Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-12-06 12:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/olga-neuwirth-att-vara-rebellisk-har-alltid-varit-viktigt-for-mig/

MUSIK

Olga Neuwirth: ”Att vara rebellisk har alltid varit viktigt för mig”

Under repetitionerna uppmanar Olga Neuwirth musikerna att få hennes kompositoner att låta mindre vackra.  Hon älskar när det låter förvrängt.
Foto: My Matson

Olga Neuwirth är en stridbar figur i österrikiskt kulturliv. Nu är hon föremål för Konserthusets Tonsättarfestival som inleds på torsdagen. ”Ny musik kan lära oss att vara toleranta”, säger hon till DN.

Som liten brukade hon gömma sig i ett skåp och skriva musik i huvudet. Olga Neuwirth växte upp utanför Graz i en ”hippiefamilj”. Pappa Harald är jazzpianist och hemmet var ständigt fyllt av repande musiker och andra konstnärer. Alla dessa influenser samsas numera i Neuwirths musik. Men starkast intryck gjorde kanske byns brassband, begravningsprocessionerna och den årligen återkommande cirkusen som hon upplevde på avstånd.

– Alla dessa ljud fördes in i vår trädgård med vinden, men atmosfären förändrar klangfärgerna så när ljudet nådde vårt hus lät det förvrängt och jag älskade det, berättar hon.

Det där lite ostämda och sträva draget stannade kvar i hennes eget komponerande. ”Det ska inte låta så vackert”, instruerar Neuwirth tidigare under eftermiddagen Kungliga Filharmonikerna och dirigenten Baldur Brönnimann under repetitionerna av ”Masaot/Clocks without hands”. Ett verk som med sin väv av olika intryck är tämligen typiskt för hennes sound.

– Fragmenten dyker upp och försvinner, likt minnen. Vi har alla olika tidsuppfattning. Det är därför metronomerna i stycket har olika tempoinställningar.

Just tiden är ett återkommande drag hos Neuwirth. Hon går gärna på bio och har tidigare komponerat en opera baserad på David Lynchs kusliga ”Lost highway”, där hon fastnade för det icke-linjära berättandet.

Olga Neuwirth berättar att hon gjort uppror mot omvärlden ända sedan hon var barn. ”Att vara rebellisk och ifrågasätta normer har alltid varit viktigt för mig.”
Foto: My Matson

– Det handlar om att bryta mot tidsregeln. En annan aspekt är att man inte riktigt vet varifrån ljuden kommer, säger Neuwirth och beskriver känslan som ”unheimlich”, tillståndet då det välbekanta plötsligt ter sig främmande och framkallar obehag.

I film är det möjligt att göra återblickar, men i musik kan man bara återupprepa redan tidigare använda fragment för att skapa en liknande effekt, konstaterar hon. I nya beställningsverket ”EVVIVA!”, som får sitt uruppförande under den två år pandemiförsenade Tonsättarfestivalen, leker hon med motiv ur barockmusiken, fast i förvrängd form.

Neuwirth gillar, som hon säger, att ”överdriva och spetsa till saker”. På frågan varför svarar hon att det handlar om ren nödvändighet, om att ifrågasätta normer. Det var därför hon en gång började spela trumpet. Något som en kvinna definitivt inte förväntades göra på 1970-talets österrikiska landsbygd, där både främlingsfientlighet och nazitiden från det förflutna fortfarande gjorde sig påmind.

– Jag gjorde uppror. Att vara rebellisk och ifrågasätta normer har alltid varit viktigt för mig. Jag vet inte varför. Jag är bara född sådan, säger Neuwirth.

Att hon skulle bli tonsättare var långtifrån självklart, utan snarare en sorts ”sublimering” – övergång till ett annat sätt att musicera. Med sin trumpet tänkte Neuwirth bli en ”kvinnlig Miles Davis”. Men som 15-åring råkade hon ut för en bilolycka och fick en käkskada som satte stopp för spelandet. Hon var även med i ett punkband – den stora idolen är Patti Smith – men var inte tillräckligt bra på trummor. I stället blev Neuwirth tvungen att treva sig fram på nya vägar.

Olga Neuwirth på plats i Stockholms konserthus för att delta i repetitionerna av hennes verk inför Tonsättarveckan.
Foto: My Matson

– Det är lite som när man försöker ta sig fram i snön. Man kan inte bara följa en rak gångväg, utan får försiktigt prova sig fram, säger hon apropå snön som just bäddat in Stockholm i trafikkaos.

Neuwirth älskar snö, men är lite besviken på att det redan slaskar. När jag och DN:s fotograf My Matson intygar att det nog kan finnas vit, orörd snö ute på Gärdet skiner hon upp. Fram till i fjol hade hon hund, en tysk spets (Wolfspitz), som blev 14 år gammal. Tillsammans brukade de gräva ner sig i snön, som i en ”igloo”, berättar Neuwirth som nu åter flyttat in till Wien.

Musikdramatiken har en betydande plats i hennes verkförteckning, liksom det multimediala och stycken för både orkesterinstrument och elektronik. Blandade stilar som det inte alltid varit lätt att få gehör för, menar hon. Neuwirth vet, som hon säger, aldrig om hon har musikerna med eller emot sig. 2019 blev hon den första kvinnan att få en opera framförd på Wiener Staatsoper. ”Orlando” bygger på Virginia Woolfs roman med samma namn och utforskar det musikaliskt androgyna. Men motståndet från Wienfilharmonikerna var ”häpnadsväckande”.

– En dag ska jag skriva en bok om det, muttrar hon och upplever att komponerande kvinnor i dag kritiseras mer bakom ryggen än öppet.

”Orlando” lär inte sättas upp igen och det är inte första gången Neuwirths verk dissas. När hon och numera Nobelprisade dramatikern Elfriede Jelinek försökte belysa sexuella övergrepp mot barn i operan ”Der Fall Hans W” valde såväl beställaren – Festspelen i Salzburg – som flera andra scener att refusera denna nyskrivna parafras på Mozarts ”Don Giovanni”. Neuwirth är en stridbar figur i det österrikiska kulturlivet och betonar vikten av att ta upp kontroversiella ämnen, även då de är som minst populära.

– Att ta upp ett problem som alla redan pratar om är inte särskilt modigt, men det är viktigt att påtala missförhållanden som inte är allmänt kända. Det handlar om att se vad som försiggår bakom kulisserna och det är naturligtvis obekvämt för många.

”Ny musik kan lära oss att vara toleranta eftersom den kräver att vi lyssnar på ett annorlunda sätt”, säger Olga Neuwirth.
Foto: My Matson

Samtidigt försöker hon som tonsättare behålla humorn och göra saker med ”glimten i ögat”, att inte ta sig själv på alltför stort allvar. Men trots, eller kanske just därför, att Neuwirth vinnlägger sig om att alltid vara lite ”edgy” och på tvären håvar hon in det ena prestigefulla priset efter det andra. Däribland Grawemeyer Award och prissumman 100 000 dollar för just operan ”Orlando”.

När ämnet musik och politik kommer på tal beklagar sig Neuwirth över att den moderna konstmusiken i regel är den som först får stryka på foten vid nedskärningar. Hon tycker sig också se att programläggningen blivit mer traditionell efter pandemin, då många konserthus av ekonomiska skäl väljer att satsa på välkända klassiker, medan nya klanger anses överflödiga.

– Det är som på 1920- och 30-talet. Den här musiken var aldrig riktigt accepterad, konstaterar hon och påpekar att det finns en politisk aspekt:

– Ny musik kan lära oss att vara toleranta eftersom den kräver att vi lyssnar på ett annorlunda sätt.

Läs också andra texter av Johanna Paulsson

Ämnen i artikeln

Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt