andra. Men jag tänker under läsningen att hans kosmos gör sig bäst för kortare vistelser, och att Tranans tre volymer framför allt är böcker att regelbundet återvända till, stiga ner i på nytt som i Herakleitos flod. Vid längre besök infinner sig viss klaustrofobi. Plötsligt vill man ut ur biblioteket, ut på gatan – ja, till massan! För att sedan slinka in till Borges igen, till hans svindlande tankedjup och avklarnade sinnlighet.

I en av föreläsningarna om Dante beskriver Borges sig själv som en hedonistisk läsare, driven av njutning och hunger. Han har läst böcker ”på grund av den estetiska sinnesglädje de bereder mig och hoppat över kommentarer och kritiska utredningar”. Den strategin kan med fördel appliceras på hans eget författarskap. Litteratur blir trots allt sällan mer besynnerlig än så här. Man läser honom för att något så underbart är möjligt – den rena glädjen i att erfara sig själv som språkvarelse.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Läs Gabriella Håkanssons recension av ”Borges I. 1923-1944”

Läs mer: Jorge Luis Borges: ”Muren och böckerna”

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt