Svensk tv-dramatik har ett starkt år bakom sig och 2021 börjar verkligen inte sämre. SVT rivstartar med ”Tunna blå linjen” som utspelar sig kring en grupp områdespoliser i det brottsutsatta Malmö i allmänhet och stadens utanförskapsområden i synnerhet.

Titeln för förstås tankarna till det amerikanska uttrycket ”thin blue line” som dels handlar om att se polisen som gränsvakter när samhället riskerar att drabbas av våldsamt kaos, dels refererar till den gängse uniformsfärgen. Men ”Tunna blå linjen” står stadigt rotad djupt i den svenska myllan.

Centrum i serien är den skuldtyngda färskingen och västerbottningen Sara (Amanda Jansson) som är ny på jobbet i Malmö. Hon sticker snabbt ut i gruppen med sin för omgivningen pinsamt ohöljda religiositet och sin naiva ambition att göra gott. Hon blir partner med den rutinerade men familjetraumatiserade polissonen Magnus (Oscar Töringe) och hamnar snabbt i hetluften.

Efter en lång tid där polisens arbete var ett ideologiskt slagträ i den politiska debatten är det skönt med en skildring som befinner sig i markhöjd och där både små och stora brott får plats.

Sara tar bokstavligen med sig jobbet hem och åker omedelbart på ett par rejäla smällar för sin godtrogenhet. Men även de mer rutinerade kollegorna visar sig ha nästan lika svårt att dra gränserna mellan det professionella och det privata när det kommer till kritan.

Efter en lång tid där polisens arbete var ett ideologiskt slagträ i den politiska debatten är det skönt med en skildring som befinner sig i markhöjd och där både små och stora brott får plats. ”Tunna blå linjen” bockar av en lång rad förfärliga och spektakulära brott, från hustrumisshandel och överfallsvåldtäkter till terrorism, men utan underhållningsvåld och hela tiden med en relaterbar mänsklig vinkel.

”Tunna blå linjen” tecknar vardagshjälteporträtt, inte tu tal om det. Men de tio entimmesavsnitten undviker inte heller dagar där gloriorna hamnat rejält på sned. Komplicerade ämnen avhandlas utan prut. Några mer precisa än andra, som den grasserande antisemitismen i Malmö, svåra yttrandefrihetsfrågor och samspelet mellan brottsbekämpning och sociala medier-kommentarer. Andra är lite mer skissartade som missriktade ”satsningar” i utanförskapsområden

Rollsättningen har suverän fingertoppskänsla och de skiftande karaktärerna förvaltas väl av den känsliga personregin. Bristen på de mest välkända namnen gör gott för den autentiska känslan.

Om Saras komplexa drivkrafter är motorn i dramat så är flerbarnspappan och polischefen Jesse hjärtat i serien. Per Lasson (”Bron”, ”Eagles”) spelar en underbart faderlig och värmande stöttepelare i klass med Daniel J Travantis mysiga Frank Furillo  i gamla ”Spanarna på Hill Street'”.  Gizem Erdogan, som klev fram på allvar i rampljuset i förra årets ”Kalifat”, lyser också i den komplexa rollen som enstöringen Leah som tvingas brottas med de svåraste frågorna kring representation i polisarbetet.

Manusförfattaren Cilla Jackert  talade nyligen i en DN-intervju om att hon hämtat inspiration dels från samtida fenomen som ett populärt twitterkonto från Södermalmspolisen och dels just från snutserieklassikern ”Spanarna...” från 80-talet. Ingen dålig mix. Resultatet har blivit en smått oemotståndlig kombination av fasa och feel good. En skön blandning av osminkad vardagsrealism – där man sträcktittar med hjärtat i halsgropen – men också oväntat charmig relationsdramatik med mycket känslor och passion mitt i den hårdföra polisvardagen. Hatten av.

Läs fler texter av Helena Lindblad

Läs mer: Cilla Jackert intervjuas att skriva ”Tunna blå linjen”