Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-18 03:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/per-svensson-alska-nationen-och-avsky-nationalismen/

KULTUR | KOMMENTAR

Per Svensson: Älska nationen och avsky nationalismen

Foto: Magnus Hallgren

Inga tycker så illa om det Sverige som faktiskt finns, det Sverige vi lever i, som de självutnämnda ”Sverigevännerna”. Men det särpräglade svenska är friheten att välja vem eller vad man vill vara i ett mångfasetterat välfärdssamhälle, skriver DN:s Per Svensson på Sveriges nationaldag.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Under reportageresor till ex-Jugoslavien på 90-talet lärde jag mig avsky nationalismen och fördjupade min kärlek till Sverige. Det finns inget motsägelsefullt i det.

Nationalister älskar sällan det land de lever i. Det motsvarar inte deras förväntningar. Ofta är felet att landet befolkas av fel sorts människor, som man därför på det ena eller det andra sättet måste befria sig ifrån.

I Potocari, strax utanför Srebrenica i Bosnien, finns en begravningsplats som för mig utgör den tydligaste sinnebilden för nationalismens teori och praktik. Jag var där en kall vinterdag i början av 2000-talet.  Rad efter rad med enkla gröna gravvårdar i trä.  Runt 8.000 bosniakiska pojkar och män mördades i Srebrenica.

Man måste avsky nationalismen. Men det betyder inte att man inte kan älska landet man bor i och med glädje hissa flaggan på nationaldagen. Finns det något underbarare än en svensk junidag? Någon härligare doft än bondsyren?

Men det jag lärde mig älska i Sverige när jag skrev om krigen på Balkan var också något annat, friheten att välja vem eller vad man vill vara, allt det som man i ett mångfasetterat välfärdssamhälle tar för givet.

I leran vid en checkpoint ett par mil utanför Tuzla lagade några soldater i den svenska Bosnienbataljonen middag, något slags köttgryta. Det var i januari 1996. Ett par månader tidigare hade Natoflyget tvingat serberna till förhandlingsbordet. Nu samverkade svenskarna i Tuzla med amerikanska trupper. Svenskarna som fixade riktig mat i gyttjan skulle dela med sig till sina amerikanska kollegor som de tyckte synd om, ”Du vet, de stackarna sitter ju bara i sina pansarfordon och käkar rations.”

Jag har ofta tänkt på den där scenen. Den säger något om poängen med ett samhälle präglat av både egalitära och individualistiska ideal. De svenska soldaterna kunde så mycket mer än att lyda order. De kom från olika samhällsskikt och var kunniga i många olika saker. De vågade ta initiativ. De var inte rädda för sina officerare.

Det finns något väldigt ”svenskt” här, i dialektiken mellan kollektiva projekt och personlig autonomi. Det är det sambandet, ”statsindividualismen”, historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh lyft fram och gjort till ett närmast obligatoriskt inslag i varje diskussion om det moderna Sveriges utveckling och egenart. Iakttagelsen att vi i Sverige byggt välfärdssystem som underlättat frigörelse från andra beroendeförhållanden, exempelvis till släkt och familj, än relationen till ”samhället”.

Det Sverige de vurmar för är en fiktion, förlagd till fantasins förflutna och drömmens framtid då det förlorade paradiset ska återskapas.

Aha. Så det finns alltså ändå något särpräglat ”svenskt”? Nationalisterna har kanske ändå rätt?

På den första frågan måste man svara: Ja, det är självklart att samhällens historiska erfarenheter präglar dem. På den andra frågan: Nej. Och det av samma skäl. Det är lika självklart att ett samhälle, ett land, alltid befinner sig i förändring, formas och omformas av sina historiska erfarenheter och att det därför är meningslöst att försöka fixera en ”svenskhet” höjd över tid och rum. Någon sådan finns inte, kommer aldrig att finnas.

Men det är en sådan nationell ”essens” nationalisterna postulerar. De föreställer sig att det funnits eller kan finnas en ideal nation, ett oförfalskat original.  Det är därför inga tycker så illa om det Sverige som faktiskt finns, det Sverige vi lever i, som de självutnämnda ”Sverigevännerna”.  Det Sverige de vurmar för är en fiktion, förlagd till fantasins förflutna och drömmens framtid.

Det är mot den bakgrunden man ska förstå nationalisters starka, men selektiva, intresse för historia. Nationalismen är politik som religion. I historien letar nationalisterna efter det paradis de förlorat och det paradis de en dag vill återerövra. I deras värld är historien en prolog till partiprogrammen, eller borde i alla fall vara det.

Högerextremister marscherar genom Stockholm på nationaldagen 2018 under parollen "Folkets marsch".
Högerextremister marscherar genom Stockholm på nationaldagen 2018 under parollen "Folkets marsch". Foto: JONAS LINDKVIST

Det är därför inte förvånande att nationalister runt om i Europa på olika sätt försöker skriva om historien, ta kontroll över den, göra den till sin. Nyligen berättade en historielärare i Lund på DN:s kultursida om hur han utsatts för påtryckningar från en förälder som är aktiv SD-politiker (25/5). DN:s kulturchef Björn Wiman drog i en krönika paralleller till den historierevisionism som nationalistiska, auktoritära regimer ägnar sig åt i Ryssland, Polen och Ungern (29/5).  En överreaktion?

Låt mig då påminna er om att Mattias Karlsson, SD:s tänkare, för ett antal år sedan i en bloggpost (Tankar & Tidssignaler, 27/3 2012) stämplade Norstedts stora boksatsning ”Sveriges historia” med Dick Harrison som huvudredaktör som ett projekt drivet av ”vänsterextremister”.

Låt mig också påminna om det synnerligen aktiva historieintresse SD:s danska systerparti Dansk folkeparti har visat prov på. Ambitionen att lägga historien till rätta har ofta riktat sig mot dansk public service-tv, DR.

För några år sedan krävde Dansk folkeparti att det sista avsnittet av en dokumentär tv-serie om dansk historia, det som skildrade krigsåren och det moderna Danmark, skulle lyftas bort från DR:s webb eftersom programmet ansågs vara ”vänstervriden propaganda”. Och 2019 förmanade partiets dåvarande vice ordförande Søren Espersen DR att inte ”glorifiera” Kristian IV:s dotter Leonora Christina Ulfeldt i en kommande tv-serie. Hennes man, riksgreven Corfitz Ulfeldt, hade ju 1657 anslutit sig till svenskarna i ett fälttåg mot Danmark. Hon var alltså, slog Espersen fast, en ”landsförrädare”.'

Gustaf Skarsgård i tv-serien ”Vikings”
Gustaf Skarsgård i tv-serien ”Vikings” Foto: PictureLux / The Hollywood Archive / Alamy Stock Photo

Inget att ta på allvar? Nationalism för nördar? Säg inte det. Danmarks Radio fick 2018 sina resurser kraftigt beskurna, efter ivrigt kampanjande från Dansk folkeparti som i år, i ett uppmärksammat nytt kulturutspel, krävt att två tredjedelar av historieundervisningen i gymnasiet ska ägnas dansk historia.

Partiet kan glädja sig åt att de ideologiska vännerna på andra sidan sundet också visar intresse för Danmarks mer heroiska historia. I förra helgens Sydsvenskan läser jag om förslaget att resa en staty av Harald Blåtand i Trelleborg (30/5). Det är Sverigedemokraterna i Trelleborg som hoppas få sina allierade M och KD att satsa kommunala pengar på en skulptur föreställande en dansk vikingakung vars verkliga utseende är okänt.

Hur förstå detta? Ska Harald Blåtand mobiliseras i kampen mot det socialliberala etablissemangets röde orm, Stefan Löfven och hans hird? Så skulle det kunna vara. Men det finns också en mer, ska vi säga, merkantilt anstruken bakgrund till det lokala sverigedemokratiska intresset för den danske vikingen. I staden finns en rekonstruktion av en timrad rundborg från sen järnålder, byggd där man i slutet av 1980-talet hittade arkeologiska spår av en autentisk vikingafästning. Kanske har borgen byggts på order av Harald?  Skåne var ju danskt på den tiden. En staty och ett nybyggt vikingaskepp kan hur som helst sätta fart på turismen, tror SD i Trelleborg,

Kanske det. Men samtidigt kan man inte bortse från att den miljö Sverigedemokraterna vuxit fram i under sin historia har karaktäriserats av ett ovanligt stort intresse just för vikingahjälmar och allt vad därtill hör, varför det är svårt att inte tolka statydrömmarna i Trelleborg också som ett förebud om vad vi kan vänta oss om det ”konservativa” block Jimmie Åkesson drömmer om blir det framtida fundamentet för svensk kulturpolitik.

Då blir det betydligt svårare att älska Sverige.

Läs fler texter av Per Svensson

Ämnen i artikeln

Skåne
Danmark

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt