Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-17 18:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/naket-och-ratt-nar-mats-jonsson-soker-sina-samiska-rotter/

BÖCKER | RECENSION

Naket och rått när Mats Jonsson söker sina samiska rötter

”När vi var samer” har generellt ett råare och mer sorgset tilltal än Mats Jonssons tidigare böcker, skriver Kristina Lindquist.
”När vi var samer” har generellt ett råare och mer sorgset tilltal än Mats Jonssons tidigare böcker, skriver Kristina Lindquist. Foto: ERIK MÅRTENSSON

I Mats Jonsson episka serieberättelse om att söka sina samiska rötter tycks verkligheten existera i lager på lager. Någon kan säkert tröttna på det ständiga metaperspektivet, men det är ett grepp som gjuter liv i sidorna och skapar en känsla av ett gemensamt nu, skriver Kristina Lindquist om ”När vi var samer”

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Mats Jonsson älskar den lilla staden Arvidsjaur. Han älskar känslan av Twin Peaks, av att något kommer att hända bara han går där mellan trähusen länge nog. Det är först på senare tid han insett att detta ”bloss av urbanitet” mitt i skogslandet är byggt på saker han hatar. På biltestarna och deras SUV-monster, på fjälljägarbataljonen där Natoländerna övar krig, på den nationella transportenheten som arrangerar deportationer av asylsökande, på direktlinjer från Frankfurt och Hannover för turister som testar fejkat vildmarksliv och fejkad vildmarksmat och ”sen flyger hem igen på en våg av koldioxid”.

Han lastar inte Arvidsjaur för det här, något ska man leva av. Men denna förnimmelse av att verkligheten existerar i lager på lager är genomgående i Jonssons episka serieberättelse om att söka sina samiska rötter. Ingenting är som det verkar, och plötsligt känner man sig avslöjad och ledsen. På tåget norrut kan det pirra i kroppen av lycka på den här serietecknaren, tills han påminner sig om... koloniseringen av Sápmi. I kyrkböckerna står det Mats, Pär, Elsa och Jon, eftersom ingen varit intresserad av att skriva ner de riktiga namnen, som gått förlorade i tiden. Och Arvidsjaur. Hur kommer det sig att ingen – inte ens i turistsammanhang – nämner att denna nordliga metropol i hundratals år var ett renodlat skogssamiskt samhälle?

Omslag till ”När vi var samer”
Omslag till ”När vi var samer”

När Mats Jonssons farfar dör får familjen till slut öppna den gamla svepasken som står i barndomshemmet, och finner bevis för att han en gång i tiden varit renskötare av skogssamisk härstamning. ”Spanna” och dess hemliga innehåll blir i serietecknarens händer ett slags Madeleinekaka för en man utan egna minnen av ett nedtystat arv. Om det finns en kärna i den här berättelsen som förenar de biografiska och historiska trådarna så är det mycket riktigt de svenska skogssamernas mörka öde, och Mats Jonsson själv kan beskrivas som planens lyckade slutprodukt: ”En skogssame som inte vet att han är skogssame, som inte ens vet vad en skogssame är”. Vet du? Jag visste inte.

I återkommande avsnitt av typen ”Bamses skola” förmedlas sådant som att britterna på 1840-talet slopar importtullarna på virke, vilket blir en dödsdom för de svenska skogssamernas sätt att leva. Allt har materiell grund, och de konflikter som än i dag plågar det samiska samhället kan spåras tillbaka till konkreta politiska beslut med splittringen som premiss. Även Mats Jonssons egen märkliga besvikelse över att inte vara fjällsame har sin naturliga förklaring. Runt förra sekelskiftet uppstod en propagandaapparat där ”fjällsamiska egenskaper” idealiserades, medan skogssamerna ansågs utgöra en ”onaturlig hybrid” mellan nomader och bofasta. Som Jonsson konstaterar är samer som ägnar sig åt renskötsel i fjällen ”praktiskt nog inte i vägen”. Vad är det nu makten brukar göra med människor som är i vägen?

”KULTURELLT FOLKMORD” skriker Jonsson rakt över ett svart uppslag, men den tysta smärtan hörs minst lika bra. ”När vi var samer” har generellt ett råare och mer naket, desperat och sorgset tilltal än tidigare böcker, försoningen dröjer länge än.

Som läsare drar man en suck av lättnad när vi till slut når fram till ögonblicket då det dyker upp folk som faktiskt kände farfar renskötaren.

Ibland får man dock känslan av att Mats Jonssons främsta drivkraft i det här projektet är att avslöja sig själv som en pinsam hycklare. ”Jag ska skildra de oskildrade, de som ansetts ointressanta... och så får jag tuppjuck så fort det dyker upp en släkting som har en egen Wikipediasida!” piskar han sig själv. Denna ständiga självrannsakan är lite barnsligt egocentrisk, men är samtidigt ett sätt att sträcka ut en hand till läsaren. Någon kan förresten säkert tröttna på det ständiga metaperspektivet i det här autofiktiva bygget där det inte finns någon verklighet utanför den där verkligheten ritas.

”Några dagar senare kommer jag att göra en serie om den här kvällen för LO:s tidning Arbetet” är en mycket typisk passage för Mats Jonsson. Men det är ett grepp som gjuter liv i sidorna och skapar en känsla av ett gemensamt nu, där något står på spel.

Besatt av att få med precis allt låter Jonsson historien bokstavligt talat ta sin början med själva inlandsisen och det är en delvis jämntjock släktberättelse som tar form över hundratals sidor. Som läsare drar man en suck av lättnad när vi till slut når fram till ögonblicket då det dyker upp folk som faktiskt kände farfar renskötaren. I rörelsen genom seklerna närmar sig Sverige demokratin medan samernas frihet krymper – det är nästan för talande att det här landet får allmän och lika rösträtt samma år som riksdagen röstar för att bilda Statens institut för rasbiologi, det första i sitt slag. Precis hundra år har gått, och det går inte att läsa den här boken utan att fråga sig vad det egentligen är vi firar.

Läs Åsa Beckmans intervju med Mats Jonsson och fler bokrecensioner.

Ämnen i artikeln

Böcker
Sápmi
Seriealbum

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt