Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-11-24 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/paul-celan-hundra-ar-hans-flaskposter-ar-alltjamt-pa-vag-mot-sina-lasare/

Böcker

Paul Celan hundra år. Hans flaskposter är alltjämt på väg mot sina läsare

På måndag är det hundra år sedan Paul Celan föddes. För honom blev poesin närmast en kroppslig handling.
På måndag är det hundra år sedan Paul Celan föddes. För honom blev poesin närmast en kroppslig handling. Foto: Lublin press

Det är i år hundra år sedan poeten Paul Celan föddes i dåvarande Rumänien och femtio sedan han tog sitt liv i Paris. Mellan dessa punkter växte en av nittonhundratalets mest säregna och betydelsefulla diktargärningar fram.

En flaskpost skickad från ensamheten, i hopp om att den någonstans ska sköljas upp på land: så tänkte sig Paul Celan (1920–1970) att poesin är beskaffad. Dikten, menade han, är ständigt stadd i rörelse, på väg från diktarens här och nu till ett annat, okänt och öppet, där den kan finna ett ”du” som låter sig tilltalas. I ”Meridianen”, det anförande från 1960 som blev hans mest uttömmande programförklaring som poet, skrev han: ”Dikten är ensam. Den är ensam och på väg. Den som skriver den skickas med den.”

Paul Antschel, som det stod i passet, kom till världen den 23 november 1920 i staden Czernowitz, en kulturell smältdegel där det förutom rumänska talades bland annat tyska, jiddisch, ukrainska, polska och ungerska. Hans mor och far var tyskspråkiga judar, som efter att Rumänien tagits över av det nazistiska Tyskland deporterades och mördades. Celan själv hade tur; den natt i juni 1942 då föräldrarna fördes bort sov han inte hemma. En månad senare inkallades han i stället till tvångsarbete, och överlevde i lägret tills Röda armén gick in i Rumänien 1944. Efter kriget flydde han den Sovjetallierade kommunistiska regimen, där antisemitismen frodades. Via Budapest och Wien kom han till Paris sommaren 1948 och slog sig ned för gott.

Sin poesi skrev han på tyska, som för honom inte bara var modersmålet utan också mördarnas språk. Det är kanske inte förvånande att språket självt skulle bli ett av de viktigaste temana i hans dikter. Som han uttryckte det till en kulturredaktör som ville ge ut honom: ”Jag vill säga Er hur svårt det är att som jude skriva dikter på det tyska språket. När mina dikter trycks kommer de säkert också till Tyskland och – låt mig säga Er det fasansfulla – den hand som slår upp min bok har kanske tryckt den hand som tillhör min mors mördare.” Oron, skulle det visa sig, var inte obefogad.

När dikten ”Dödsfuga”, som han skrivit i slutfasen av kriget, publicerades i hans egentliga debutsamling år 1952 kom den att bli en av det tyska språkets mest lästa och tolkade dikter. Från Frankrike såg Celan hur dess direkta skildring av Förintelsen fick en symbolisk nyckelroll i den tyska kulturens försök att hantera sitt förflutna. Men själv upplevde han att den missförstods och användes som ett estetiskt alibi för att komma undan skuld. Dessutom spreds med jämna mellanrum grundlösa anklagelser i pressen om att den var ett plagiat. Celan tog dem mycket hårt, även om många framstående författare tog ställning för honom.

Litteraturens samtal var för honom lågmält och intimt, aldrig ett brandtal som skulle tjäna en redan existerande ideologi.

Under 1960-talet slutade han läsa upp ”Dödsfuga” och gav sällan tillstånd till omtryckningar. När en redaktör ville publicera den i en volym med politiska dikter sade Celan nej: ”av det enkla skälet att jag inte betraktar de dikter jag skrivit som politiska dikter”. Den engagerade litteratur som växte fram under efterkrigstiden tog han tydligt avstånd från. Litteraturens samtal var för honom lågmält och intimt, aldrig ett brandtal som skulle tjäna en redan existerande ideologi.

Han såg ”Dödsfuga”, liksom sina andra dikter, i första hand som ett personligt vittnesmål, en gestaltning av individens språk på en bestämd plats i ett bestämt ögonblick, med all skada det tagit av historiens trauman. Till poeten Ingeborg Bachmann, som han inlett ett förhållande med i Wien, skrev han om ”Dödsfuga”: ”min mor har bara denna grav”. Dikten är alltså en gravskrift i bokstavlig mening. De döda som inte har någon annan viloplats måste rymmas i dess minne.

När författaren Hans Bender bad om Celans syn på diktandets hantverk svarade han: ”Hantverk – det är händernas sak. Och dessa händer tillhör å sin sida bara en människa, det vill säga ett unikt och dödligt själaväsen, som med sin stämma och sin stumhet söker en väg. Bara sanna händer skriver sanna dikter. Jag ser ingen principiell skillnad mellan handslag och dikt.”

För Celan var poesin taktil, närmast en kroppslig handling. Vid sidan om rösten och andningen tillhör handen och fingrarna hans oftast återkommande bilder för diktningen. I en sen dikt, postumt utgiven, heter det: ”jag går, jag går med fingrarna/från mig,/för att se dig,/med fingrarna”. Språkets funktion blir en mellanmänsklig beröring. Handen är förstås också edens tecken, som hålls upp för att intyga sanningen i en utsaga. Därför blev det så smärtsamt för honom när hans poetiska vittnesmål hamnade i orätta händer eller påstods inte vara hans eget.

Celans poesi, i synnerhet den sena, måste läsas intensivt snarare än extensivt. Ett ord i taget, en dikt åt gången. Igen och igen. Om den är svår är det för att den är så tät: nästan varje ord tycks skiktat med bibetydelser, flerspråkiga ordlekar, historiska och etymologiska ekon, som i sin tur samspelar med dubbelbetydelser i de omgivande orden. Ofta handlar poesin också om språket självt, om vad det är att tala och dikta vid ett givet ögonblick. I samlingen ”Andningsvändning” från 1967 står följande dikt (här i översättning av Anders Olsson):

IHÅLIGA LIVSGÅRD. I vindfånget

blommar

den tom-

blåsta lungan. En handfull

sömnkorn

viner ur den sann-

stammade munnen

ut mot snö-

samtalen.

Dikten talar om en tom plats: en bosättning, en gård eller ett hus där livet äger rum. Vindfånget är ett utrymme mellan inne och ute, en farstu eller tambur, samtidigt som själva ordet också frammanar blåsten, kylan. På tyska har ”Windfang” dessutom kroppsliga associationer: historiskt har det använts om strupe och lungor, eller som ett jägaruttryck för viltets nos eller mule (tänker Celan sig själv som ett villebråd här?). De språkhistoriska spåren låter kroppen och platsen dubbelexponeras: båda är tömda, ihåliga. Efter utandningen, i ögonblicket då luften är slut och dikten har framsagts, äger en blomning rum som går på tvärs mot snö och vind.

Precis som Celan talade om sanna händer talar han här om en sann mun. Sann har den blivit just genom svårigheten att tala, som i sin tur gestaltas av de abrupta radbrytningarna mitt i orden (”sann-/stammade”). Stammandet blir till ett tecken för omöjligheten i en poesi som talar obehindrat: inför vissa erfarenheter måste rösten stocka sig. Är sömnkornen diktens dröm eller dvala? Frön som sprids från lungans blomning, mitt i vintern? De kommer ur munnen, men också implicit ur handen (en ”handfull”). De söker sig bort från kroppens värme, ut mot de samtal där de riskerar att förfrysa, överröstas, blåsa bort. ”Dikten” – som det heter i ”Meridianen” – ”blir samtal – ofta är det ett förtvivlat samtal.”

Celans förtvivlan växte sig också starkare under 1960-talet. Han blev alltmer depressiv och ibland aggressiv. Han upplevde sig ofta omgiven av fiender, blev omöjlig att leva med och separerade från sin familj. Under långa perioder var han intagen på psykiatriska kliniker. Men det språkliga sökandet efter ett läsande ”du” fortsatte i dikter och korrespondens. Ett av hans sista brev är daterat 12 april 1970, till Ilana Shmueli, en ungdomsvän som han inlett ett nära förhållande med mot slutet av 1960-talet. Han ber henne att inte oroa sig om hon inte hör från honom på ett tag: en poststrejk har utlysts, brev kan ta tid på sig. En dryg vecka senare hittas han drunknad i Seine.

Brevet till Shmueli avslutas så här: ”Du vet vad mina dikter är – läs dem, då känner jag det.” Det är som om Celan tänkte sig att poesin har ett eget nervsystem som reagerar när läsningen vidrör den. I dag, när de sista ögonvittnena till Förintelsen är på väg att tystna, är hans flaskposter alltjämt på väg mot sina läsare. Dikternas beröring finns, här och nu, för dem som söker den.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt