Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-01 14:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/omsint-och-spannande-om-georgiska-drommar-i-brighton-4e-gatan/

FILM | RECENSION

Ömsint och spännande om georgiska drömmar i ”Brighton 4:e gatan”

”Brighton, 4.e gatan”
Foto: Novemberfilm

En georgisk far blir bittert besviken när han besöker sin son i de rysktalande kvarteren i New York. ”Brighton, 4:e gatan” vecklar stillsamt ut sig till ett spännande och varmt migrantdrama med faderskärlek i fokus.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

En man spelar bort hela insatsen till en efterlängtad lägenhet. Dessutom blir han under visst tumult utkastad från spelhallen i Georgiens huvudstad Tbilisi efter att stört den sammanbitna ordningen.

Så inleder Levan Koguashvili sin berättelse om fattigdom, manlighet, stolthet och familjesammanhållning. I centrum den utkastades bror, Kakhi, en åldrande brottningsmästare, med trofast hund och gamla medaljer som sina bästa vänner. Med en rejäl laddning georgisk ost är han på väg till New York för att besöka sin älskade son Soso.

Över det höstliga Tbilisi skymtar McDonald's löftesrika logga men i det distrikt i New York som brukar kallas Little Odessa härskar samma hårda villkor som i det postsovjetiska Georgien. Människorna strävar ändå på för att förverkliga sina ambitioner på Brightons 4:e gata vare sig de gäller uppehållstillstånd, medicinstudier eller helt enkelt drömmen om att kunna återvända hem med någorlunda välstånd.

I vägen för Soso står – liksom för hans farbror i Tbilisi – hoppet om en stor spelvinst. Han har en skuld till den lokala ryska maffian, som kräver betalning.  För rollfiguren Anna är villkoret giftermål för att kunna stanna. För några hotellstäderskor länge obetalda löner. För Sergo behovet att sjunga.

Ingen av dem har likt Kakhi kunnat säga ”jag går nu!” när villkoren blir för orimliga. Det gör han tillräckligt ofta för att ”Brighton 4:e gatan” ska veckla ut sig till en ömsint, stillsamt humoristisk och till slut spänningsladdad historia om faderskärlek och den svåra konsten att likt i brottningsträning bära varandras bördor.

På köpet får man höra levande framföranden av ett par klassiska georgiska sånger. En kampvillig soldatvisa när kazaker, uzbeker och georgier i förskingringen förenas i berusning. Inte minst i Mravalzhaimer, som besjunger de många år som gått och önskar ett långt liv.

Det är faktiskt rätt så oförglömligt.

Se mer. Tre andra filmer från Georgien: ”Mandarinodlaren” (2013), ”House of others” (2016), ”And then we danced” (2019).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Eva af Geijerstam.