Att vara ett pålitligt medelstort indieband en bra bit in i karriären kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Sedan slutet av nittiotalet har Mogwai hållit en jämn och hög nivå, utan att ta några större snedsteg eller göra några radikala förändringar vare sig det gäller sound eller medlemsuppsättning.

As the love continues, och de flesta andra sentida Mogwai-album, innebär därmed en utmaning för en popmusik och musikjournalistik som törstar efter först och främst nytt blod, därefter de mest spektakulära kursändringarna och sen möjligen de fläskigaste magplasken.

Gruppens tionde skiva är ju liksom bara ännu ett utmärkt Mogwai-album där Stuart Braithwaite och de andra än en gång hittar välbehövligt utrymme för skotsk popmelankoli och episkt shoegaze-skrammel i den instrumentala postrockens strikta strukturer. Samt lägger till allt fler electronica-influenser.

Samtidigt är det, som vanligt, fel att påstå att Mogwai inte utvecklas. Vokala singeln Richie Sacramento (en hyllning till Ryuichi Sakamoto) är nog det närmaste Mogwai kommit en, ursäkta ordvalet, popdänga, och även i övrigt är gruppens tionde album ett av gruppens mest lättillgängliga, luftiga och utåtriktade. Med Mogwais mått mätt alltså. För varje förändring är ju så liten och inom ett så tydligt inpinkat revir att de ibland kan vara svåra att upptäcka

Bästa spår: Dry fantasy

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström