Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-29 18:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/oksana-zabuzjko-vi-har-krossat-deras-ryggrad-for-forsta-gangen-pa-ett-halvar-ar-vi-glada/

KULTUR

Oksana Zabuzjko: ”Vi har krossat deras ryggrad! För första gången på ett halvår är vi glada”

Visst är det en bra sak för Ukraina att maskerna äntligen har fallit. Efter den ryska invasionen kallar man en spade en spade. Men det är fortfarande något som är fel i Europa, i den här strävan att till varje pris hålla fast vid sin egen komfort, säger Oksana Zabuzjko.
Foto: Pavlo Botanov

Nej, man behöver inte sluta läsa rysk litteratur. Allt handlar om hur man läser den, säger den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko, som i nästa vecka kommer till Bokmässan i Göteborg.

Hon förblir övertygad: Litteraturen är mjuk makt. I ett samtal med DN:s Anna-Lena Laurén förklarar hon vad hon menar.

Inför intervjun med Oksana Zabuzjko – en av Ukrainas mest hyllade författare – förvarnar jag henne: En stor del av min journalistiska karriär har gått till att bevaka Ryssland.

Det beror inte på att jag tror mig ha blivit putinist på grund av mitt jobb. Utan om att redogöra för alla omständigheter. För det här handlar inte bara om att Ryssland har invaderat Ukraina och begått systematiska krigsbrott. Det handlar om en hel historia av att ständigt placeras i en rysk kontext.

Ukrainska intellektuella är dödströtta på det, och om vi kommer på fel bog från början – det kan ibland handla om ytterst fina nyanser – går intervjun åt skogen.

Zabuzjko svarar:

– Kära Anna-Lena, det är inget fel på att skriva om både Ryssland och Ukraina, så länge man inte gör det i samma artikel.

Följande kväll ringer jag henne, det är sent på kvällen och Zabuzjko har kommit från en uppläsning. Den mörka, lite hesa rösten från Warszawa är jublande glad.

– Hela Charkivregionen är befriad från ryska trupper! Vi har krossat deras ryggrad! För första gången på ett halvår är vi glada, förstår du, så där sprudlande barnsligt glada, den sortens glädje man hade glömt finns.

Zabuzjkos bok ”Fältstudier i ukrainskt sex” kom ut på svenska 2006. Det är en av den moderna ukrainska litteraturens mest översatta böcker.

Precis som alla andra ukrainare har Zabuzjko följt truppernas avancemang i Charkivregionen minut för minut. Hon håller ständigt koll mellan författaruppträdanden på olika scener i Europa.

– När jag går upp på scenen har de tagit Izium. Jag kommer ner från scenen – och de är i Kupjansk. Vilken lycka! Förstår du! Det här är vårt Stalingrad!

Oksana Zabuzjkos skratt kommer från hjärtat. Glädjen är djup, men kortvarig.

– Vi är alla mentalt förberedda på fruktansvärda nyheter som kommer att komma från de befriade områdena. Om vad som har pågått där. Det finns redan uppgifter om tortyr och försvinnanden. Om hur människor har förts na podval (ett uttryck för att någon tvingas ned i en källare, torteras och kanske avrättas). Det här är ju samma ryska armé som var i Butja, Irpin och Mariupol.

När jag var på Majdan 2013–2014 sade ukrainarna till mig: Tack Putin, för att du har gjort oss till en nation. Vad har det här kriget gjort med er?

– En nation i krig är inte samma sak som en nation i fred. Ja, vi har förändrats av det här kriget. Men det betyder inte att Putin har skapat en nation. Det är inte tack vare honom vi har fått något slags uppvaknande. Det är tvärtom på grund av att Ryssland har blandat sig i vår politik sedan 1991 som det inte skedde tidigare.

Oksana Zabuzjko är aktuell med två böcker på svenska. Den senaste, ”Den längsta av resor”, kallar Zabuzjko ”en monolog riktad till det kollektiva väst".

Zabuzjko suckar djupt när hon tänker på sitt förra besök på bokmässan i Göteborg 2014.

– Det enda jag hörde av svenska förläggare var att de saknade översättare från ukrainska. Studier i ukrainska existerar inte i Sverige. Det upptäckte man helt plötsligt år 2014 (när Ryssland annekterade Krim). De hade bestämt sig för att fokusera på Belarus, Europas sista diktatur, medan Ukraina gick under radarn. Ett osynligt postsovjetiskt land vars kultur inte existerade. Om inga texter översätts förblir det förstås osynligt! Och då är det lätt att sälja vilka lögner som helst om Ukraina.

Zabuzjko kopplar nedprioriterandet av Ukraina och andra icke-ryska, före detta sovjetiska länder till den enorma optimism som grep Europa efter Sovjetunionens sönderfall och kalla krigets slut. På den här punkten finns en grundläggande skillnad mellan länder som hamnade under sovjetisk ockupation och de som inte gjorde det. Det som för en västeuropé låter som en vacker framtidsvision låter i ukrainska öron som en farlig utopi.

– Det talades om ett Europa från Lissabon till Vladivostok. Ett stalinistiskt koncept, en perfid manipulation. I den ingick uppfattningen att Ukraina egentligen aldrig har existerat som land. Det har vi fått höra i åratal. Och så kom till sist den här brutala attacken... maskerna föll. Nu måste alla kalla en spade för en spade. Det är visserligen att föredra. Men att den här uppfattningen så länge fanns blockerade vår utveckling som nation.

Oksana Zabuzjko bor sedan kriget bröt ut i Warszawa.
Foto: Pavlo Botanov

I Ryssland finns en etablerad bild av Ukraina. Den upprepas ofta, inte bara av putinister utan också av ryska liberaler: Ukraina är splittrat språkligt och kulturellt, Ukraina har ingen egen identitet, väst och öst talar inte med varandra.

Enligt Zabuzjko är det ett narrativ som Ryssland framgångsrikt har exporterat till väst. Jag kan delvis hålla med, eftersom Ukraina i västlig press tidigare ofta har bevakats som en del av Rysslandsrapporteringen. Men samtidigt är det ett faktum att man under början av 2000-talet inte behövde vara påverkad av Kreml för att se att Ukraina var splittrat. Det var det.

Majdanrevolutionen 2013–2014 förändrade det ukrainska samhället i grunden. Bara den som inte har besökt Ukraina efter Majdan fortsätter tala om ”det delade Ukraina”.

Till de lyckligt ovetande hör ryska beslutsfattare.

Är det inte tur för er att Kreml inte bryr sig om att ta reda på något om Ukraina? Att det har gått dåligt för Ryssland i kriget beror ju uttryckligen på att de trott sig veta allt.

– Det handlar inte om okunnighet utan om något slags imperialistiskt högmod. De tror att de kan bestämma hur verkligheten ser ut. I ryska samhällsvetenskaper, inom sociologin och historieforskningen talar man ofta om länder som ”projekt”. Till exempel Ukraina är inte ett land, det är någons projekt. Nu påstår de att någon använder ”projektet” Ukraina, gör det antagonistiskt mot Ryssland. Det är en väldigt solipsistisk syn.

Solipsism kommer från latinets solus ipse, ensamt själv. Det betyder att det enda som existerar är den egna upplevelse som sådan. Jag har själv ofta upplevt den i Ryssland, bland annat i form av en grundmurad utgångspunkt att hela världen är ute efter att försvaga just Ryssland.

Efter 1991 blev säkerhetstjänsten av med kommunistpartiet, den enda institution som någonsin har kontrollerat dem. De har aldrig dragits inför rätta för alla brott som de har begått i generationer

Det är svårt att argumentera med en syn så djupt belåten med sig själv.

– Det framstår som ett slags galenskap. Men det är det inte. Det är bara en logisk följd att ett system som har styrts av Tjekan, NKVD, KGB, FSB... alla dessa säkerhetstjänster som aldrig har kontrollerats av någon utom under en kort period efter Chrusjtjev.

– Efter 1991 blev säkerhetstjänsten av med kommunistpartiet, den enda institution som någonsin har kontrollerat dem. De har aldrig dragits inför rätta för alla brott som de har begått i generationer. Naturligtvis känner sig ledaren för en sådan institution som en kung. Han kan göra vad han vill!

Alla Putins krig – Georgien 2008, Syrien 2015, Ukraina 2014 och 2022 – kommer sig enligt Zabuzjko ur den här fasta övertygelsen om straffrihet.

– När Ryssland anföll Georgien 2008 hade det varit rätta stunden att reagera kraftfullt. I stället reste fru Tagliavini (den schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini) till Georgien för att diskutera vad som gick fel. Gick fel?! Det handlade om en invasion av en oberoende stat! När Ryssland annekterade Krim 2014 meddelade väst att de inte erkände annekteringen. Än sen? Vilka steg togs?

Då Sovjetunionen anföll Finland 1939 blev de åtminstone uteslutna ur Nationernas Förbund, konstaterar Zabuzjko.

– Nu sitter Ryssland fortfarande kvar i FN:s säkerhetsråd.

Reaktionerna efter den ryska invasionen den 24 februari har trots allt varit mycket starkare och mer enade än någonsin förr.

– Visst, men om vi hade haft samma reaktioner 2008 så hade vi inte haft någon invasion i Ukraina.

Tror du det finns en risk för att den europeiska enigheten krackelerar i vinter när Europa går in i en energikris?

– Jag vet inte. Jag har länge sagt att det är dags att spänna fast säkerhetsbältet, för nu kommer en period av historisk turbulens. Jag är knappast den enda som känner att något inte längre stämmer i Europa. Vi har en gränslös konsumism som har åstadkommit klimatkrisen, men som vissa verkar se som ett värde i sig. Behovet av bekvämlighet är så stort att man är redo att växla in grundläggande värderingar för att få behålla sin konsumtion och sin komfort.

Jag får lust att ge Zabuzjko en snabbrapport om det svenska valet. Om partiledare som tävlar om att erbjuda väljare den billigaste elen. Om viftandet med falukorvar, ”det är dyrt att vara svensk”. Om hur det har känts att på avstånd betrakta ett Sverige som man trodde så mycket bättre om fullkomligt strunta i kriget mitt i Europa och en klimatförändring som hotar rasera vår civilisation. Men Zabuzjko är inte en person som behöver bekräftas, hennes hesa röst fortsätter i mitt öra:

– Vi har slutat tala om ont och gott, i stället talar vi om intressen. Nationella intressen, väljarnas intressen, om ömsesidig nytta. Termer från bankvärlden. Lever vi i bankvärlden eller i en värld där kärlek, empati och solidaritet fortfarande betyder något?

Klockan är elva på kvällen och vi har redan talat i över en timme. Jag säger till Oksana Zabuzjko att jag måste få diskutera en sak: Hennes essä om den ryska litteraturen som en hyllning till förövaren.

Jag kan inte säga att jag inte förstår vissa av dina poänger. Men faktum kvarstår: Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov är bra författare. Jag älskar rysk litteratur.

– Kära Anna-Lena, jag älskar också Tjechov! Det här handlar inte om att man inte får älska honom. Dostojevskij är ett helt annat fall, han var psykiskt sjuk. Jag skulle utelämna honom från en lista av must-read för den som vill veta varför 1900-talet blev en sådan röra.

Här borde jag ha kommit med en invändning till Dostojevskijs försvar. Om hur mästerligt han beskriver ondskans kärna i ”Bröderna Karamazov”, där pappan Karamazov förkroppsligar den fullständiga avsaknaden av empati, gränslöshet. Det har hjälpt åtminstone mig att inse att man visst inte behöver ta fram sin empatiska, förstående sida varje gång man står inför ondska. Ibland måste ondskan bara tas för vad den är.

Men jag får inte in det. Zabuzjko fortsätter sitt resonemang:

– Vad jag skrev handlade inte om att sluta läsa ryska författare. Vad det handlar om är att läsa om dem, läsa med andra ögon. Mitt budskap var riktat till västliga slavister och litteraturvetare som ger en helt förvriden bild av den ryska litteraturen. Rysk litteratur är inte europeisk litteratur, den står på en helt annan grund. Där finns aldrig några protagonister som agerar enligt några principer eller gör något för världen. Allt går bara ut på att anpassa sig till rådande omständigheter.

”Hur ska ryssarna kunna ändra på något om de saknar kulturella exempel?”, undrar Oksana Zabuzjko.
Foto: Pavlo Botanov

Enligt Oksana Zabuzjko finns det en enda rysk roman som har en aktiv huvudperson: ”Fakultet nenuzjnych vesjtjej” av Jurij Dombrovskij. (Boken finns inte översatt till svenska, men gavs ut på engelska 1996 under titeln ”The faculty of useless knowledge”).

– Det är en bok som beskriver totalitarismen. Den borde stå i samma hylla som George Orwell och Hannah Arendt. Den är unik, för den handlar inte om människans eländiga men ofrånkomliga lott, om hur vi inte kan påverkar våra samhällen eftersom vi är så små och svaga. Den senare sortens litteratur är mycket farlig. Hur ska ryssarna kunna ändra på något om de saknar kulturella exempel?

Men den ryska litteraturen har många författare som beskriver totalitarismen. Till exempel Aleksandr Solzjenitsyn, Varlam Sjalamov och Jevgenija Ginzburg.

– Jag skulle hellre lyfta fram ”Liv och öde” av Vasilij Grossman. Han är humanist, ända in i märgen. Han skrev sin roman på 1950-talet, precis efter att kriget hade tagit slut och hans mamma hade mördats i Förintelsen. Grossman beskriver sina protagonister som människor. Men så var han också ukrainsk jude, han hade en annorlunda kulturell bakgrund. Det hade även Tjechov, en av mina favoriter. Han hade kontakter med den ukrainska intelligentian och hans skrivande påverkades mycket av det, framför allt hans kvinnoporträtt som var helt revolutionerande för sin tid.

Jag tycker fortfarande att det är svårt att förneka att Solzjenitsyn, Sjalamov och Ginzburg ger en bild av diktaturen inifrån. Det hindrade förstås inte Solzjenitsyn från att vara rysk nationalist och panslavist.

– Solzjenitsyn är komplicerad... allt borde läsas om. Sjalamov var en bättre författare, Solzjenitsyn pompös i jämförelse. Men Sjalamov var hopplöst fatalistisk och han hade ingen humor. Det är ryska författare dåliga på, haha!

Också till detta har jag invändningar. Men Zabuzjkos kritik handlar egentligen inte om de ryska författarna, utan om hur de har tolkats av västliga slavister – en kritik mot hela den västliga traditionen av hur man studerar Ryssland.

– Ronald Reagans bibel när det gällde Ryssland var ”Land of the Firebird: The Beauty of Old Russia” av amerikanska Suzanne Massie. Hon spred bilden av Ryssland som en skönhet fångad i kommunismens bur. På 1990-talet visades jag denna bok i USA. Jag öppnade boken, den gyllene boken i slaviska studier, och läste: ”Ryssarna älskar sina floder och kallar dem ”matusjka” (mor), till exempel matusjka Dnjepr”.

Allt det här handlar om att korrigera sina glasögon

Zabuzjko började gapskratta och sade till personen som gav henne boken att kasta bort den.

– De tar en ukrainsk flod, Dnipro (flodens ukrainska namn), kallar den rysk och påstår att det är en hon, trots att Dnipro är han i all folklore! Inklusive på ryska. Och den här boken var bibeln för två generationer slavister.

I slutet av 2021 fick Suzanne Massie, 90 år, ryskt medborgarskap.

Hur som helst, vidhåller Zabuzjko, är litteratur mjuk makt.

– Därför ska man läsa medvetet. Det här var ett långt svar på att du säger att du älskar rysk litteratur. Det gör jag också! Allt det här handlar om att korrigera sina glasögon. De första som borde göra det är slavisterna.

Fotnot: Tjechovs mormor var ukrainska och han tillbringade två somrar i Sumy i slutet av 1880-talet. Det finns fortfarande ett Tjechov-museum i Sumy.

Läs mer:

Oksana Zabuzjko: ”Vi vet vad det gamla ryska zombiemonstret går för”

Oksana Zabuzjko: Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren

Läs fler texter av Anna-Lena Laurén och läs fler författarintervjuer

Ämnen i artikeln

Ukraina

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt