Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-11-24 19:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/nina-burton-nar-livet-gungat-har-jag-hallit-fast-mig-i-skrivbordet/

Böcker

Nina Burton: När livet gungat har jag hållit fast mig i skrivbordet

”Jag är inte särskilt rädd av mig. Jag är till exempel inte rädd för att vara ensam”, säger Nina Burton.
”Jag är inte särskilt rädd av mig. Jag är till exempel inte rädd för att vara ensam”, säger Nina Burton. Foto: Beatrice Lundborg

Hon är Sveriges essädrottning och har skrivit om alltifrån renässanshumanister till vilda bin. På måndag kan hon få Augustpriset. Boklördags Sandra Stiskalo och Beatrice Lundborg möter Nina Burton på en stentrappa vid Brunnsviken.

Som barn kunde hon fastna med blicken rakt ut i luften, betraktande de små partiklarna som svävade omkring där men bara i vissa ljus blev synliga. Hon hade svårt att slita sig från dem.

Förundran, skulle man kunna kalla tillståndet.

Nina Burton är född sådan, med en häpnad och vidsträckt nyfikenhet på världen. Det finns nästan ingenting som hon inte är intresserad av.

– Så blev jag vuxen och tog reda på vad dammpartiklar är. Det är pollen, små flagor av dig och mig, insektsben, mikroskopiska partiklar av berg, lätta sandkorn. Visst är det poetiskt?

Det var som poet Nina Burton debuterade som skönlitterär författare, men det är för sina essäer om Europas floder och kulturhistoria, kvinnliga pionjärer och 1500-talets renässanshumanism som hon blivit mest uppmärksammad.

Nu sitter hon på en fuktig stentrappa vid Brunnsviken i Stockholm, under sig har hon ett sittunderlag i A4-format och på sig en väl använd fårskinnskappa. Hon gruvar sig lite inför fotograferingen; vill hellre tala genom sina böcker än få sitt porträtt taget. Då och då skuttar några kaniner fram ur de avlövade buskagen. ”Titta, så passande”, säger hon.

Nina Burtons ”Livets tunna väggar”.
Nina Burtons ”Livets tunna väggar”. Foto: Albert Bonniers förlag

I många år har Nina Burton nämligen velat skriva om djur och växter. Själv har hon alltid bott i stan även om hon i över 30 år har varit särbo med män på landet. Dessutom har hon ofta hyrt små stugor i skärgården med förhoppningen om att sitta där och skriva om naturen. Det lyckades inte. Men när hennes mamma dog, och lägenheten som mamman hade bott i byttes mot en sommarstuga, kom äntligen texten.

– Problemet med att skriva om naturen är att den är så vid. Var ska man börja, liksom? Men med den här stugan fick jag en gratis struktur. I en vägg fanns myror, i en annan vildbin. I taket bodde en ekorre och under huset kröp rävungar. Det var idealiskt, säger Nina Burton.

Resultatet blev ”Livets tunna väggar”. En essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk. Utgångspunkt för essän är, förutom stora mängder research, insikten att alla arter är centrum i sin värld. Den, liksom upptäckten att insekter, kanske till och med växter, har ett medvetande, fascinerar berättarjaget. Hon lyssnar och ser på djuren, träden och blommorna. Hon närmar sig dem inte, hon är en betraktare som inte vill något för egen del.

– Det intressanta i boken är inte det jaget ser utan de fakta som får henne att se att djur och växter har egna komplexa liv. På så sätt upphör naturen att vara kuliss.

Vad ska vi med den kunskapen till?

– Den bör få stora konsekvenser, främst att vi inte längre kan behandla djur som automatiska, själlösa ting.

Och vilka konsekvenser har den fått för dig, äter du djur till exempel?

– Jag har svårt att överblicka de personliga konsekvenserna rent allmänt. Själv är jag av olika skäl så kallad Stockholmsvegetarian.

Nina Burton skrattar till och frågar om jag vet vilken av alla sorters vegetarian det är. Det vet jag inte.

– Jo, då äter du kött om du blir bjuden för du vill inte ställa till besvär, men du köper inte kött själv.

Sommarstugan, som blev en ram för ”Livets tunna väggar”, har tillfälligt gått i ide. Nina Burton föredrar att nu isolera sig hemma i lägenheten på Södermalm där hon kan höra rören brusa, röster i trapphuset och hissen som klonkar. Vore det inte pandemi skulle hon som vanligt ha tillbringat vardagarna böjd över böcker i Nobelbibliotekets källare. I flera decennier har det varit hennes arbetsplats dit hon gått för att läsa och skriva.

Nina Burton var tolv år när hon bestämde sig för att hon skulle bli författare. Vid sjutton preciserade hon det till lyriker. När hon berättade om sitt framtidsmål för en vän svarade han att hon då gjorde bäst i att gifta sig med honom, för han skulle bli bestseller-författare och på dikter kunde ju ingen försörja sig. Det insåg hon snart själv och började studera litteraturvetenskap. Det slutade med att hon doktorerade i ämnet.

– Universitetet var en värld väldigt avlägsen lyriken. Det akademiska språket är abstrakt, opersonligt, fyrkantigt och dött. Som lyriker vill man känna på allting, verkligen ta in det. I akademiska sammanhang ska man ha något slags teoretiska plasthandskar på när man tar i ett ämne. Det är inte min värld.

”Livets tunna väggar” är Nina Burtons senaste bok, den är nominerad till årets Augustpris i fackbokskategorin.
”Livets tunna väggar” är Nina Burtons senaste bok, den är nominerad till årets Augustpris i fackbokskategorin. Foto: Beatrice Lundborg

En kollega rådde henne att tråka till språket, det gjorde hon och när avhandlingen var färdig och disputationen avklarad lämnade Nina Burton universitetet. För gott. Tonårsdrömmen blev verklighet när hon 41 år gammal debuterade som skönlitterär författare med diktsamlingen ”Bakom den gröna dörren”. Den skilde sig från det mesta som gavs ut vid den tiden.

– På 80-talet var det ännu inne att kvinnor skulle skriva bekännelselyrik och jag minns en kvinnlig poet som var närmast störd över att jag inte skrev om mitt privatliv. Jag blev också involverad i en debatt där ett gäng urbana, manliga författare kallade naturen ett ”dött emblem”. De visste inte vad de skulle ta sig till när jag sa att vi människor också hör till naturen. Jag var något av en främmande fågel i den litterära miljön, redan då.

Och hur blev det med försörjningen? Gifte du dig med barndomsvännen?

– Hehe, nej och han blev inte bestseller-författare. Jag började bland annat arbeta i hemtjänsten samtidigt som jag försökte skriva skönlitterärt. Det var inte så lätt.

Varför?

– För när jag kom hem om kvällarna var jag så trött att jag inte orkade med ansträngande litteratur eller tankekrävande åtaganden. Det är väl enda gången jag riktigt förstått poängen med ett tidsfördriv som tv.

Hon började skriva essäer och det är med dem som Nina Burton vunnit de stora litteraturpriserna. Huvudnamnet i genren är Michel de Montaigne. På ett naturligt men synnerligen ivrigt språk skrev han på 1500-talet om alltifrån antik filosofi till gallsten, begär och hur det känns att falla från en hästrygg. Själv beskriver Nina Burton essäister som tankens vagabonder.

– Som akademiker talar du om vad du skall göra, så gör du det, sen talar du om vad du gjort. Allt är fastspikat men i essän är du på upptäcktsfärd. Det finns inte ett mål, det finns flera, sinsemellan motstridiga, mål och flera röda trådar som är insnärjda i varandra. Det är för mig en sann skildring av världen.

Essäböckerna ledde henne ut på långa resor. Hon har tillbringat otaliga nätter i slafar i skakiga liggvagnar längs det europeiska järnvägsnätet för att själv uppleva platser och kulturer innan hon skrivit om dem.

– Universitetsåren var knappast förgäves, de gjorde mig källkritisk och uthållig. Och jag kan lugnt säga att jag har lagt lika mycket tid på mina essäböcker som jag la på min gamla avhandling.

Nina Burton debuterade som poet med ”Bakom den gröna dörren” 1987.
Nina Burton debuterade som poet med ”Bakom den gröna dörren” 1987. Foto: Beatrice Lundborg

Det skymmer, vattnet i Brunnsviken är nästan svart. Vi köper varsin kopp te på Stallmästaregården innan Nina Burton på nytt plockar fram sittunderlaget ur sin Kånken-ryggsäck.

För ”Livets tunna väggar” är hon i år nominerad till Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok. Första gången hon nominerades till priset var 1994 för ”Resans syster, poesin”, också en essäbok, men den gången kategoriserades sådana som skönlitteratur.

Nina Burton önskar innerligt att det fortfarande vore så.

– Enligt Nationalencyklopedin har skönlitteraturen fyra genrer: essän, fiktionsprosan, lyriken, dramatiken. Men för ett par decennier sedan bestämde sig svenska bibliotek av någon oklar anledning för att bryta ut essän och sortera den efter ämne. Det var olyckligt.

Vad spelar det för roll egentligen, är inte en bra bok en bra bok?

– Jo, men essäerna skingrades och skönlitteraturen förlorade sitt enda faktaanknutna ben. Gradvis började man identifiera skönlitteratur med fiktion och det var något helt nytt och unikt för Sverige. Skönlitteratur har ända sedan antiken varit den sköna stilen, men i Sverige har den blivit ”det påhittade”.

Hon tycker att det är ironiskt att litteraturvärlden som är så språkfokuserad blandat ihop två så skilda begrepp som fack och fakta. Ett fack är en smal avdelning där det skrivs på fackspråk och där mottagaren är fackmänniskor, det vill säga kollegor. Fakta, däremot, är allt som finns.

– Skulle Montaignes böcker sorteras efter ämne skulle de stå på ett dussintal olika hyllor. Man skulle få slita honom isär, för han skriver om allt på en och samma gång. Nu ställs han i filosofifacket, vilket också det är helt fel.

– Poängen med essän är ju att den är en mötesplats för vitt skilda områden, som till exempel konst och vetenskap. Det är viktigt att det får finnas sådana gränslösa mötesplatser och att böckerna som försöker vara det inte trycks in i ett särskilt fack.

Nina Burtons framtoning är mild men när hon talar om essäns ställning låter hon oförskräckt. I ”Livets tunna väggar” berättar hon om hur hon som ung bestämde sig för att tillbringa en vecka ensam på en obebodd ö. I tre nätter låg hon i tältet omgiven av blixtnedslag med en bortkommen myra som enda sällskap. Det var dödsskräck.

Jag undrar när hon varit rädd annars i sitt liv.

– Jag är inte särskilt rädd av mig. Jag är till exempel inte rädd för att vara ensam.

Och litteraturen, kan du någon gång vara rädd för att skriva?

– Nej, faktiskt inte. För mig är texten trygg. När livet gungat har jag hållit fast mig i skrivbordet, som i en räddningsplanka.

Läs mer:

Recension: Nina Burtons ”Livets tunna väggar” är en blivande klassiker

Läs fler texter av Sandra Stiskalo, till exempel om författaren Victoria Benedictsson

Ämnen i artikeln

Böcker
Augustpriset
DN intervju

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt