Mästerlig mix av film och skulptur på Marabouparken

Det är numera helt självklart att blanda tekniker och medier i konstens vidgade fält. Men just film och skulptur tycks ligga så långt från varandra uttrycksmässigt att det krävs en enorm känslighet att få ihop dem utan att det blir pannkaka. Jag tänker på skräckexempel som Tony Oursler, som på 90-talet projicerade videor av ansikten på huvudformade skulpturer.

Internationellt uppmärksammade Tuấn Andrew Nguyễn lyckas mästerligt med detta i sin utställning på Marabouparken.

I rummets mitt projiceras filmen ”The unburied sounds of a troubled horizon” (2022) i stort format, omgiven av skulpturala mobiler i skinande metall, hängande från taket. Diskret belysta i det dunkla rummet känns det som att vara i en magisk skog.

Liksom i flera tidigare arbeten tar Nguyễn här avstamp i Vietnamkriget, eller mer precist i dess effekter för generationerna efter kriget. Verket är filmat i en av de tyngst bombade regionerna, Quảng Trị, då på gränsen mellan Syd- och Nordvietnam. Där fortsätter outlöst ammunition att lemlästa och att ta människors liv än i dag.

Filmens huvudperson Nguyệt och hennes mor driver ett skrotupplag där metallen från gamla bombskal och granater säljs, eller pragmatiskt görs om till hemmagjorda rullstolar och proteser.

Platsen och erfarenheterna är verkliga, men Nguyễn går långt bortom konventionella dokumentära grepp. Äldre myter fogas ihop med sentida historia, som ett sätt att komma åt en nutid där tidigare motsatta ideologier – kommunism, kapitalism, buddism och spiritualism – är verksamma på en och samma gång.

Som förströelse gör huvudpersonen också skulpturer av bombskrotet, och en till synes absurd del av berättelsen är misstanken att hon är en reinkarnation av den för henne okände amerikanske skulptören Alexander Calder. En vit, västerländsk, manlig konstnär, men som också bedrev aktivism mot Vietnamkriget. En bild av historiens komplexitet och motstridigheter.

Det är dessa skulpturer som visas i utställningen. Filmen för samman en rad spår för att mejsla fram erfarenheter av trauma och sorg men en viktig del är också den möjlighet till läkande och transformation i det konstnären refererar till som ”material memory”. På plats på Marabouparken blir dessa materialens inneboende minnen inte bara ett tema i filmen, utan kroppsligt och rumsligt närvarande.

I angränsande rum visas två tidigare av Nguyễns filmer, även dem kondensat av perspektiv och filmiska grepp, fast med mer postapokalyptiska stämningar. I ”Boat people” (2020) är fem barn på drift över haven, jordens sista överlevare som undersöker kvarlämningar de stöter på.

”Boat people” blev namnet på den nära miljonen flyktingar som flydde med båt decennierna efter Vietnamkriget. En historia om exil och migration som i kommit i skuggan av det som utspelade sig fram till krigets officiella slut. Också här utgår Nguyễn från verkliga platser, som det katastrofalt överbefolkade flyktinglägret Palau Bidong i Malaysia, som stängdes först 1991.

Filmerna bygger på omfattande research och samtal med överlevande, och handlar i slutändan om kolonialismens verkningar, genom kalla kriget fram till i dag. Det är riktigt bra gjort.

Läs fler konstrecensioner här.