Pandemisommaren 2020 var Ystad Jazz en motståndshandling, när festivalen trotsade skräcken genom att sprida hopp för femtio personer, och en digital publik, från Ystad teaters intima salong. Två år senare öppnar man upp på riktigt: det är medelhavsvärme och folkfest när Gunhild Karlings Yazzparad sätter fart på publiken på Ystads gågata, med paljettglittrande swingmusik.

Riktigt som vanligt är det nu inte, och flygkaoset bär skulden till att öppningsakten med amerikanska jazzlegenden Stacey Kent blir en lunchspelning i stället för kvällskonsert. Den drygt 50-åriga sångerskan och hennes make, suveräne saxofonisten och låtskrivaren Jim Tomlinson, levererar därför lyxig amerikansk jazz inför en smått yrvaken publik, i mycket fint samspel med erfarna Claes Crona band.

Röst och saxofon flätas sömlöst samman i kärlekssånger ur The American songbook

Känslorna svallar över i Kents pratiga mellansnack – konserten är en hommage till första utlandsturnén för 25 år sedan, som gick till Sverige. Stjärnan låter indirekt förstå att hon bjuder på musikalisk feelgood, hellre än de vemodstyngda låtar med Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros signatur som präglat senaste tidens enorma framgångar.

Röst och saxofon flätas sömlöst samman i kärlekssånger ur the American songbook – ”Sunny side”, ”Bewitched”, ”Night and day”. Låtar vars underförstått påtvingade optimism påminner om att inte heller jazzåldern saknade skuggor – chosefritt paketerade, med finstämd musikalitet, osviklig klangskönhet och kompromisslös kärlek till texten.

Kontrasten till Ale Möllers vildvuxna ”Xeno Mania”, eftermiddagskonserten på Ystad Saltsjöbad, är uppenbar – men bara till färgerna. För musikens Marco Polo, upptäcktsresande Ale Möller och hans spräckliga niomannaband (fem män och fyra kvinnor) presterar samma finess, i sviten av fyra (manliga) musikerporträtt från olika världsdelar.

Men Möllers speciella dekokt glöder mer intensivt, i schamanistiskt berusande improvisationer som färdas från Finnmarken till Kykladern med ackordeon, nyckelharpan eller den arkaiskt surrande mungigan som motor – och trion av sublima blåsmusiker – Karin Hammar, Jonas Knutsson och Anna Malmström – som skimrande fallskärmar ovanför slagverkets smattrande hav.

Likt Stacey Kent tar hon sig an flera covers på klassiker

Efter två toppakter ligger ribban skyhögt, och trots att hon räddat invigningen med sent inhopp så blir kvällskonserten med prisade jazzsångerskan Ellen Andersson en lätt besvikelse. Likt Stacey Kent tar hon sig an flera covers på klassiker - Beatles ”Blackbird”; kommande singeln ”Are you lonesome tonite” – i läckra arr med utåtriktad, rockig vibe.

Men snarare än ärliga gestaltningar så känns Anderssons tolkningar manierade. Utan bett i rösten förmår scatsången inte att tränga igenom den täta, impressionistiskt glittrande klangmatta som Heike Hansen vid flygeln rullar ut, och Anton Forsberg dubblerar på elgitarr. Medvetet slarvig diktion och lojt utsuddad rytm får det att kännas som om Andersson vill ”föreställa” en jazzsångerska i 40-talsklänning, i stället för att förkroppsliga en levande artist i vår egen tid.

Till sin rätt kommer sångerskan framför allt i franskdoftande ”Once upon a summertime”. Just där, bakom den överdrivet luftiga klangen, väntar en riktigt fin begåvning på att få ta plats.

Läs fler texter av Sofia Nyblom och fler av DN:s konsertrecensioner.