Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-26 10:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/pandemin-kan-inte-stoppa-johan-dalene-fran-att-bli-varldsstjarna/

Musik

Pandemin kan inte stoppa Johan Dalene från att bli världsstjärna

Johan Dalene med sin stradivarius.
Johan Dalene med sin stradivarius. Foto: Nicklas Thegerström

Violinisten Johan Dalene hade bokningar på världens största scener – sedan ställdes allting om. Sofia Nyblom pratar med den nya klassiska stjärnan om hur det är att slå igenom under en pandemi.

Johan Dalene ser lycklig ut. Han håller violinen under hakan, ger varje fras i Mendelssohns violinkonsert samma omsorg innan han låter den snirkla sig ut i rummet under repetitionen med Svenska kammarorkestern. Frånsett konserthuschefen Gregor Zubicky och teknikfolket som förbereder inspelningen sitter jag ensam i salongen i Örebro konserthus. Även jag är berörd.

Dels är det tre månader sedan jag hörde levande musik – det i sig är en omtumlande upplevelse – men sedan är det klangen. Självklarheten i hans spel, det varma vibratot och musikaliteten som får allt det frusna och krampaktiga i denna coronavinter att smälta bort. En ton som vibrerar av glädje, mystik och existentiell förundran. Hur är det möjligt, hos en så ung musiker?

Svaret finns delvis i hans bakgrund. Tjugoårige Johan Dalene har vuxit upp med musiken, pappa Torstein sitter i Norrköpings symfoniorkester och mamma Inger är pianist och organist. Men mest betyder nog lusten. Att det ända sedan den tidiga starten varit så kul att spela och utforska hur han kan få instrumentet att låta.

Johan Dalene skulle få sitt stora internationella genombrott förra året, men pandemin satte stopp.
Johan Dalene skulle få sitt stora internationella genombrott förra året, men pandemin satte stopp. Foto: Nicklas Thegerström

– När jag var liten så hörde jag pappa spela, då ville jag också spela cello, berättar Dalene.

Han var fyra år när han började med violin, eftersom föräldrarna tyckte det vore roligt med något annat instrument i familjen. Och snart var han fast – men utan att någon annan än han själv stakat ut riktningen.

Det gick inte länge innan det blev tydligt att Johans Dalenes talang var något utöver det vanliga. Vid tio års ålder började han studera för Per Enoksson vid Edsbergs musikinstitut. Vid tretton kom han in på Nordiska musikgymnasiet i Liljeholmen. Han var femton när han vann sin första internationella tävling, Yehudi Menuhin-tävlingen, och när han var arton spelade han in sin första skiva för skivbolaget BIS.

”En av det senaste decenniets finaste violindebuter”, skrev BBC Music Magazine.

När visste du att du ville göra karriär som soloviolinist?

– Jag började lyssna på andra kända violinister, som Maxim Vengerov och Janine Jansen, i trettonårsåldern. Men det har nog alltid varit min grej. Jag hade i och för sig en period i sjuan när jag hellre spelade fotboll och umgicks med kompisar. Men sedan kom jag tillbaka till fiolen på riktigt.

I och med karriären har Johan Dalene blivit kollega med sin pappa, vilket blir påtagligt när han själv framträder som solist med orkestern i Norrköping.

Hur har dynamiken mellan er förändrats?

– Jag har ju alltid jobbat med pappa och mamma, och jag spelar fortfarande upp saker för pappa – det är fint att kunna ha en trygghet där, någon som alltid lyssnar. Men han spelar sitt och jag spelar mitt.

”Det vore fel att prata om Johan Dalene som underbarn”, skriver Sofia Nyblom.
”Det vore fel att prata om Johan Dalene som underbarn”, skriver Sofia Nyblom. Foto: Nicklas Thegerström

Det vore fel att prata om Johan Dalene som underbarn: han är redan en fullvuxen musiker, en av Sveriges nya klassiska stjärnor. På debutskivan från 2019 med ”hemmaorkestern” i Norrköping och dirigenten Daniel Blendulf, är han påtagligt just ”hemma” – både i Peter Tjajkovskijs virtuosa showstopper, och Samuel Barbers mer sällan spelade, bitterljuva violinkonsert. Sedan Dalene vann Carl Nielsen-tävlingen i Odense i mars 2019 så vill alla ha honom, från New York till Wien.

Är du en tävlingsmänniska?

Johan Dalene skruvar på sig när han tänker på dagarna som ledde upp till finalen.

– Nja, det var rätt intensivt i Odense. Tio dagar med ny repertoar och nya delmoment varje dag… det var rätt skönt när jag vann, då kände jag att jag kanske inte behövde göra några fler tävlingar, medger han. Att bara få spela i stället.

För en klassisk musiker kan tävlingarna hålla nyckeln till en karriär. I publiken sitter agenter och konserthuschefer och letar nya, heta talanger. För Johan Dalene innebar det att han upptäcktes av en agentur i London. Under säsongen 20/21 var ett knippe debuter på världsledande scener inplanerade. Så kom pandemin.

Du har ju börjat din karriär i ett underligt ögonblick.

– Ja, nästan allt var ju inställt, framför allt det som var utomlands. Men det som var i Sverige och Norden gick att genomföra. Sedan kom det till några grejer som var jättekul, säger Dalene och skiner upp.

För även om scenerna varit stängda en stor del av pandemiåret 2020, så har det blivit en hel del konserter här i Norden, där man hållit öppet när resten av världen stängt ner helt. Ibland har programmet ändrats eller har solister bytts ut, ofta med några dagars varsel.

Trots pandemin har stjärnskottet kunnat spela i Norden.
Trots pandemin har stjärnskottet kunnat spela i Norden. Foto: Nicklas Thegerström

– Att spela Bachs dubbelkonsert med Janine Jansen i Berwaldhallen var otroligt kul, så stort att få spela med min fiolidol! säger Dalene, som studerar för den holländska violinisten sedan ett par år tillbaka.

– Jag lär mig så mycket av att spela med henne. Hon är en av de största i världen, och hon är ändå så trevlig och naturlig. Det får mig att vilja bli sån själv.

En annan höjdpunkt var höstens konsert med 92-årige Herbert Blomstedt.

”Oj oj oj, tänk att det kommer en sån duktig pojke från Sverige”, sa den imponerade dirigenten i Maria Schottenius intervju för DN om sin unge solist.

– Det var en av de få konserter som faktiskt gick att genomföra som planerat, det är jag väldigt glad för, säger Dalene.

Han har en annan anledning att vara lycklig. Precis som sina idoler, Janine Jansen och Maxim Vengerov, spelar han själv sedan ett par år tillbaka en stradivarius. ”Spencer Dyke” är en av mästarens sista instrument, från 1736, byggd i päronträ, i ett enda stycke, av den drygt 90-årige violinbyggarlegenden från Cremona. Värdet på ett sådant instrument ligger mellan två och tre miljoner dollar, men instrumentets egentliga värde handlar inte om pengar – det finns i själva klangen.

– Den har en lite mörkare klang än andra stradivarius, nästan som en El Gesú, säger Dalene, och nämner en annan känd italiensk violinmakare.

– Jag har fått låna den på tre år av en norsk stiftelse. Hoppas jag får förnya kontraktet!

Stradivarius är inte direkt några självspelande fioler. En annan musiker jag intervjuat, cellisten Andreas Brantelid, beskrev det som att han var tvungen att tämja sin stradivariusvioloncell under första tiden. Johan Dalene ler igenkännande.

– Precis så är det, jag fick nästan lägga om min spelteknik, säger han.

”Alla musiker saknar att spela för publik”, säger Johan Dalene.
”Alla musiker saknar att spela för publik”, säger Johan Dalene. Foto: Nicklas Thegerström

Johan Dalene är märkligt opåverkad av att debuten i Carnegie Hall i New York ställts in och skjutits fram. Och för all del – kvar finns fortfarande sommarfestivalerna i Verbier och Bergen, dynamiska mötesplatser i vacker natur där publiken kommer nära både unga och etablerade artister. De residens och Europaturnéer som varit inplanerade förlängs och skjuts fram i tiden. På nya skivan, ”Nordic rhapsody”, porträtteras han i intimare format. Sedan finns ytterligare två skivor i pipelinen. Johan Dalene ser till att hålla sig sysselsatt.

Tänker du nåt på hur musiklivet kommer påverkas av pandemin?

– Det känns som att på vissa ställen kommer det att bli det svårare. Jag läste att musikerna på Metropolitan inte fått lön sedan mars. Flera agenturer går i konkurs. Det kommer säkert ta tid, tror Johan Dalene.

Vad betyder det att du inte får träffa din publik?

– Det blir verkligen en annan sak. Det blir mer som en inspelning, där vi spelar för varandra.

Spelar du på ett annat sätt?

– Absolut. Alla musiker saknar att spela för publik.

Johan Dalene tillägger att akustiken blir annorlunda när avstånden måste hållas och musikerna sitter mer utspridda. Och det blir svårare att höra varandra.

– Men jag är tacksam ändå för att jag är här nu. Att jag får spela, trots allt.

Läs mer: Radiosymfonikerna fattade eld under dirigenten Herbert Blomstedts ledning

Ämnen i artikeln

Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt