Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-28 11:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/nya-boken-beskriver-vardagens-diskreta-apokalyps/

Bokrecensioner

Nya boken beskriver vardagens diskreta apokalyps

Foto: Justin Sutcliffe

”Morgonstjärnan” är Karl Ove Knausgårds första roman på tio år. Att han lämnar autofiktionen och går in i fantastiken gör honom inte på minsta sätt oigenkännlig. Verkligheten må rämna, skriver Malin Ullgren, men hans hypnotiskt malande realism består.

Konfirmationsbibeln har en snäll hälsning som står förtryckt på klisterlappen med prästens signatur: ”Du är ett Guds barn och Jesu medarvinge”.

Att vara Guds barn och Jesu medarvinge är den familjära och beskyddande sidan av kristendomen. Den andra sidan är den som verkar i Karl Ove Knausgårds ”Morgonstjärnan” och som får mig att sträcka mig efter min konfirmationsbibel och läsa om Johannes Uppenbarelse.

Den norska utgåvan av romanen har det nästan pojkaktigt talmystiska sidantalet 666, som i odjurets nummer. Lustigt nog är den svenska översättningen på 664 sidor, men det spelar mindre roll, för slutstriden – eller i alla fall en radikal förändring av verkligheten – närmar sig likafullt.

”Morgonstjärnan” är Knausgårds första roman sedan ”Min kamp”-sviten avslutades 2011. Däremellan har hans skrivit en rad essäer, men också långnovellen ”Fåglarna under himlen” (2019). Att Knausgård lämnar autofiktionen och går in i fantastiken gör honom inte på minsta sätt oigenkännlig.

Omslaget till Karl Ove Knausgårds ”Morgonstjärnan”.
Omslaget till Karl Ove Knausgårds ”Morgonstjärnan”.

Allt börjar mitt inne i en Knausgårdsk känsla: ”Den plötsliga tanken att killarna låg och sov inne i huset bakom mig medan mörkret föll över havet var så vänlig och fridfull att jag inte släppte taget om den när den kom, utan försökte hålla kvar den och lokalisera det fina i den.”

Han som tänker detta om sina tvillingpojkar är litteraturprofessorn Arne. Det är de sista dagarna på semestern, hettan är nästan onaturlig denna sommar i klimatkrisens tid. Känslan är naturligtvis lika skör som den är varm. Arnes fru Tove är på väg in i en psykos. Själv dricker han för mycket och medan han fyllekör täcks bilvägen plötsligt av krabbor i oändliga antal. En stjärna stiger på himlen, en oerhörd stjärna med en våldsam ljusstyrka.

Så slutar första kapitlet och Arnes första berättelse, som sedan följs av åtta andra berättare som var för sig skildrar dag ett och dag två med stjärnan som stigit över Norge och världen en augustimånad i vår egen ungefärliga samtid. Alla är de vardagsmänniskor, i Bergen och i skärgårdslandskapet söderut, om än ofta djupt rotade i en gynnad medelklass.

Den mångröstade och samtidigt koncentrerade formen kan påminna om Trude Marsteins starka roman ”Göra gott” från 2006, även om Knausgårds kör är avsevärt mycket mindre.

Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu?

Vardagen de vittnar om är till en början bara skuggad av något diskret apokalyptiskt. Brunosten ställs fram, liksom dosetten, blöjor byts på barn och på psykiskt sjuka, astman trycker ihop bröstet, föräldrar är psykologiserande men egentligen bara lutherskt stränga mot ledsna ungar… Berättarna avlöser varandra och är sig ändå så lika, så främmande inför varandra, så snåla i tanken om nästan, så längtansfulla…

Jag är genuint förtjust i denna hypnotiskt malande realism, för dess förmåga att ta vår tid och våra liv i handen och gå med dem, steg för steg, sida för sida.

Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det.

Men så finns den kvalitet i Knausgårds skrivande som försvarar hans rykte som en av världens främsta i sin generation författare: det har med förundran att göra. Jag tror att det var den egenskapen jag fäste mig mest vid i den självbiografiska sviten – hur texten präglas av förundran, som om varje banal bild plötsligt lyser upp av en inre, oväntad kraft. Ögonblicket i ett människoliv, hur litet det än är, fångas av författaren, granskas av honom och visar sig märkvärdigt i hans ögon.

I Karl Ove Knausgårds nya roman stiger en stjärna över Norge i vår egen ungefärliga samtid.
I Karl Ove Knausgårds nya roman stiger en stjärna över Norge i vår egen ungefärliga samtid. Foto: Justin Sutcliffe

Ibland finns känslan av att något märkvärdigt sker bara som en darrning i meningarna. Ibland är den tydligt formulerad och helt öppet fantastisk.

Som här, när han på några rader låter den medelålders sjuksköterskan Solveig (som även återfinns i ”Fåglarna under himlen”) reflektera över hur orolig hon var att hennes dotter som spädbarn skulle sluta andas. Nu är dottern vuxen och oron över andningen flyttad till Solveigs åldrande mor:

”Och det sista jag var rädd för när det gällde Line nu var att hon skulle sluta andas. Hon var mitt i andningens rike.

Mamma däremot, hon var ute vid gränserna.”

Jag hisnar över insikten och bilden som förmedlas. Det är så absolut klargjort. De yngsta och de äldsta lever vid gränserna av detta andningens rike som är livet. Hur man först som förälder och sedan barn till åldrande föräldrar hoppas kunna hålla kvar dem genom att hålla vakt vid gränsen.

Gränsen mellan liv och död är det som i ”Morgonstjärnan” börjar upplösas och som är tecknet på att uppenbarelsen förverkligas. Människor som varit hjärndöda vaknar, döda visar sig, djävulska mord sker i skogen, djuren närmar sig civilisationen. Ändå sker det i det lilla, i ett ganska finstilt gifte mellan realism och profetia. Förutom för Jostein, som degraderats från kriminalreporter till kulturjournalist.

Han gör en resa rätt in i dödens rike, eller om det är till en plats där striden mellan de onda och de goda krafterna står.

Jostein är parodiskt skildrad – grov, fet, halvbildad. Så till den grad oattraktiv i jämförelse med de mer stillsamt beskriva andra i boken, att man börjar fundera på om han blottar en privat spricka av irritation i en för övrigt till synes objektiv stil.

Men Jostein är också den som starkast får uppleva hur det verkliga rämnar och en mytisk tid och plats tar vid. Heter han Jostein för att Justinus Martyren tillskrev aposteln Johannes själva Uppenbarelseboken?

Man kan tänka på Hölderlin och en prägling av romantiken när man läser, men man kan också låta bli.

Den som söker ska finna många referenser och läsfrukter i ”Morgonstjärnan”, inte minst i den avslutande men ganska väl integrerade fiktiva essän. Om romanen bärs av något enskilt tänkande, så är det kanske en med Knausgårds följeslagare, poeten Hölderlin, besläktad längtan efter att skaka om tidsåldrarna, att inte hålla isär det förflutna, nuvarande och kommande. Romanpersonen Egil är den som kommer närmast, som sedan tonåren har sökt en befrielse från det individuella, längtat efter att ingå i ett allmänt levande bland djur och växter, befriad från att värdera varandet.

Man kan tänka på Hölderlin och en prägling av romantiken när man läser, men man kan också låta bli. ”Morgonstjärnan” är en generös bok, fin att vara i, bli underhållen och skrämd av.

Läs mer:

”Jag vill inte ha det bättre, jag vill ha det så här”

Läs fler texter av Malin Ullgren och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt