Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 13:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/niklas-ekdal-talar-som-en-man-som-varit-pa-botten/

BÖCKER | RECENSION

Niklas Ekdal talar som en man som varit på botten

Niklas Ekdal är journalist, författare och tidigare politisk redaktör i Dagens Nyheter.
Foto: Beatrice Lundborg

Med hjälp av Dante Alighieri och aposteln Paulus skärskådar Niklas Ekdal i sin nya bok ”Hur vi levde” vårt kollektiva syndaregister. Läget är förtvivlat, men förslagen på uppryckning tänkvärda, skriver Fredrik Sjöberg.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Den som är känslig för omvärldens blick, och därtill har lätt för att skämmas, kan klara sig ett gott stycke genom att arbeta. Det finns också andra sätt att hålla undan för skammen, diverse droger till exempel, men hårt arbete är bättre, om än inte alldeles riskfritt. Flykten framåt/uppåt är vansklig, för likt andra högoktaniga drivmedel kan även duktigheten vara direkt skadlig – som bär alltid framgången inom sig bedrövelsens frö.

Om detta vet Niklas Ekdal mer än de flesta. I boken ”Hur jag dog” (2016) berättade han starkt och naket om sin egen väg från uppväxten i Kisa till självmordsförsöket i en källare på Södermalm. Den glimrande karriären, först i militären, sedan som journalist och chef på Expressens och DN:s ledarsidor; tusentals artiklar, perfekt kärnfamilj, pengar, vänner och gott renommé. Makt, ära – ljus!

Han hade till och med börjat skriva deckare, vilket kan indikera att man har en skruv lös men oftare tyder på att alla skruvar är så hårt åtdragna att flexibiliteten har gått förlorad. Den som i det skicket hejdas i sin framfart, om så bara genom en för vanliga slashasar uthärdlig hjärnskakning, har nära till källarens mörker. De exakta orsakerna kan vi lämna därhän; det intressanta är att Ekdal använder samma erfarenheter i uppföljaren ”Hur vi levde”.

”Hur vi levde. Den gudomliga komedin om Sverige”

Nu är det inte han själv som är på väg till psykakuten, utan en annan desperado, närmare bestämt konungariket Sverige. Med genomgående hjälp av Dante Alighieri och aposteln Paulus skärskådar han vårt kollektiva syndaregister samt prövar lämpliga vägar till bot och bättring.

Läget är förtvivlat. Ytlighet och hat grasserar, narcissismen är epidemisk, skolan är ett moras och finansmännen gömmer sina pengar i fjärran skatteparadis. Till Sveriges funktionsvariation hör även att vi är på väg tillbaka till den känslostyrda bildkultur som föregick läskunnigheten, samt att många medborgare buntas ihop under beteckningen ”våra äldre”, som en meningslös kuriositet. Och allt förstärks av medier som kränger katastrofskildringar.

Niklas Ekdal är en god analytiker: ”1950-talets tillväxt födde 1960-talets utjämning, som födde 1970-talets stagnation, som födde 1980-talets fyrverkeri av fåfänga, som födde 1990-talets bubblor, som födde 2000-talets konsumtion, klyftor och kulturkrig.” Likaså är han bra på dräpande jämförelser, som i fallet med synderna man förr liknade vid djur och nu har uppgraderats till appar. Högmodet var en påfågel (Linkedin), avunden var en hund (Instagram), vreden en varg (Twitter), lättjan en åsna (Netflix), girigheten en räv (Avanza), frosseriet en gris (Foodora) och lustan en get (Tinder).

Man är tacksam för att han inte kvoterade in Hildegard av Bingen, vilket sällan slutar väl.

”Ju bättre vi får det, desto olyckligare verkar vi bli.” Och visst har han en poäng, låt vara att individens trauma inte utan vidare låter sig överföras på ett land. Att Sveriges migrationspolitik, till exempel, beror på kollektiv skam för undfallenhet gentemot Nazityskland håller inte. Ekdal inser att hans egen depression delvis bottnar i genetik och att ECT-behandling hjälpte, men Sverige kan man inte gärna ge en godartad elchock ens via elräkningen.

En viss dekadens råder, det är ju klart, och förslagen på uppryckning är tänkvärda. Tålamod och tacksamhet, pliktkänsla, generositet, blygsamhet och, ja, kärlek. Så talar en man som varit på botten. I en minnesvärd passage drar han rent av en lans för naiviteten och tafattheten.

Ekdals vurm för Greta Thunberg, Astrid Lindgren och Hédi Fried får den vane DN-läsaren att kväva en gäspning, medan hyllningar till Magdalena Ribbing (hyfs) och Carl XVI Gustaf (lojalitet) åtminstone är oväntade. Att han ber om ursäkt för att Paulus och Dante är ”döda vita män” är mer väntat. Man är tacksam för att han inte kvoterade in Hildegard av Bingen, vilket sällan slutar väl.

Den som lyssnar i andanom efter avslutad läsning ska höra tonerna av en utgångspsalm, sjungen med inlevelse i en vackert belägen landsortskyrka där byns rektor just har talat på skolavslutningen: ”Oh deep in my heart, I do believe / that we shall overcome someday.”

Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt