Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-29 03:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/nks-bortglomda-modeskatt-ute-i-ljuset-igen/

KULTUR

NK:s bortglömda modeskatt ute i ljuset igen

Bild 1 av 3 Susanna Strömquist bland några av klänningarna som gjordes av sömmerskorna på NK.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 3
Foto: Helena Bonnevier
Bild 3 av 3
Foto: Helena Bonnevier

En svunnen tid – men med ideal som är högaktuella i dag. I ny bok och utställning berättar DN:s modeskribent Susanna Strömquist om Nordens främsta couturescen – damskrädderiet som låg på varuhuset NK i Stockholm under drygt 60 år.

Syateljé, proverskor, brodöser, mannekänger, couturekonst och societetsbaler – den svunna tid som Susanna Strömquist uppehållit sig i de senaste två åren speglas i hennes terminologi. När modekritikern och kulturskribenten nu släpper en bok, som därtill blivit en utställning, om det franska damskrädderiet som låg på varuhuset NK i Stockholm mellan 1902 och 1966, är det till en avlägsen värld vi bjuds in. Men trots att ”Nordens Paris” mer än om nu, handlar om då, är författarens arbetsinsats i många avseenden högaktuell. Inte minst inom modevärlden som på senare år har börjat sträva mot ideal som speglas i Strömquists skildring.

Bild 1 av 3
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 3
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 3
Foto: Alexander Mahmoud

– Spännande och lärorikt har det varit att se hur couture, alltså måttsydda plagg uppsydda på beställning, innebär en avsaknad av överproduktion. Vilket är ett av modebranschens dilemman i dag. I samband med invigningen gör vi ett samarbete med Beckmans designhögskola. I en intilliggande pop-up-utställning har tolv elever funderat över couturens relevans i dag, säger Susanna Strömquist när vi ses i ljusgården på Nordiska museet i Stockholm.

Utställningen, som hon själv curerat, är under slutfasen av sin uppbyggnad och blir en av de största i modets tecken i museets historia. Under flera år har Susanna Strömquist dammsugit landets arkiv och museer på alster från ateljén. Därtill gjorde NK även en efterlysning i dagspress 2019 om plagg och personer med kopplingar till skrädderiet. Varuhuset ordnade sedan en insamling där folk kunde lämna in plagg för utlåning till utställningen.

Tre kreationer från utställningen och boken ”Nordens Paris”.
Tre kreationer från utställningen och boken ”Nordens Paris”. Foto: Helena Bonnevier/Nordiska museet

– Jag satt i ljusgården på NK innan och tänkte att det inte skulle komma någon. Men det var kö redan från början och vi fick in ett hundratal kreationer. Dessutom hörde några före detta anställda av sig. Bland annat en sömmerska och ett par mannekänger som medverkar i filmer som vi visar i utställningen.

Att utställningens alla delar ännu ej är på plats är knappast ett hinder för upplevelsen av den: Susanna Strömquist har umgåtts med innehållet så länge att hon kan presentera det i sin frånvaro.

– Här på trappstegen ska namnen på de franska modehus som influerade damskrädderiet stå. Chanel, Dior, Poiret och så vidare. Och bakom det här draperiet finns en blinkning till den legendariska guldhiss som ledde upp till ateljén och skrädderiet. Modesalongen på NK var Nordens främsta couturescen, men den är en hittills outforskad historia, berättar Susanna Strömquist när vi stegar upp i en av museets massiva stentrappor.

NK:s franska damskrädderi öppnade samma år som varuhuset, 1902. Den mytomspunna ateljén på husets femte våning beskriver Susanna Strömquist som en couturens högborg i Norden och som ”en värld av tunga parfymer, högklassig elegans och passionerat hantverk”.

Landets hantverksskickligaste sömmerskor arbetade i ateljén på NK:s franska damskrädderi.
Landets hantverksskickligaste sömmerskor arbetade i ateljén på NK:s franska damskrädderi. Foto: Nordiska museet

Det var en plats där societet, celebriteter och kungligheter mötte landets hantverksskickligaste sömmerskor och skräddare under dryga 60 år. Verksamheten föll i glömska när avdelningen stängdes 1966. I boken och utställningen vill Susanna Strömquist återuppväcka verksamheten som pågick där inne. En tillvaro hon beskriver som tudelad: den sofistikerade elegansen i den pärlgråmålade visningssalongen kontra det intensiva slamrandet, prasslandet och brummandet i syateljén på andra sidan väggen. Skillnaden mellan frontstage där kunderna togs emot och backstage där sömmerskor, skräddare och brodöser jobbade var tydlig. På samma sätt som det var tydligt att människorna i respektive rum hölls separerade ifrån varandra.

– Men skrädderiet ansågs som en prestigefylld arbetsplats med bra förhållanden. Många anställda stannade i årtionden, säger Susanna Strömquist.

Den eleganta visningssalongen på NK.
Den eleganta visningssalongen på NK. Foto: Nordiska museet

Verksamheten i den exklusiva ateljén var en direkt spegling av de parisiska modehus som damskrädderiet hade ett nära samarbete med. Varje säsong bjöds en skara utvalda ner till till haute couture-husen i den franska huvudstaden för att köpa in en uppsättning originalplagg. I beställningen ingick i sin tur en licens som berättigade köparen att sy upp ett antal reproduktioner till hemmamarknaden.

Väl i Stockholm sattes en provkollektion ihop bestående av originalplagg och prototyper av egna kreationer – plagg inspirerade av Paris men anpassad för den ”skandinaviska kvinnan”. Denna provkollektion visades av mannekänger (i ateljén fanns två heltidsanställda för just detta ändamål) för en krets kunder som sedan bokade in privata provningar av önskade plagg. En intim procedur i flera led där plaggen skräddarsyddes efter kundens mått och preferenser – ofta på inrådan av ateljéchefen som hade god insikt i andan för tiden.

Denna klänning sydde NK:s ateljé upp för Greta Garbo i filmen ”Gösta Berlings saga”.
Denna klänning sydde NK:s ateljé upp för Greta Garbo i filmen ”Gösta Berlings saga”. Foto: Helena Bonnevier

Under ateljéns storhetstid på 30-, 40- och 50-talet inspirerades man mycket av den tidlösa look som modeskapare som Madeleine Vionnet och Cristóbal Balenciaga gick i bräschen för. I ateljén grundlades en sträng estetik där det enkla och strama betonades framför det mer dekorerade och extravaganta. Ett signum som sedan dess kopplats samman med det vi i dag ofta benämner som en ”skandinavisk look”.

Vi vandrar igenom rummet där artefakter från ateljéns dryga sex decennier grupperats efter fem teman. Här ståtar kreationer à ”La belle epoque”, ”Powerdräkten”, ”Den skräddade kappan”, ”Drömklänningen” och, naturligtvis, ”Den lilla svarta”. Ursprungsversionen som lanserades av Coco Chanel 1926 blev en innovation som sedan dess löpt som en tråd genom modehistorien. Självklart var den även ett återkommande inslag i den franska atéljens berättelse.

Den svarta frackdräkten.
Den svarta frackdräkten. Foto: Helena Bonnevier

– Den här svarta frackdräkten är en av mina personliga favoriter. Den beställdes 1937 av Nanna Svartz som var Sveriges första kvinnliga professor vid en statlig högskola. Hon bar den vid sin professorsinstallation, säger Susanna Strömquist och pekar på en ståtlig sidenfrack med lång slank kjol i tidstypiskt snitt.

Onekligen bär vart och ett av utställningens plagg sin egen historia som därtill även speglar sin samtid. Och sin samtids kändiselit. Bland de drygt hundra verken döljer sig beställare som Greta Garbo, Zarah Leander och Harriet Andersson. Via kreationer, skisser, filmer och inte minst de otaliga fotografier från ateljén som dokumenterats genom åren har vi nått utställningsvarvet runt.

En resa som slutade 1966, men som har hög relevans än i dag. Skrikande miljölarm kräver förändring och modebranschens överlevnad förutsätter lösningar och nya ideal – som delvis står att finna i historien. Att det handgjorda och unika fått ett uppsving på senare år är tydligt – och det gäller inte minst i modevärlden där intresset för haute couture-husen åter glöder. Något som bland annat blev tydligt när Balenciaga efter 50 år återlanserade sin couturedel i somras.

Susanna Strömquist.
Susanna Strömquist. Foto: Alexander Mahmoud

Som en blinkning till historien hade visningen i Paris återskapats som när det begav sig under 60-talets glansdagar: i modehusets salong och utan musik. Med hänvisning till en presentation i samband med visningen där Balenciagas kreativa chef Demna Gvasalias förkunnande att ”couture är det coolaste som modebranchen kan prata om i dag”, frågar jag Susanna Strömquist om hur hon tror att NK:s franska damskrädderi hade stått sig i dag. Är samtiden redo för skräddarsytt igen?

– Det vore en dröm! Inte minst ur hållbarhetssynvinkel, de här plaggen kan ju hålla i en livstid. Couture innebär också att varje plagg blir unikt och att kunden blir en del av den kreativa processen. Men en barriär är ju kostnaden, att det är så pass dyrt. Och vi har ju vant oss vid att handla massproducerade kläder till lägre priser… Kanske kan den här utställningen ge oss en förståelse för varför kläder måste kosta om de ska göras på ett hållbart sätt, säger Susanna Strömquist.

Ämnen i artikeln

Museer
Mode

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt