Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-18 01:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/nisse-avstand-pa-utstallning/

KULTUR | KÅSERI

Nisse: Avstånd på utställning

Bild 1 av 2 Bob Dylan in till höger, Andy Warhol rakt fram.
Foto: Nils Hansson
Bild 2 av 2 Bob Dylan tecknar Stockholmsvy från fönstret.
Foto: Nils Hansson

Kåseri. Andy Warhol bör man nog se bland minglande människor, men Bob Dylans enstöriga bilder från hans eviga kringflackande är som gjorda för pandemin.

Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Att vara emot pandemin rent generellt hindrar inte att man kan uppskatta vissa fördelar den gav. Som att gå på utställning. När vi under fjolåret insåg detta fann vi oss tröska igenom en överraskande stor mängd: Moderna, Nationalmuseum, Waldemarsudde, Thielska, Millesgården, Östasiatiska, Fotografiska, Bonniers, Sven-Harrys…

Överallt var det så tilltalande glest med folk; till och med när det var fullbokat kunde man glo utan att köa inför konstverk och textskyltar. Att jämföra med den hysteriskt fullknökade Da Vinci-utställning vi lyckades se i Paris strax innan allt ställdes in, där folkmyllret på Louvren var så kompakt att man fick nöja sig med en tillkämpad glimt här och där.

Nu stod vi plötsligt i Helsingfors en måndag i september, på dubbelutställning av Andy Warhol och Bob Dylan. Två etablerade publikdragare, så för säkerhets hade vi köpt biljetter innan vi bokade resan.

Men vi var nästan ensamma. I den finska huvudstadens största mässcentrum var det mesta nedstängt och avskärmat, medan vänliga vakter ledde oss till en spatiös utställningshall där vi kunde gå runt i ett par timmar och räkna till sammanlagt fyra andra besökare.

Det var en lyx som kändes lätt svindlande, och en aning kuslig. Även om pandemin präglar Helsingfors tydligare än Stockholm, med masktvång på de flesta håll och handsprit överallt.

Just Andy Warhol matchade det ovanligt illa (även om jag tror att han kunde ha uppskattat själva maskeringen). Hela hans karriär var ju en ständig dialog med omvärlden, utstuderat urban och minglande. Här skildrades karriären dessutom genom hans många affischer. Alltså reklamtryck, för att locka folk till utställningar och annat publikt.

Med Bob Dylan rimmade det desto bättre. Hans utställning bestod av teckningar han kastat ner under sitt ständiga kringflackande. En del porträtt men framför allt miljöer av det slag man ser när man har lite dötid och tittar ut genom fönstret.

Gärna bakgårdar och öde gränder, utan någon känsla av särskild förankring. Och bara ibland med namn eller plats angivna.

Men se där! En bild heter ”Klocktorn i Stockholm” och jag försöker frenetiskt förstå var det är. Man ser en parkeringsplats, en liten kulle, ett fyrkantigt höghus – och så ett kyrktorn lite längre bort. Några enstaka människor, sedda från ett rum en trappa upp. På säkert coronaavstånd.

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en helt ny museibyggnad som redan ser sliten ut.

Ämnen i artikeln

Andy Warhol
Bob Dylan
Kåserier

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt