Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-25 16:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/nina-jeppsson-jag-utgar-fran-en-gata-jag-inte-vet-svaret-pa/

Scen

Nina Jeppsson: ”Jag utgår från en gåta jag inte vet svaret på”

Bild 1 av 4 Nina Jeppsson har gjort flera monologer och i höst är hon också aktuell med nypremiären av sin ”På spaning efter den tid som flytt” på Orionteatern.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 4 Nina Jeppsson debuterar på Dramaten, på scenen Målarsalen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 3 av 4 ”I mitt arbete utgår jag från en gåta jag själv inte vet svaret på,” berättar skådespelaren och regissören Nina Jeppsson.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 4 av 4 På scenen dansar och sjunger Nina Jeppsson. Hon blandar performance med teater och använder ljud och videoprojektioner som sina motspelare.
Foto: Beatrice Lundborg

Multitalangen Nina Jeppsson debuterar på Dramaten. Iklädd vargpäls och nunnedok tolkar hon Sara Stridsbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, och på scenen blandas skådespel och performance med Youtubeklipp och bildprojiceringar. Urpremiären spelas den 16 september.

Uppdatering 20200916 12.48. Artikeln har tillfogats en rättelse.

”Gör med mig vad du vill.”

Så säger Inni till mördaren i Sara Stridsbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, som nu ska gestaltas på scen av Nina Jeppsson.

Jeppsson har själv skrivit och regisserat det hon kallar för en ”experimentell monolog, en mix mellan teater och performance”. Såväl romanen som Jeppssons föreställning kretsar kring dödsögonblicket, där Inni befinner sig i en skogsglänta med mannen som mördar henne. Som död kan Inni röra sig genom tiden och hon återvänder gång på gång till skogen och sin dödsdag.

Växelvis ger hon sig dessutom ut i världen. Hon betraktar då sin sörjande mor och de egna barnen som omhändertogs av socialen för att hon inte kunde sluta knarka. Inni reser ofta bakåt i tiden och betraktar sitt liv: kärleken, föräldrarna, sin prostitution. Det är en berättelse som kantas av mörker.

När min kompis läste ”Kärlekens Antarktis” fick hon väldig dödsångest, men jag vet inte om jag håller med. Vad väckte boken för känslor hos dig?

– Jag blev nog inte så illa berörd faktiskt, säger Nina Jeppsson. Jag blev mer upptagen av det här med att ge upp och släppa taget.

– Jag har varit i en period nu ett tag, där jag försökt lära mig att meditera, grunda mig och lära mig vila. Och jag började tänka på sådana saker. Är det verkligen något eftersträvansvärt att släppa taget om allting? Någon gång måste vi ju göra det, om de vi älskar och till slut också själva livet. Men hur?

I ”Till kärlekens Antarktis” tolkar Nina Jeppsson Sara Stridsbergs roman med (nästan) samma namn.
I ”Till kärlekens Antarktis” tolkar Nina Jeppsson Sara Stridsbergs roman med (nästan) samma namn. Foto: Beatrice Lundborg

Flera gånger under intervjun återkommer Jeppsson till repliken ”Gör med mig vad du vill”. För henne har den blivit central för historien hon berättar, eller snarare undersöker.

– I mitt arbete brukar jag utgå från en gåta jag själv inte vet svaret på. Jag känner det när jag spelar, att frågan ligger där som en vibration. När jag läste Stridsbergs bok väcktes just en fråga, en fascination och ett motstånd inför upprepandet att allt är för sent. Är det den perfekta buddisten hon är? En som liksom accepterar och släpper taget om allt? Eller är det ett försvar?, frågar Nina Jeppsson sig själv.

– Inni har levt ett fruktansvärt liv och det här blir det sista sättet för henne att få någon värdighet. Att gå in i döden frivilligt. Gör med mig vad du vill, det finns något mäktigt i att säga så. Den underkastelsen vill jag göra något av i föreställningen.

På Dramatenscenen Målarsalen både dansar och sjunger Nina Jeppsson. Bilder och videor projiceras bakom henne och hon rör sig in och ut genom kulisserna, byter om, byter plats. Precis som Inni i boken rör sig genom tiden och livet hon har levt.

Men det här är inte boken. Nina Jeppsson kastar intryck efter intryck i ansiktet på publiken och skapar något helt nytt av Stridsbergs text.

– Det här verket är egentligen inte riktigt en monolog. Ljudet och videon blir ju som mina motspelare. Scenograferna har komponerat dem så att de stör mig, och jag stör mig själv. Jag jobbar med metoder för att slå undan benen för mig själv, det är ju det som gör en skådespelare.

Ljudet och videon är mina motspelare. De har komponerats så att de stör mig, och jag stör mig själv.

Musik- och ljudscenografen Kent Olofsson och Johannes Ferm Winkler, som är videoscenograf, har arbetat tätt ihop med Nina i skapandet av föreställningen.

– Vi jobbar med allting samtidigt. Ljudet är så rumsligt, tillsammans med texten och min rörelse är de lika starka berättarkomponenter. Det är som att vi skapat ett rum där alla dessa element pratar med varandra och bildar en värld som publiken får komma in i.

Direkt efter att Nina Jeppsson kliver av scenen känner hon sig uppfylld av verkets mystiska värld, berättar hon. ”Jag är ute och flyger i rymden mycket, det är en ganska stark känsla efteråt. Det är verkligen en tät värld, och surroundljudet och projektionerna omsluter mig på scenen.”
Direkt efter att Nina Jeppsson kliver av scenen känner hon sig uppfylld av verkets mystiska värld, berättar hon. ”Jag är ute och flyger i rymden mycket, det är en ganska stark känsla efteråt. Det är verkligen en tät värld, och surroundljudet och projektionerna omsluter mig på scenen.” Foto: Beatrice Lundborg

Så, vad blir det för typ av publikupplevelse?

– Jag hoppas att det för publiken är mer en känslomässig upplevelse än en intellektuell. Jag har ganska svårt för det här med att överföra intellektuella analyser. Det blir ganska ointressant, säger Nina Jeppsson. Jag vill sätta något i rörelse.

Vad är det som sätts i rörelse?

– Vi har jobbat mycket med kroppens rytm, mellan anspänning och vila. Ambitionen är att hela verket ska pendla mellan dessa lägen och för det har ljud och bild varit viktigt. Tillsammans med min rörelse kan rytmen haka upp sig för att därefter flöda. Jag tror att det är en rytm som återfinns i våra liv. Som sagt: Ska vi kämpa eller släppa taget?

Jag tror att det är en rytm som återfinns i våra liv. Som sagt: Ska vi kämpa eller släppa taget?

Vad kan just monologformen ge dig som skådespelare?

– Den låter mig undersöka och kommunicera en annan idé om vad en människa är. Att vara en kropp som har olika riktningar – det tycker jag kommer nära hur det faktiskt är att vara människa.

– Jag spelar inte en isolerad karaktär i ”Till kärlekens Antarktis”, utan min kropp blir som en genomfartsyta för många olika åsikter och viljor som jag prövar. Den jag spelar är snarare en sökande läsare, jag själv kanske?

På scenen står en glaskub och där inne tycks tiden stå stilla. Inne i den äger dödsögonblicket rum. Nina Jeppsson berättar: ”Det är intressant med kuben för jag ser ingenting när jag är i den. Man ser ju in, men jag ser inte ut. Då blir jag på något sätt väldigt ansatt av döden. När jag är i kuben är jag också i dödsögonblicket.”
På scenen står en glaskub och där inne tycks tiden stå stilla. Inne i den äger dödsögonblicket rum. Nina Jeppsson berättar: ”Det är intressant med kuben för jag ser ingenting när jag är i den. Man ser ju in, men jag ser inte ut. Då blir jag på något sätt väldigt ansatt av döden. När jag är i kuben är jag också i dödsögonblicket.” Foto: Beatrice Lundborg

Premiären av ”Till kärlekens Antarktis” skulle ursprungligen ha hållits i april, men sköts upp på grund av coronapandemin. Nu i september krockar den lite med nypremiären av monologen ”På spaning efter den tid som flytt” på Orionteatern – även den av och med Nina Jeppsson.

”Till kärlekens Antarktis” återvänder därför med en längre visningsperiod våren 2021. I höst visas den vid endast fyra tillfällen inför en begränsad publik.

– Det blir coronaanpassade sittningar med utspridda platser. Men jag tror att det kan vara lite skönt som publik att få sitta i fred och bara åka med, säger Nina Jeppsson.

Rättelse: I en tidigare version av artikeln hade Kent Olofsson fått fel efternamn.

Läs mer:

Nina Jeppsson: Om jag har en timme över

Bokrecension: Sara Stridsberg ger röst åt en skändad narkoman

Ämnen i artikeln

Scen
Dramaten

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt