Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-12-04 19:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/omsinta-och-gripande-mor-och-son-skildrar-invandring-utan-offerroller/

FILM | RECENSION

Ömsinta och gripande ”Mor och son” skildrar invandring utan offerroller

Annabelle Lengronne spelar huvudrollen i ”Mor och son”.
Foto: Triart

Vackra och livshungriga Rose står i centrum för det enastående, franska migrationsdramat ”Mor och son”. En vacker och gripande fresk som löper över flera decennier.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Jag tillhör ingen” säger Rose bestämt. Hon är mor till fyra söner och reser till Frankrike med sina två yngsta, fem och tio år gamla. Hon kommer från Elfenbenskusten, det är 1989, och invandringen från den före detta franska kolonin är fortfarande relativt fri.

Kring den vackra och livshungriga Rose och sönerna Jean och Ernest spinner Léonor Serraille en tredelad dansant rytmisk och vackert gripande historia som löper ända fram till dagens 2000-tal.

Den rör sig om bostad, arbete, skola, uppväxt, klass, kriser, familj, svikna löften och kärlek – ja, helt enkelt och som man brukar säga: ”om livet självt”. Men det är ingen vanlig entydig berättelse om invandrare som offer, utan en ovanligt mångskiktad historia, där var och en av de tre i tur och ordning får stå i centrum.

Till att börja med alltså den mångfacetterade Rose, som inkvarteras tillsammans med sönerna i ett litet rum hos ett par rekorderliga släktingar i en av Paris förorter. Redan under välkomstfesten uppvaktas hon av en landsman, som hon avspisar trots släktingarnas ivriga försök att utpeka honom som en lämplig partner. Hon får arbete som hotellstäderska. Hon har en tillfällig förbindelse med en tunisisk byggnadsarbetare fylld av sensuell värme och hopp med som tar slut för att hans arbete tvingar honom at flytta vidare.

Det gör Rose också, medan sönerna blir äldre under hennes obrutna förmaningar om att lyckas i skolan, aldrig gråta så att någon ser det och att alltid vara nummer ett. I Rouen får sönerna leva veckovis på egen hand medan Rose pendlar till sitt arbete. För Jean blir ansvaret för tungt.  Ernest, som bevittnar sin mammas och brors livsresor får sista ordet.

Det är bara att hänga med, allt enligt ackompanjerande ord från Arthur Rimbaud, Blaise Pascal och Gustave Flaubert, som helt utan ansträngning fogas till trions skilda erfarenheter och tidens gång.

Mycket gott kan sägas om Annabelle Lengronne i rollen som Rose. Om hennes rökning, allt intensivare när hennes förhoppningar vissnar. Om hennes motvilliga anpassning via ett rynkat ögonbryn och en blick bortöver. Eller om hennes flykt när hon bjudits på en bisarr champagnefest tillsammans med sina arbetskamrater av hotellägaren på hans gods.

Det utmärkta valet av unga skådespelare i sina skilda åldrar är också av högsta kvalitet. Man kan under filmens gång också filosofera över slumpens skördar och den mycket mänskliga oförmågan att kombinera nutiden med det förgångna och framtiden.

Allt fångas i Hélène Louvarts makalösa bilder: andrummet i grönskande parker, känslan av gräs mot handflatan, en trevande kärlekspromenad bland vinrankorna, en första saltsmakande kyss och avståndet till en idyllisk familjemiddag på landet.

Och så har vi då musiken och dansen. Från Bach till moderna låtar, från välkomnande familjeyra till drogad ensamdans. Bara det säger lika mycket om de tre som allt det för övrigt kanske outsagda.

Se mer. Tre andra franska filmer om uppväxt: ”De 400 slagen” (1959), ”Medan vi faller” (1995), ”Mellan väggarna” (2008).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Eva af Geijerstam.

Ämnen i artikeln

Film
Frankrike

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt