Medelmåttigt landskapsmåleri av kvinnokvartett

Ett fotografi i utställningen visar en påpälsad och glad ung kvinna som tecknar ute på snövidderna med ett bärbart stativ fäst vid midjan. Anna Boberg går sedan tillbaka till ateljén för att måla utifrån sina skisser. Ateljén vid Lofotens berg har hennes man, den kände arkitekten Ferdinand, byggt åt henne.

I vårens historiska utställning på Waldemarsudde sammanförs fyra kvinnliga målare som var verksamma vid förra sekelskiftet. Förutom nämnda Anna Boberg som förälskade sig i Lofotens is- och snölandskap är det Ellen Trotzig som satte Österlen på målerikartan, Ester Almqvist som uppehöll sig i Småland och Skåne, och Charlotte Wahlström som var runt lite här och var i landet.

Det är lätt att föreställa sig hur de borgerliga kvinnorna i slutet av 1800-talet tog sig ut ur de mörka stadsvåningarna där de annars skulle vankat omkring sysslolösa, då de hade husor till allt. Bort från stadens damm och strikta koder för klädsel och uppförande. Ut i landskapet för att måla. Eller, oftast målade de inte direkt utomhus, utan skissade, för att sedan färdigställa målningarna i ateljén.

Landskapsmåleriets status ökade under 1800-talet, först genom romantiken, vidare med Barbizonskolans plein-air-måleri, via impressionismens koncentration på ljuset, i 1880-talets symbolism och den nordeuropeiska vitalismen runt 1900.

Bland de svenska målarna vid sekelskiftet råder en blandning mellan friluftsivrande nationalromantik och nyandlig fascination för naturens sublima skönhet, den vars uppgift är att spegla människans känslolägen.

Naturen skulle vara orörd för att kvala in som ”själsligt landskap”. Motiven är långt ifrån 1800-talets monsterfabriker som spydde ut svart rök i städerna. Ändå är denna lyriska syn på naturen en skön biprodukt av industrialiseringen. Det är först när människan blir ett urbaniserat djur som hon börjar blicka mot naturen som estetiskt sceneri. Tidigare levde hon och dog i och av den.

Tre av de fyra konstnärerna hade övre klassbakgrund med familj och nätverk som mecenater så de kunde leva ekonomiskt oberoende.

Anna Boberg föddes in i kulturetablissemanget och blev nära vän med prins Eugen. Det bär mig verkligen emot att säga det, men prinsens måleri är mycket mer stämningsfullt än hennes. Men trots att många av hennes målningar är slarvigt gjorda och brötiga blev hon ändå framgångsrik och hyllad under sin tid. Konkurrensen var mindre då.

Ellen Trotzig ägnade sig åt något slags fläckmåleri på Österlens vackra kullar. Hennes farbror gjorde henne ekonomiskt oberoende men det gör inte måleriet roligare.

Charlotte Wahlströms måleri är plottrigt och idylliserande. Hennes blommande slånbärsbuskar, ljunghedar och solnedgångar liknar snarast hötorgskonst i dag.

Det verkar som att tidens konstnärer trodde att hastigheten i målandet automatiskt skulle ge närvaro i uttrycket, vilket impressionisterna lyckades med, men sannerligen inte alla andra, vilket Wahlströms bilder av björkar i vårsol är ett tydligt exempel på. Hennes ”Molnstudie från Skälderviken” (odaterad), ett motiv som drar mot det abstrakta, kan möjligtvis kvala in som ”själsligt”.

Ester Almqvist var den enda som inte var rik och är därför såklart den minst framgångsrika. Några bättre verk sticker ut, som det stiliserade mörka ”Landskap från Svartådalen” (1900) med en teknik som får den att likna ett grafiskt blad, eller den pointillistiska ”Novemberplöjning” från 1914 där solens orange ljus bränner över nejden.

Men annars är hennes produktion tämligen slätstruken och ger intryck av osäkerhet och flackande mellan olika trendiga stilar men landar i alltför kladdiga tjocka penseldrag samt tyvärr en sviktande färgkänsla.

Det hänvisas frekvent till symbolismen i utställningen som ett desperat försök att knyta ihop denna spretiga samling. I det lilla inre rummet i slutet av utställningen finns en presentation av Teosofiska sällskapets utställning på Visingsö år 1913, där några av konstnärerna deltog. Här visas tidiga verk av Hilma af Klint som kontext. Det är till de fyra andras nackdel då af Klints målning ”Soluppgång” (1907) faktiskt får fram det där omtalade andliga ljuset.

Jag har full respekt för Waldemarsuddes fleråriga projekt att noggrant och med entusiasm lyfta fram kvinnor som sopats undan ur konsthistorien. Så jag läser pliktskyldigt igenom hela katalogen på jakt efter någon intressant vinkel på materialet. Men förgäves. Texterna består av biografiska fakta om de fyra damerna samt långrandiga beskrivningar av penselstråk och färgval.

Alltihop är långtråkigt.

Är det relevant att bunta ihop fyra kvinnor som målade landskap vid ungefär samma tid? Var de verkligen pionjärer? Är måleriet ens visionärt? Svaret på dessa frågor är: Nja. Nja. Inte direkt.

Det enda försvaret för den här utställningen är att så många medelmåttiga målarmän fått påkostade utställningar, så kan det väl passera att några medelmåttiga kvinnor också får det.