”Otherness” är varm och vemodig dokumentärteater om ensamhet

”Skräcken för ensamheten har skapat vårt inre”, konstaterade författaren Lasse Berg häromåret i en text om pandemins sociala distans. Under långa perioder av mänsklighetens historia har det på ett mycket konkret sätt betytt döden att vara utan gemenskap, och samtidigt är ju folk olika rent socialt (DN, 20/4 2020). Mitt i detta spänningsfält – mellan att höra till och ändå inte suddas ut som individ – befinner sig Malmö stadsteaters nyskrivna enaktare ”Otherness”.

Det börjar otäckt, som en kurs i personlig utveckling. Där sitter vi och blundar i de likadana tröjor vi fått order om att ta på oss, ombeds känna in ögonblicket och tänka på ett tillfälle då vi upplevt oss själva som annorlunda. ”Just nu”, skriver jag på en utdelad papperslapp. Kanske är det just detta lilla obehag de är ute efter? Det öppnar i alla fall mig.

Utifrån intervjuer med ett fyrtiotal verkliga personer har skådespelaren Magdi Saleh, som tidigare bland annat medverkat i Roland Schimmelpfennigs ”Halva månen”, lockat fram varm och lekfull dokumentärteater. Folk har fått frågor om att inte passa in, och av svaren byggs ett kollage av mänskliga tillstånd. Någon är manisk med städningen, en annan pratar för högt. Någon har fotboja och har hållit på med brott sedan tidiga tonåren, en annan rimmar och klättrar i träd för att slippa vara med. Någon längtar så mycket efter kärlek att hon går till ett medium, en annan är incel och får ett utbrott. Någon lever med ångest och är trött på allt snack om att svagheter egentligen är superkrafter – men när ångesten försvinner vet han inte vem han är. Mer än att vara just annorlunda skildras den stora ensamhet som tycks lura bakom varje hjärta.

Den dokumentära teatern är sedan länge något av en stapelvara på svenska scener, och rent formmässigt är ”Otherness” varken nyskapande eller särskilt utmanande. Allt behöver heller inte vara det. I tajt komponerade scener skapar Saleh tillsammans med en charmig och snabbfotad ensemble en vemodig föreställning präglad av musikalitet, rytm och rörelse. De springer över isflak, försöker hitta mark under fötterna, balanserar mellan sig själva och världen.

Mot slutet läser de upp våra papperslappar, och folk tycks vara både roligare och ledsnare än man kan tro. Det enda jag verkligen undrar över är den obegripliga åldersgränsen på 15 år. ”Otherness” är nämligen en föreställning som känns ganska perfekt för den hårda tid i mänsklighetens historia som kallas högstadiet.

Läs fler av DN:s scenrecensioner och fler texter av Kristina Lindquist.