I en porrfilm behövs bara en snabbt skissad scen och en nödtorftig utklädsel för att man ska kunna dra igång ”storyn”, det vill säga själva könsakten. Den så kallade ”romance”-genren verkar lika centrerad kring att ligga, men rollspelet och utklädseln står för merparten av dramat. Själva sexet får också vara med, i långa, ”vågade” men ”smakfulla” scener, men det är flickor, kvinnor, vänskap och det sociala spelet som står i centrum.

”Familjen Bridgerton” utspelar sig i den brittiska överklassen under vad som för det mesta ser ut att vara regentskapstiden. En rad flickor från Londons societet kläs upp och drillas för att konkurrera på den tuffa äktenskapsmarknaden. Precis som i en Jane Austen-roman är kärleken underordnad ekonomiska hänsyn, men drömmen är förstås att slå två flugor i en smäll.

Romantiken rivstartar så fort säsongens ros Daphne Bridgerton (en lite blek Phoebe Dynevor) krockar – varför krångla till det? – med den eftertraktade ungkarlen och hertigen Simon på dansgolvet. Hon är en fin familjeflicka och han (en modellsöt Regé-Jean Page) en svårmodig karl som har bestämt sig för att aldrig gifta sig. Tillsammans bestämmer de sig för att lura omvärlden. Hon höjer sin status genom hans uppvaktning. Han slipper mer tjat om att han borde gifta sig genom att verka upptagen. Naturligtvis blir leken snart allvar.

Ingen av dem är något skådespelargeni, Pages svårmod består i att han ibland biter ihop och rynkar på ögonbrynen, men de har en viss kemi, vilket är ännu viktigare om man ska orka följa dem genom åtta timmar av konstruerade missförstånd.

Fördelen med en historisk era är att det fanns så mycket tydligare regler kring kärlek och att alla hade komplicerade kläder, allt för att så länge som möjligt dra ut på föreningen. Språket är fingerat historiskt, det vill säga man lägger lite krusiduller på ett i stort sett modernt innehåll. Realismen hålls medvetet på en armlängds avstånd.

Under långa partier är ”Familjen Bridgerton” alltså ett lika harmlöst och tvivelaktigt nöje som att småäta på gammal kristyr – svårt att sluta trots att det smakar damm. Å andra sidan hinner man avhandla vänskap, sexism, graviditet och kvinnofrigörelse, allt i vad som nästan kan kallas mashup-stil. Genren har fascinerande möjligheter, men ”Familjen Bridgerton” håller sig bestämt på den anständiga och lättsamma sidan. När det är som roligast kan kristyren till och med avancera till sockervadd, fortfarande ganska äckligt men med betydligt festligare och mer rumsrent.

Läs fler texter av Kerstin Gezelius här.