Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-18 23:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/medeltida-the-last-duel-forsoker-avgora-sanningen-kring-en-valdtakt/

FILM | RECENSION

Medeltida ”The last duel” försöker avgöra sanningen kring en våldtäkt

Adam Driver och Matt Damon i ”The last duel”.
Adam Driver och Matt Damon i ”The last duel”. Foto: Patrick Redmond

Ridley Scott senaste film, kostymdramat ”The last duel”, utspelar sig under europeisk medeltid och skildrar ett brutalt övergrepp i tre olika perspektiv.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Med hjälp av påkläderskor kliver vackra Marguerite de Carrouges (Jodie Comer) in i sin svarta 1300-talsskrud – kragarna, kjolarna, kyskheten. Adam Driver ser ut som han kommit direkt från inspelningen av tv-serien ”Girls” och verkar stega rakt ur Brooklyn in i sin brynja och sin rustning för att spela den sköne och förrädiske väpnaren Jacques Le Gris. Matt Damon har tyvärr redan fått på sig sin olyckliga hockeyfrilla till peruk (lika illa som Mikael Persbrandts i ”Tre solar”) när han kläs om till medeltida riddare.

Är det för att markera att detta verkligen är en kostymfilm som alla klär på sig stora kostymer i filmens öppningsscener? Det känns så. Gesten är dock onödig, mer kostymfilm än så här kan det bara inte bli, det är nästan helt bortkastat att fylla dessa kläder med så kända kroppar.

Men med dräkterna på bär det i väg till stor duell. Två män på var sin häst med var sin lans på en arena i Paris. Männen rider mot varandra i leran, eftersom det är så tidigt i filmen är det omöjligt att veta vilka som duellerar och varför. Följaktligen är det inte särskilt spännande. Paret smäller ihop och så spolas bandet tillbaka till tvistens början – ett triangeldrama.

Alltså, inte alls är en duell.

Regissören Ridley Scott gjorde filmen ”Duellanterna” 1977. En film baserad på författaren Joseph Conrads ”Duellen”. I denna utmärkta, existentiella rulle möts Keith Carradine och Harvey Keitel i en lång serie meningslösa dueller som skär ett stort sår genom rollfigurernas 1700-talsliv. När jag såg den första gången blev jag oerhört berörd och beklämd, det var som om Scott lyckats fånga manlighetens och mänsklighetens meningslöshet. Att heder och ära är åt skogen eftersom de inte handlar om sanning. Heder och ära är ett påsminkat, onaturligt skit som bankas in i det naturliga. Och i ”Duellanterna” leder det till en dåraktig evighetsduell, i stället för rimliga liv.

Jag tänker ofta på den filmen.

När regissören Scott återvänder till ännu ett mycket tydligt duell-tema är det inte alls på samma sätt. Det är varken djupt eller tankeväckande, i alla fall inte under de första två timmarna. ”The last duel” berättar samma historia tre gånger från tre olika vinklar.

Först ut är sir Jean de Carrouges (Damon). Hans version av historien är en ”bromance” mellan honom själv och Adam Drivers Le Gris. Det börjar till häst i ett krig där de Carrouges räddar livet på Le Gris. Så gifter sig de Carrouges med högutbildade Tuvstarrlika skönheten Marguerite, han blir ovän med översten Pierre (Ben Affleck) som ger bort de Carrouges ägor och titlar till Le Gris. När de Carrouges gamla polare Le Gris våldtar sköna Marguerite känner sig de Carrouges så kränkt att han utmanar Le Gris på duell. En tråkig historia. Tråkigt berättad i kostymer som faktiskt är rätt tråkiga de med. Problemet med denna kostymfilm är att de glömt patinera kläderna – allt ser helt nytt ut.

I kapitel två berättas samma historia igen men en annan ingång. Nu är det Le Gris tur att säga sitt. Le Gris ser historien på ett helt annat sätt. Marguerite ville ha honom trots att hon stretade emot och skrek nej. Jag lider rätt ordentligt under våldtäktsscenen. Jag trodde denna form av förnedrande, utdragna, kvinnoplågande scener hörde till historien. Hur kommer det sig att våldtäktsscener som denna fortfarande får anses vara underhållning?

I kapitel tre är det Marguerites tur att berätta sin version. Jag får lite hopp. Hennes historia är dock fasansfull, hon är en spelbricka i ett ekonomiskt utbyte bland riddare, på kalla stengolv, i stora salar och ärvda lojaliteter. Hon kan många språk och har i sitt huvud hela universum men så blir det våldtäkt. Igen. Denna gång ännu mer utdragen och förfärlig. Vad i helvete?

I Ridley Scotts ”Alien” (1979) är ett vinnande koncept att vi knappt får se odjuret. Jag undrar varför han i denna film ska visa monstret så mycket. Våldtäkten är stiliserad och vackert ljussatt. Det hade räckt med en gång. Det hade funkat att inte visa den alls. Men samma våldtäkt två gånger? Oförlåtligt.

Se mer. Tre bättre filmer av Ridley Scott: ”Blade Runner” (1979), ”Thelma & Louise” (1991), ”Gladiator” (2000).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt