Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-20 00:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/nina-wormbs-james-bonds-kamp-mot-klockan-i-den-digitala-teknikens-overvakade-varld/

KULTURDEBATT

Nina Wormbs: James Bonds kamp mot klockan i den digitala teknikens övervakade värld

Bild 1 av 3 Biljakt i Rom från ”Spectre” (2015).
Foto: Columbia/TT
Bild 2 av 3
Foto: MGM
Bild 3 av 3 Ben Whishaw som ”Q” och Daniel Craig som Bond i ”Skyfall” (2012).
Foto: TT

I de 24 Bond-filmerna som visats under fem decennier kan man följa hur teknikkritiken framträder och förändras. Prylarna och framstegen kan fånga agenten, men också göra honom fri. Vem kan hacka systemet? Nina Wormbs ser om några filmer inför nästa veckas premiär av ”No time to die”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

”Mitt namn är Wormbs. Nina Wormbs.”

Min fascination för James Bond är rätt märklig. Sexualiseringen och misogynin är omfattande och den patriarkala och koloniala berättelsen grundläggande: vit heterosexuell man använder supercool teknik för att försvara det brittiska imperiet mot globala och hemliga skurksyndikat i varierande geopolitisk kontext.

Forskarna Lisa Funnell och Klaus Dodds menar att det just är Bonds privilegier – rörligheten, handlingskraften, kroppen, den klassiska utbildningen, resurserna, och det sociala kapitalet – som gör honom till en så attraktiv person. Umberto Eco å sin sida hävdade redan 1965 att den repetitiva strukturen och de tydliga dikotomierna är nyckeln till framgången för Bond. Han talar visserligen om Ian Flemings romaner, men i många stycken är filmerna uppbyggda på samma sätt, och blir härligt förutsägbara.

Själv började jag se filmerna i slutet av 1980-talet, när TV3 sände dem som reklam för en mobiloperatör. Riktnumret för dessa abonnemang var nämligen 007. Något senare köpte jag filmerna med Sean Connery och Roger Moore på VHS, men det var först med Pierce Brosnan som jag började se Bond på vita duken. Det var egentligen där som Flemings brittiske spion fick sitt genomslag 1962.

Det har skrivits spaltmeter om Bond-filmerna, om allt från kläder och musik till bilar och geopolitik. I agent- och spiongenren är de oöverträffade och de har blivit några av världens mest inkomstbringande filmer. Det innebär också att deras kulturella avtryck är betydande och har varit så under lång tid.

Mitt under pandemin, och när premiären av ”No time to die” skjutits upp för jag vet inte vilken gång i ordningen, började jag undra hur en teknikhistoria över James Bond skulle se ut. Kanske bidrog uppgiften om att pandemin ställde till problem, inte bara för premiären, utan också för att produktplaceringarna riskerade att bli gamla. Det visar hur mycket tekniken som Bond använder är en del av finansieringen.

Men den som studerar filmerna närmare ser hur Bonds och motståndarnas förhållande till tekniken handlar om mer än prestanda och produktplacering.

Det är kanske precis här det riktigt intressanta med Bond och tekniken ligger. I marknadsföringen och skriverierna om filmerna haussas och diskuteras tekniken. Man fascineras över innovativa farkoster, briljanta lösningar, tuffa skjutvapen, häftiga radioprylar och hisnande jakter med olika fordon. Tidningen Café gjorde förra året en i-väntan-på-artikel om Bonds ballaste klockor och i den nya filmen sägs inte mindre än tre olika Aston Martin-bilar vara med, två gamla och en ny.

Men den som studerar filmerna närmare ser hur Bonds och motståndarnas förhållande till tekniken handlar om mer än prestanda och produktplacering. Det gäller inte bara den legendariske Q, föreståndare för Q Branch, som utrustar Bond med prylar. Det gäller också hur Bond förhåller sig till sina egna prylar och skurkarnas teknik. Här finns betydligt fler berättelser om hur vi kan förstå teknisk förändring och vårt förhållande till tekniken.

Pierce Brosnan som Bond och Desmond Llewellyn som ”Q” i ”The world is not enough” (1999).
Pierce Brosnan som Bond och Desmond Llewellyn som ”Q” i ”The world is not enough” (1999). Foto: Jerry Watson/TT

Mötena med Q är förstås ändå en central komponent. Med undantag för ”Casino royale” (2006) och ”Quantum of solace” (2008) finns det alltid en scen där Bond träffar Q, ofta efter att hans chef M gett honom ett uppdrag. Q spelades i 17 filmer av den alltmer vithårige Desmond Llewelyn som intog en sorts förmyndaraktig roll till Bond och gav honom förmaningar om att inte förstöra saker. Just det var särskilt ironiskt eftersom filmerna alltid innehåller obligatoriska moment där något sprängs på ett oväntat sätt.

Av Q Branch får Bond prylarna som tillhör morgondagen; visionär och unik teknik. Här finns klockor som utlöser sprängladdningar och kan skjuta iväg superstarka linor. Här finns portföljer som sprängs, bilnycklar som sprider gas om man visslar och pennor som utlöser explosioner, skanner för fingeravtryck, raketcigaretter, röntgenkameror med laser.

Och så avslutas scenerna hos Q Branch regelmässigt med att Bond får nycklarna till en bil som specialutrustats med maskingevär, raketer, missiler, likt en krigsmaskin i miniatyr, samtidigt som den skyddar passagerarna med skottsäkra rutor eller genom att den omvandlas till något annat, som en u-båt, likt en tidig transformer.

För Bond är bilen helt central. Den är därtill kvinnligt kodad – och han bemästrar den. Allra tydligast är det kanske i ”Tomorrow never dies” (1997) där Q försett bilens datorsystem med en kvinnlig röst och Bond undrar ”how she responds to my touch”. I den tämligen utdragna actionscenen där bilens alla finesser kommer till sin rätt är teknik som leksak och pojkdröm tydlig; Pierce Brosnan använder en fjärrkontroll och radiostyr sin bil från skurkarna.

Q och hans medarbetare illustrerar idén om den teoretiska vetenskapen. Q Branch befolkas av män och kvinnor i vita rockar, upptagna med att uppfinna det allra senaste. Bond har däremot en praktisk fallenhet för tekniken och behöver inga instruktionsböcker för att förstå hur den fungerar. I en scen – den enda gången Q spelas av John Cleese – testar Bond bilens kulsprutor på just en instruktionsbok.

Kulturhistorikern Claus-Ulrich Viol hävdar att Bond egentligen aldrig får övertag genom avancerade prylar utan just genom sin förmåga att bruka den teknik som finns tillgänglig, i vacker förening med sin kroppsliga styrka. I ”Levande måltavla” (1985) som är ett praktexempel, använder Bond bara sin pistol en gång (för att skjuta på May Day i Eiffeltornet och missa). I alla andra scener i filmen använder han teknik som egentligen är avsedd för andra ändamål, som vapen.

Ett vanlig populärkulturellt tema är den galna vetenskapsmannen som använder sin kunskap och sin teknik för vansinniga ändamål.

Ett vanlig populärkulturellt tema är den galna vetenskapsmannen som använder sin kunskap och sin teknik för vansinniga ändamål. Vissa av Bonds motståndare passar in i den mallen. Andra, ofta förmögna eller förrådda män, har i stället anställt forskare.

Bonds teknik är småskalig medan motståndarnas megalomaniska ambitioner ofta kräver enorma och komplexa system. Den manövreras från kontrollrum med full överblick genom bildskärmar, reglage, rattar, spakar. Ibland finns en klassisk jordglob som understryker det globala. Bond och hans kvinnliga vapendragare gör ofta upp med motståndarna i dessa upphöjda rum. Det blinkar och piper när systemet kollapsar och allt sprängs i kaskader av gnistor och brak.

Foto: Richard Drew

I de 24 filmerna som kommit ut under fem decennier kan man följa hur teknikkritiken framträder och förändras. Man kan se de första 16 filmerna – med Connery, Lazenby, Moore och Dalton – som tidiga och de 8 följande – med Brosnan och Craig – som sena. Kritiken mot de stora systemen är vanligare i de tidigare och minner också om samtidens kritik riktat mot storskalighet. I de senare filmerna är kritiken mer inriktad på det digitalas räckvidd, framför allt i form av övervakning.

Även Qs roll har förändrats i de senare filmerna. Efter att varit frånvarande i två filmer dyker Q upp i ny och ung gestalt – spelad av Ben Whishaw – i ”Skyfall” (2012) men nu utan medhjälpare i vita rockar. Ett ensamt skrivbord på ett underjordiskt betonggolv leder snarare tankarna till teknikutvecklingen i Batman än den tidigare laboratorieliknande miljön. Nya Q blir också mer involverad i storyn genom att hjälpa Bond genom sina kunskaper i hackning.

Bondfilmerna har hela tiden behövt förhålla sig till sin samtid. Med Brosnan introducerades M som kvinna – spelad av Judi Dench (1995-2015) – och den manligt kodade miljön görs mycket synlig. Med Craig behövde filmerna återigen omskapas för att vi skulle köpa konceptet. Hans Bond är ännu mer fysisk och stark, men tillåts intressant nog att också vara emotionellt och fysiskt svag.

Ett återkommande tema genom alla decennier är rymden. Den lämpar sig som spelplats för framtida teknik och stämmer väl överens med idén om rymden som en yttre gräns. I ”Agent 007 med rätt att döda” stör skurkarna uppskjutningarna i NASA:s Mercuryprogrammet. Förvånansvärt aktuellt är miljardären Hugo Drax försök att skapa en rymdkoloni med A-människor i ”Moonraker” (1979). Han producerar rymdskyttlar för NASA och bor i ett franskt slott som han återuppbyggt i Kalifornien. Men Drax är inte bara visionär: hans plan är att utrota människorna med ett gift för att senare återkolonisera jorden.

Foto: Danjaq/Eon/Ua/Kobal/REX

I de senare filmerna har rymden i stället allt mer blivit en plats för informationsinhämtning via satellit. I ”Tomorrow never dies” (1997) följer M och huvudkontoret Bond på andra sidan jorden via satellitbilder på storskärmar. Bonds manöverutrymme har varit globalt från första filmen, men genom satellitbilderna får M en direkt insyn i hans verksamhet och huvudkontorets möjlighet att blanda sig i ökar.

Men också i den digitalt övervakade världen försöker han ofta agera självständigt. Med en sändare inopererad i kroppen blir det allt svårare, men han lyckas ibland ändå göra sig onåbar.

Så även James Bond är övervakad. Men också i den digitalt övervakade världen försöker han ofta agera självständigt. Med en sändare inopererad i kroppen blir det allt svårare, men han lyckas ibland ändå göra sig onåbar. I den senaste filmen, ”Spectre” (2015), kan en centralt placerad Q ge honom respit och släppa honom lös ett par dygn. Tekniken kan binda Bond, men tekniken kan också, tvärt emot den prylfokuserade berättelsen, ge honom utrymme och göra honom fri.

Den digitala teknikens dubbelhet, som både möjliggör och begränsar, blir ett allt starkare drag. Samtidigt är den överallt. I de tidigare filmerna var MI6 och huvudkvarteret säkra platser, men hoten kommer nu allt närmare. I ”Skyfall” (2012) sker en attack på MI6. I ”Spectre” är hela spionorganisationen hotad, den ses som gammaldags och onödig av nya tidens män som nästlat sig in i hjärtat av verksamheten. Skurkar ska nu i stället bekämpas genom globala övervakningssystem, sådana vi alla känner igen. Men, precis som också vi lärt oss, kan man inte lita på att informationen kommer i rätta händer.

Sensmoralen i ”Spectre” är att det krävs människor av kött och blod för att försvara ett land. Bonds fysiska styrka och lojalitet med kronan blir till slut avgörande och Q blir hjälte genom sin förmåga att hacka systemet.

Filmen slutar visserligen med att Bond kör iväg i den gamla renoverade Aston Martin DB5 med den kvinnliga huvudrollen Swann, en trygg bild som återställer ordningen. Men vi tittare lever med samma informationssäkerhetshot och lämnas att fundera över om världen kanske ändå inte behöver en Bond.

Läs mer:

Katrine Marçal: James Bond – med rätt att hålla liv i britternas imperiedrömmar

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
James Bond

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt