Musikalen ”Tysta Maria” på Helsingsborgs Stadsteater imponerar

Tegelfasader ramar in scenen och från taket hänger fönster i olika storlekar – enligt programbladet museiobjekt från stadens rivna hus. Mer än så behövs egentligen inte för att skapa rätt stämning i fråga om såväl scenografi som lokala markörer. Musikalen ”Tysta Maria” är naturligtvis väldigt mycket av en Helsingborgshistoria, men då som del av en betydligt större berättelse om samhällsutvecklingen kring sekelskiftet 1900.

Det är ett rikt och verklighetsbaserat persongalleri som dramatikern och regissören Annika Kofoed tråcklat samman, även om en del av rollerna fått lätt fingerade namn. Nanny har exempelvis blivit Nelly Palmkvist (Andrea Jayakrishna), men det är hon som är folkskolelärare, cykelpionjär och rösträttskämpe. Bland annat startar hon läsesalongen Tysta Marie – eller Maria – som den heter här för att matcha musikalens båda änkor som kämpar på i olika samhällsskikt.

För entreprenören Maria Zoega (Elin Norin) går det trots allt väl. Efter maken Carlos (Alaá Rashid) bortgång lyckas hon driva vidare parets gemensamt startade kafferosteri – den detalj som tills för bara några år sedan var en okänd del av företaget Zoegas historia. För fabriksarbetaren Maria Blomgren (Birgitta Rydberg), vars make Malte (Robert Rydberg) lika hastigt rycks bort i en hamnolycka, går det inte lika bra. Sjuklig tvingas hon acceptera en plats på fattighuset och fråntas sina barn.

Fru Blomgrens lycka i olyckan är att läraren och författaren Nils Krok (Nils Dernevik) genom sitt arbete i fattigvårdsstyrelsen får kännedom om hennes öde och skriver pjäsen ”Ingeborg Holm”. Sedermera världskänd tack vare Victor Sjöströms långfilm som 1913 blev ett viktigt inlägg i samhällsdebatten och faktiskt anses ha påverkat fattigvårdslagen. Allt detta får också plats i Kofoeds gedigna manus med sångtexter av Bim Wikström.

P-O Nilssons nyskrivna musik befinner sig primärt i rockidiomet. Inledningsvis med inslag av fioler någonstans mellan salong och nybyggaranda, senare med drag av fabriksblues mot rykande skorstenar i fonden. Emellanåt hade man kunnat önska sig tydligare sekelskiftesförankring, men rockriff driver samtidigt upp ett inledningsvis relativt långsamt berättartempo. I andra akten är förhållandet mellan manus och musik närmast det omvända. Här ska trådarna knytas ihop snabbare och soundet blir i gengäld mer nyanserat och varierat.

Särskilt snyggt och slipat är de slipsklädda rösträttskvinnornas lätt jazziga shownummer där Yvonne Ericssons snillrika kostym och bokhylletrappor harmonierar med Melker Sörensens koreografi under kabaréblinkande fönsterramar. Laila Adèle gör i sin tur den fräna och sångstarka rollen som ”mor Johnson” – en outsider, tiggerska/sierska som genomgående fyller en för handlingen viktig kommenterande funktion.

Att Helsingborgs stadsteater råkar vara landets äldsta och därtill jämngammal med kvinnlig rösträtt är ännu en välfunnen detalj i sammanhanget. ”Tysta Maria” är en på alla sätt imponerande musikal om social misär och systerskap, klasskamp och framtidshopp.

Läs fler av DN:s scenrecensioner och fler texter av Johanna Paulsson.