Woody Allen har ägnat de senaste tre decennierna åt att bestrida dottern Dylan Farrows anklagelser om ett sexuellt övergrepp som skulle ha begåtts när hon var sju år gammal. En händelse som påstås ha ägt rum i samband med den uppslitande separationen mellan Allen och hans partner, filmstjärnan Mia Farrow. En skilsmässa som, vilket de flesta minns, blev extra bitter och dramatisk eftersom Allen i smyg redan innan uppbrottet inlett en kärleksrelation med Farrows 20-åriga adoptivdotter Soon-Yi Previn.

Det gick relativt bra för Allen under en lång tid. Han friades juridiskt. Ett robust pr-maskineri samt en till synes oavbruten skaparkraft gjorde att Allen länge kunde behålla greppet om sin trogna publik liksom sin ikoniska status i filmvärlden. Han har gjort några oemotståndliga filmer under den här tiden, som ”Kulregn över Broadway”, ”Match point”, Oscarsvinnande ”Midnatt i Paris” och ”Blue Jasmine”. Han har fått en hedersguldpalm och förärats det prestigefulla Cecil B DeMille-priset på Golden Globe-galan 2014.

Under metoo-vågen 2017 förnyade den vuxna Dylan O’Sullivan Farrow sina anklagelser med explicit kraft och på framträdande plats i stora medier, med eldunderstöd av brodern Ronan Farrow. Plötsligt började marken under Upper East Sides mesta kändis rämna, distributionskontrakt bröts och stora stjärnor började ta avstånd på löpande band och ”ångra” samarbeten.

Finns det mer att säga om saken? Filmmässigt kan det ses som en akademisk fråga, det var länge sedan någon på allvar stod och stampade efter en ny Woody Allen-film.

En sak är säker, ”Allen v. Farrow” blir ett dråpslag för Allens liv i offentligheten framöver.

HBO:s nya dokumentärserie ”Allen v. Farrow” vägrar i alla fall släppa greppet om den mänskliga aspekten. Det känns inte omedelbart lockande att ge sig in i det här träsket igen, särskilt när upplägget i förstone ser ut som en ren partsinlaga från Team Farrow. Å andra sidan har filmskaparna Kirby Dick och Amy Ziering, som tidigare gjort filmer som ”The invisible war” och ”The hunting ground”, dokumenterad erfarenhet av ämnet sexuella övergrepp.

Dessutom finns här en hel del nytt material som är svårt att värja sig emot. De smått mytiska videofilmsnuttar som det tidigare bara talats om, där Mia Farrow ”intervjuar” sin dotter efter det påstådda övergreppet, finns här. Vid sidan av mor och dotter Farrows egna berättelser finns också en rad vittnesmål från vänner till familjer, barnflickor och lärare som jobbat med barnen med mera. Liksom en rad inspelade telefonsamtal mellan Mia Farrow och Woody Allen där regissörens iskyla över situationen inte är särskilt hedrande.

Allen själv har avböjt att medverka. Men han känns ändå märkligt närvarande, inte bara i gamla hemvideor och tv-snuttar utan också som röst eftersom filmskaparna valt att inkludera delar av hans egen inläsning av memoarerna ”Apropos of nothing” som kom förra året där han ger sin version av händelserna.

”Allen v. Farrow” är på många sätt tröttsam och känslomässigt manipulativ.. Den staplar fakta med kalenderbitarmässig enträgenhet. Den frossar i gamla idylliska familjefilmer med somriga, lyckliga, badande barn som korsklipps med bilder av familjen Farrows vackra men nu ack så sorgligt tomma lanthus i Connecticut. Lite slumpmässiga nedslag – vid sidan av ”Manhattan” förstås – görs i Allens filmografi som används som bevis på hans omoral och gubbsjuka.

Men i botten finns det ändå en hederlig ambition som låter båda sidor höras och undviker onödig demonisering. Det är omöjligt att inte beundra och röras djupt av Dylan Farrows kamp för att få låta sin röst höras. En sak är säker, ”Allen v. Farrow” blir ett dråpslag för Allens liv i offentligheten framöver.

Läs mer: Woody Allens memoarer gör inte mycket för att tvätta bort gubbsjuk image