Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-21 12:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/medietraning-kan-oka-foraktet-mot-politiker/

SVENSK POLITIK

Medieträning kan öka föraktet mot politiker

Foto: TT

Att ha koll på vad man säger i en tuff intervju är en fråga om överlevnad för politiker. Men att låta som en robot som upprepar samma inövade svar kan vara förgörande – inte bara för politikern själv utan för väljarnas tilltro till politiken i stort.

Kristofer Ahlström undersöker vad de folkvaldas medieträning gör med demokratin.

VAL 22

Det bjuds på bondkakor och därför ett samtal om stad och land. I ett nu borttaget, men vida spritt klipp på Liberalernas Youtubekanal sitter partiledaren Nyamko Sabuni och knaprar fikabröd med Moderaternas Ulf Kristersson under vinjetten ”Politik utifrån sju sorters kakor”.

Under temat ”Glesbygden” berättar Sabuni om sitt landställe i Värmland. Dit kommer hon att fly om det blir krig i Sverige, säger hon, där kan de klara sig med mat och vatten. ”Blir det ännu värre så kör vi över till Norge”, avrundas argumentet.

Att partiledaren tänker lämna landet vid kris blir snabbt kritiserat. ”Den liberala ryggraden demonstrerar återigen imponerande flexibilitet”, skriver Aftonbladets ledarsida. ”En dålig Norgehistoria”, kallar SVT:s inrikespolitiske kommentator det.

Kort därpå avgår Sabuni som partiledare. Men inte alla är kritiska mot hennes uttalande. Författaren Tone Schunnesson, som för Aftonbladets kultursidor skriver en artikelserie om valet 2022, menar på Twitter att även om Liberalernas kommunikation är under all kritik så ”är det så jävla tråkigt att intervjua politiker för alla låter som en AI-bot föreställande dom själva. Kul att dom kör lite …”

Även den borgerliga debattören Alice Teodorescu Måwe sörjer L-ledarens avhopp: ”Så tråkigt med Sabuni som är något så ovanligt som en politiker som tillåter sig att gå utanför manus.”

Liberalernas tidigare partiledare Nyamko Sabuni meddelade sin avgång den 8 april.
Liberalernas tidigare partiledare Nyamko Sabuni meddelade sin avgång den 8 april. Foto: Henrik Montgomery/TT

Man kan förstås hävda att det var just när Sabuni gick utanför manus som hon trampade i klaveret. Men både Schunnessons och Teodorescus längtan efter politisk frispråkighet sätter fingret på något – att slippa höra retoriskt övertränade makthavare. För några år sedan ifrågasatte även DN:s Johan Hilton i en krönika om ”politikerna på fullt allvar tror att de är listiga när de står och vevar retoriska läsefrukter från grundkurs 1A i medieträning”.

Medieträning innebär att politikerna inför en debatt eller intervjusituation på förhand coachas i vilka frågor de förväntas få och hur de ska handskas med dessa.

En person som tränar företagsledare och makthavare i att hantera kriser och obekväma frågor är Jeanette Fors-Andrée. Hon säger att medieträningens syfte i själva verket är att komma fram till tydliga och raka svar. Dock tränas de flesta politiker av personer inom de egna partierna, säger hon.

– Kanske är det bristen på utifrånperspektiv som gör att politiker är de som levererar de absolut sämsta intervjuerna.

I flera fall där politiker blint följt sin medieträning har samtalen blivit så bisarra att de korats till omedelbara tv-klassiker. Som presskonferensen 1999 där socialdemokraten Bosse Ringholm gång på gång förklarade varför Inga-Britt Ahlenius, dåvarande chef för riksrevisionsverket, lämnat sin tjänst. Svaret ”Inga-Britt Ahlenius har uttryckt intresse för ett annat uppdrag” användes så många gånger, oavsett vilken fråga som ställdes, att man på tv-inslaget kan höra flera åhörare brista ut i skratt. Även Maud Olofssons framträdande i Aktuellt 2014, om vad regeringen egentligen visste om den så kallade Nuonaffären, brukar åberopas: Olofsson fick samma fråga åtta gånger och gav noll direkta svar.

Bosse Ringholm under en presskonferens 1999 där han upprepade samma svar gång på gång, oavsett fråga.
Bosse Ringholm under en presskonferens 1999 där han upprepade samma svar gång på gång, oavsett fråga. Foto: Janerik Henriksson/TT

Men de retoriska teknikerna skiner även igenom i tv-debatter, säger Jeanette Fors-Andrée, där politiker pratar förbi varandra för att undvika motståndarens inlägg, och vägrar ge raka och tydliga svar på specifika frågor. Det är ett sätt att slippa hållas ansvarig för det man sagt, menar hon.

– Det här är förstås ett demokratiskt problem som innebär att folkvalda politiker förlöjligar sina motståndare och väljare. På kort sikt kan en sådan strategi fungera, det vill säga att politikern i fråga ”kommer undan”, säger hon.

Den typen av beteende bidrar till ett ökat politikerförakt och ökande populistiska strömningar

– Men på lång sikt skadar det förtroendet för hela den politiska arenan och den enskilda politikerns möjligheter att driva igenom sin politik. Den typen av beteende bidrar till ett ökat politikerförakt och ökande populistiska strömningar.

Inför varje riksdagsval genomför SVT en undersökning av politikerförtroendet i Sverige. Mellan 1998 och 2010 ökade förtroendet, men såväl 2014 som 2018 sjönk siffrorna – i senaste mätningen låg förtroendesiffran för svenska politiker på 59 procent.

Gunilla Almström Persson är retorikforskare på Stockholms universitet. Hon berättar att forskning i Norge visar att vi i skandinaviska länder vill att politiker ska framstå som genuint engagerade. I den politiska rollen ingår alltså även den sociala rollen, hur man uppträder.

– Den som inte svarar på frågor eller bara upprepar sig driver bort från känslan av äkthet och autenticitet, bort från den sociala normala rollen. Jag tror att det tär på förtroendet för politiker när de är medietränade att överanvända sina strategier, de blir mer som robotar, säger Almström Persson.

– Den sociala rollen behöver dock inte vara att som Annie Lööf prata om sin förlossning, man behöver inte gå så långt. Det handlar om att agera på ett normalt sätt i en intervju eller samtalssituation. Det vi åskådare ser är ett samtal, någonting djupt mänskligt. Därför reagerar vi negativt när det inte följer de vanliga samtalsreglerna, som att inte svara på frågan man fått.

Samtidigt kan man förstå varför medieträningen blivit så välanvänd. Den 17 september 1966 är ett bra exempel på hur det kunde gå innan den togs i bruk: Statsminister Tage Erlander sitter i tv-studion och får en fråga om den bostadspolitiska situationen. Vilket råd skulle han ge ett ungt par som saknar bostad och heller inte är rika? Erlander verkar ställd av frågan, hummar något om att ”de får ställa sig i bostadskö”, eller flytta till någon annan stad. Han uttrycker en krass sanning – kötiden för en hyresrätt i Stockholm var redan då tio år – och resultatet blir därefter: på valdagen nästa dag rasar Socialdemokraterna åtta procentenheter jämfört med föregående val.

En politiker i dag hade aldrig svarat så. Inte så grovt, inte så fåordigt, inte vinklat på det negativa. Den hade lyft över frågan till vilka satsningar man gjort i boendefrågan, eller kritiserat andra partier som gjort mindre. Erlander svarade på frågan som en människa i ett vanligt samtal och det blev hans fall.

I dagens mer intensiva och flexibla mediebevakning är det ännu svårare för politiker att navigera. Det krävs fingertoppskänsla för att hantera och röra sig mellan de olika formaten. Joe Biden kritiserades för att han i ett offentligt tal uttryckte sin personliga åsikt om Vladimir Putin, och Vita huset tvingades förtydliga att han pratat utanför manus. Nyamko Sabuni försvarade sitt uttalande om att fly till Norge med att det var ”ett lättsamt samtal där vi fantiserade om var vi skulle vilja vara”. Men eftersom det sändes på en global arena, internet, så kunde det intima småpratet tolkas som ett öppet ställningstagande för alla att se.

– Hon uppfattade det som ett vanligt samtal, och i ett sådant format hade det kanske fungerat. Så det är svårt att vara politiker i dag, det ställs höga kommunikativa krav, säger Gunilla Almström Persson.

De moderna utmaningarna för politiker gör även avtryck i en ökad efterfrågan på medieträning, säger Jeanette Fors-Andrée. Enligt henne upplever många personer i ledande befattningar att medieklimatet alltmer präglas av personfixering, sensationsrubriker och jakten på snabba klick.

De som granskas vill vara transparenta och samtidigt ta makten över sin egen berättelse och nå ut med det de vill ha sagt. Det handlar inte om att förfina eller förvränga sanningen.

– De som granskas vill vara transparenta och samtidigt ta makten över sin egen berättelse och nå ut med det de vill ha sagt. Det handlar inte om att förfina eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att gå in i kärnan av verksamheten och bygga trygga talespersoner som på ett kommunikativt sätt kan prata om verksamhetskritiska frågor.

Ewa Stenberg är politisk kommentator på DN och har bevakat politik sedan tidiga 1990-talet. Hon säger att det ofta är i de känsliga frågorna som politiker använder sig av medietränade knep.

– Det kan ibland vara svårt och frustrerande när man möts av talepunkter som har bestämts före intervjun. I värsta fall upprepar partiledaren eller ministern dessa nästan oavsett vad man frågar.

Den vanligaste retoriska tekniken är ”bryggan”, där politikern flyttar fokus från frågan till vad denne vill prata om.

– Ett exempel är när jag och Kristina Hedberg intervjuade Vänsterns Nooshi Dadgostar om försvars- och säkerhetspolitik i januari. Oavsett vad vi frågade kritiserade hon den svenska utbyggnaden av kraftnät till kontinenten och att priset på rysk gas och olja tillåts påverka svenska elpriser. När vi ställde frågor om Nato svarade hon med att framhålla att elmarknaden är viktigare för säkerhetspolitiken, till exempel.

Stenberg beskriver det som stundtals mycket frustrerande att inte kunna få raka svar på frågor, och säger att medieträningen riskerar förstöra intervjusituationer.

– Det finns en risk att partiledare framstår mer som robotar än som människor. En del löper större risk än andra att falla i den fällan. Vilka som vågar resonera beror inte på partitillhörighet utan mer på personlighet, enligt min erfarenhet. Utrikesminister Ann Linde (S) svarar till exempel ofta ganska spontant och resonerande, medan finansminister Mikael Damberg (S) aldrig säger något han inte har tänkt igenom på förhand.

Ämnen i artikeln

Val 2022
Joe Biden
Annie Lööf

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt