Med en snart 60-årig karriär i ryggen är John Cale bland de sista stora namnen som finns kvar i konstrockens gamla garde. Det går naturligtvis inte att jämföra hans inflytande och popularitet med David Bowie eller forne The Velvet Underground-kollegan Lou Reed.

Men det är i den kretsen den walesiske violasten och sjungande soloartisten har sina rötter. Om man bortser från förra fullängdaren ”M:FANS” (2016), en remake av 80-talsplattan ”Music for a new society”, är nya skivan ”Mercy” Cales första album med nytt material på ett decennium och utan tvekan ett av hans bästa.

Tillsammans med en yngre generation artistkolleger – från Laurel Halo till Fat White Family – sjunker 80-åringen ner i loj klubbstämning och stråkinsvepta samtidsreflektioner. Soundet för tankarna till såväl ett souligt elektroniskt 1990-tal som de psykedeliska indieåren kring millennieskiftet.

Men här och var hörs också spår av Velvet Underground-tiden – liksom nuet. Till skillnad från materialet på ”Shifty adventures in Nookie Wood” (2012) ter sig musiken inte alls som en till åren kommen farbrors försök att följa med sin tid.

”Mercy” är snarare ett synnerligen lyckat och ledigt möte mellan den klassiskt skolade Cales egen vindlande skivkatalog och nya bekantskaper, präglat av lika mycket livslust som livserfarenhet.

Bästa spår: ”Mercy” med Laurel Halo

Läs mer om musik och våra senaste skivrecensioner