Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-23 10:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/myllrande-panorama-over-de-farliga-aren/

Bokrecensioner

Myllrande panorama över de farliga åren

Bild 1 av 6 1941 - medborgartåget med statsminister Per-Albin Hansson i spetsen.
Foto: Pressens bild
Bild 2 av 6
Bild 3 av 6
Foto: Kamerareportage/TT
Bild 4 av 6 Militär är stationerade på Torslanda Flygfält.
Foto: Kamerareportage/TT
Bild 5 av 6 Militärer på tågvagn. Andra Världskriget.
Foto: Kamerareportage/TT
Bild 6 av 6 Militär vakt 1940-tal
Foto: Dagens Bild/TT

Andra delen av Henrik Berggrens trilogi ”Landet utanför” som handlar om Sverige under andra världskriget har nått fram till åren 1940-42. Det är en bok som präglas av stilistiskt schvung och gestaltande driv, skriver Per T Ohlsson.

En och annan tycker förmodligen att ämnet borde vara uttömt vid det här laget. Böcker om Sverige under andra världskriget och hur landet klarade sig undan är ju ingen bristvara: avhandlingar, sakprosa, skönlitteratur.

Men berättelsen är inte avslutad. Det blir den nog aldrig, inte bara därför att nya uppgifter tillkommer, utan också med tanke på de eviga frågeställningar som väcks: om fruktan kontra motstånd, om makt kontra rätt, om iskalla realiteter kontra stolta principer.

För det senaste bidraget svarar historikern och författaren Henrik Berggren med ”Landet utanför”, en aviserad trilogi vars andra del nu föreligger. Den behandlar krigsårens farligaste period, 1940–1942. Två vintrar i rad, 1941 och 1942, mobiliserade Sverige inför en befarad tysk invasion.

Läs mer. Bokrecension: Henrik Berggren ger ett litet land upprättelse

Liksom förra delen, 1939–1940, är boken annorlunda upplagd än många andra verk på temat. Här varvas stora skeenden med små, den dramatiska krigsutvecklingen med spelet kring den svenska neutraliteten, politik med vardag.

Tyska soldater i Hallsberg 1941 – ett brott mot neutralitetspolitiken.
Tyska soldater i Hallsberg 1941 – ett brott mot neutralitetspolitiken. Foto: TT

Man möter lokförare och hembiträden, flyktingar och pronazistiska landsfiskaler lika väl som tunga aktörer i regeringskretsen, näringslivet och den kulturella och intellektuella offentligheten.

Det klipps ransoneringskort och skrivs säkerhetspolitiska promemorior medan gengasaggregaten ryker, löparfenomenet Gunder Hägg sätter världsrekord efter världsrekord och Per Albin Hansson våndas över hur Sverige skall kunna hållas utanför kriget, hans helt övergripande målsättning.

Så växer det fram ett myllrande panorama över tillvaron i ett folkhem där de vita knutarna lyckligtvis bara slickades av lågorna.

De svenska nazistpartierna var marginaliserade och aldrig ens i närheten av att vinna riksdagsrepresentation.

Den svenska anpassningen på politisk och militär nivå till Nazitysklands krav och propåer under de första krigsåren är solitt dokumenterad i forskning och litteratur: permittenttrafiken med tyska soldater, midsommarkrisen 1941 och det flagranta neutralitetsbrottet när en tysk division förflyttades över svenskt territorium för att sättas in på den nyöppnade fronten mot Sovjetunionen, beslagen av huvudsakligen antinazistiska tidningar, bland annat med syftet att inte besvära Hitlerregimen med ”grymhetspropaganda” om tyska övergrepp i ockuperade länder.

De svenska nazistpartierna var marginaliserade och aldrig ens i närheten av att vinna riksdagsrepresentation, men i samlingsregeringen var statsråd som Christian Günther, karriärdiplomat och opolitisk utrikesminister, och Gösta Bagge, högerledare och ecklesiastikminister, beredda att slå knut på sig själva för att blidka Tyskland utan att fördenskull hysa nazistiska sympatier. Olof Thörnell, överbefälhavaren, gick ett steg längre genom att argumentera för svensk uppslutning vid Finlands sida i det tyska ”korståget mot bolsjevismen”.

Varje kväll, klockan 22.20, upphörde riksradion med sina sändningar.

Henrik Berggren redogör sakkunnigt för allt detta, men kompletterar med detaljer som belyser djupet och omfattningen av anpassningspolitiken.

Henrik Berggren.
Henrik Berggren. Foto: Janerik Henriksson/TT

Varje kväll, klockan 22.20, upphörde riksradion med sina sändningar. Det skedde på tysk begäran eftersom det brittiska bombflyget, som genomförde sina uppdrag nattetid, kunde orientera med hjälp av svenska radiosignaler. Till och med Gösta Bagge ansåg att det var ett ”ganska otrevligt medgivande”.

Möjligen är Henrik Berggren emellanåt väl förstående inför eftergifterna och tendenserna till självcensur, men det kompenseras av att han tydligt visar var den allmänna opinionen stod.

Stödet för den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringens balansakt var starkt; Per Albins parti fick över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet 1940 och kommunalvalen 1942. Men när det gällde förhoppningarna om vilken sida som till sist skulle segra i kriget låg svenskarnas sympatier hos de allierade demokratierna i väst.

Folkberedskapen, en organisation som ingick i den statliga Informationsstyrelsen, förfogade över ett nätverk av lokala ombud som rapporterade om attityderna ute i landet. Resultaten var knappast statistiskt signifikanta, men en sammanställning för åren 1940–1944 ger ändå en fingervisning. Av 139 rapporter om synen på Tyskland var 124 negativa, av 53 om Ryssland var 52 negativa och av 96 om västmakterna var 95 positiva.

Läs mer. Bengt Lindroth: Sverige spelade en större roll ju längre kriget pågick

Tidningen Nyheter från Storbritannien var den mest lästa utländska publikationen i Sverige och distanserade med råge det tyska propagandamagasinet Signal.

Vetskapen om dessa stämningar bidrog säkerligen till att samlingsregeringen i slutet av 1942, efter britternas seger vid El Alamein i Nordafrika och med tyskarna på väg mot katastrof vid Stalingrad, började ompröva sin anpassningslinje. Tyskland framstod inte som lika oövervinneligt som tidigare.

Detta föranleder en reflektion lite vid sidan av Berggrens framställning.

När kriget bröt ut 1939 var den svenska demokratin inte ens tjugo år gammal; det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor hölls 1921. Ändå hade demokratins värden hunnit bli varaktigt rotade, något som kan vara värt att hålla i minnet i mötet med den ibland självplågande bilden av ett krypande Sverige vid den totalitära stormaktens stövlar.

Andra delen av ”Landet utanför” är skriven med schvung och gestaltande driv. Om Henrik Berggren lyckas hålla farten uppe i sin avslutande del kommer hans trilogi att få ett långt liv. För så här var det.

Läs fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt