Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-01 07:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/melodramatiska-house-of-gucci-faller-ihop-som-ett-korthus/

FILM | RECENSION

Melodramatiska ”House of Gucci” faller ihop som ett korthus

Adam Driver och Lady Gaga som modehusarvtagaren Maurizio Gucci och hans hustru Patrizia i ”House of Gucci”.
Adam Driver och Lady Gaga som modehusarvtagaren Maurizio Gucci och hans hustru Patrizia i ”House of Gucci”. Foto: Alamy

Ridley Scotts true crime-drama om familjen Gucci är som sagan om ”Mäster skräddare” – det bidde ingenting. Kerstin Gezelius ser en massa missade möjligheter i ett melodrama som saknar tydlig vinkel, riktig mening och, ja, till och med mode.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ibland är promotionbilderna till en film så mäktiga att man inte orkar äta själva huvudrätten. Som bilden från Ridley Scotts nya film ”House of Gucci”, där Adam Driver i vit overall och stora pilotglasögon står i ett alpint landskap med armen om Lady Gaga, klädd i tantig pälsmössa och behängd med smycken. Titeln nästan tvingar oss att koda av paret som tjusigt trots att glasögonen är för stora och smyckena för tunga. Bilden är lika dubbel som sprit- och cigarettreklamerna från sjuttio- och åttiotalet: Sportig dekadens är möjlig, verkar den utlova. Man kan ha allt. Samtidigt bekräftar filmens tagline, ”A legacy worth killing for” känslan av urspårning och ond, bråd död.

Att det inte kommer att sluta väl för paret på bilden, modehusarvtagaren Maurizio Gucci och hans hustru Patrizia, vet de flesta redan. Tyvärr anar man ganska snabbt att det kanske inte kommer att gå riktigt bra för filmen heller. Den kittlande kombinationen av mord och italienskt mode kramades ur rätt ordentligt i tv-serien ”Mordet på Gianni Versace” för några år sedan och rollistan är lika nedtyngd av märkesguld (Pacino! Irons!) som Patrizias nacke.

Potential finns. Till flera väldigt olika filmer. Samtliga skådespelarna verkar ha valt sin egen. Jared Leto har byggt om sig till en skallig farbror och gör buskis av rollen som den hånade och misslyckade kusinen Paolo, vilket hade kunnat bli kul om de andra hade hakat på. Nu blir det mest bisarrt. Al Pacino gör sitt bästa för att hålla ihop den spretiga filmen i rollen som Maurizios charmiga, korrupta farbror, men ingen kan ju lira ensemblespel på egen hand. Jeremy Irons försvinner så långt in i ett aristokratiskt vemod att han nästan är transparent där han smyger omkring, mager som ett ormskelett och väser fram elitistiska fördömanden av sin nya svärdotter.

Al Pacino i ”House of Gucci”.
Al Pacino i ”House of Gucci”. Foto: Alamy

Gaga och Driver spelar i en mer konventionell biopic. Glittrar som omaka kärlekspar i början - när maktbalansen är till hennes fördel - och blir allt kallare och mattare vartefter klasskillnaden blir tydligare och deras obehagliga sidor träder fram. Tyvärr fångar de den progressionen väldigt snabbt och sedan händer inte mycket mer. Gagas energi och kroppsliga närvaro driver visserligen handlingen framåt, men när berättelsen inte får någon tydlig vinkel eller riktig mening blir det som att titta på ett tåg som ångar på genom ett vackert landskap. I scen efter scen.

Bäst är hon mot slutet, när hon har blivit precis så rå som fina svärfar hela tiden misstänkte. När hon badar gyttjebad eller träffar skummisar på övervuxna dansbanor i Milanos utkant och konspirerar om hämnd tillsammans med sin enda vän, en spådam från tv (Salma Hayek). Ytterligare ett löfte om en underbar men orealiserad film. En av många.

Det här är Scotts andra film på kort tid om rika människor i italiensk miljö och man fattar fortfarande inte riktigt vad han letar efter. ”All the money in the world”, om kidnappningen av Paul Getty III, hade också problem med formatet, men kompenserade med en komplex historia. Den här gången ägnar han drygt två och en halv timme åt att gräva ut 1980-talets överdåd utan att få fram mycket mer än en melodram om missriktad och tragisk kärlek över klassgränserna.

Tyvärr får den inte ens mycket sagt om mode.

Se mer. Tre favoriter från modevärlden: ”Funny face” (Kär i paris) (1957), ”Zoolander” (2001), ”Saint Laurent” (2014) (inte att förväxla med den tråkigare ”Yves Saint-Laurent” som också kom 2014).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Ämnen i artikeln

Film
Lady Gaga

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt