Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-20 23:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/per-svensson-det-ar-trogheten-i-demokratin-som-ar-poangen/

Kultur

Per Svensson: Det är trögheten i demokratin som är poängen

Bild 1 av 2 Rättssamhället kan aldrig försvaras med olika typer av rättslöshet. Inte ens i kampen mot gängkriminaliteten.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Bild 2 av 2
Foto: Wikimedia commons

Offentlighetsprincipen har på ett avgörande sätt bidragit till att göra Sverige till en av världens mest framgångsrika välfärdsdemokratier. Ska man verkligen tumma på den för att ”klankriminalitet” blivit begreppet för dagen? undrar Per Svensson.

Och vad ska vi göra för att bli mer effektiva i bekämpandet av klankriminaliteten? undrade Camilla Kvartoft.

Marie Lind Thomsen, vice chefsåklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, ville ”titta på” anonyma vittnen och ”titta på” muntlighetsprincipen, det vill säga den huvudregel i svensk rättskipning som säger att misstänkta och vittnen ska lämna sina berättelser muntligen i rätten.

Det har man hört förut. Vad Lind Thomsen sedan sa i söndagens Agenda var mer förvånande. Hon ville också ”titta på” något annat: ”den öppenhet som vi har i dag i Sverige”.

I studion fanns inrikesminister Mikael Damberg som ombads kommentera det Marie Lind Thomsen just sagt om den svenska öppenheten. Han hummade och brummade, men slog sedan fast att det här är en ny debatt som han tror kommer att växa, ”en relevant diskussion”.

Det är på den insikten den svenska offentlighetsprincipen vilar

Man kan befara att han har rätt. Men låt mig då redan nu introducera en debattör som av naturliga skäl har lättare att hålla benhårt på viktiga principer, den unge Linnélärjungen, botanikern och filosofen Peter Forsskål, som 1759, fyra år före sin död under en vetenskaplig expedition till dagens Jemen, gav ut den lilla men fortfarande blytunga pamfletten ”Tankar om borgerliga friheten”. I en kort passage argumenterar han för vikten av att ingenting ”som angår inwärtes wälfärden” ska ”dragas undan inwånarnas ögon”, nyttan och nödvändigheten av en ordning där makthavarnas iver att ”titta på” saker och ting balanseras av rätten för den enskilde att hålla ögonen på makthavarna.

”Ändteligen är ock det en wigtig rättighet i ett fritt samhälle, att fritt få bidraga till det allmännas wäl. Men skall det ske, så måste samhällets tillstånd kunna blifwa bekant för hwar och en, och hwar en fritt derom få yttra sina tankar. Der det saknas är friheten ej wärd sitt namn.”

Det är på den insikten den svenska offentlighetsprincipen vilar. Denna principiella öppenhet, med djupa rötter i vår historia, har på ett avgörande sätt bidragit till att göra Sverige till en av världens mest framgångsrika och fria välfärdsdemokratier. Ska man verkligen tumma, eller ”titta”, på denna ”öppenhet” för att ”klankriminalitet” blivit begreppet för dagen?  Är inte det kortsynt?

Nyss var det det den islamistiska terroristen alla talade om

Å andra sidan tycks just kortsyntheten ha upphöjts till den svenska politikens bärande princip.

I en debattartikel i Aftonbladet lovade M-ledaren Ulf Kristersson och hans rättspolitiska talrör Johan Forssell nyligen att, ”göra livet till ett rent helvete”, för de kriminella. Artikeln publicerades den 16 augusti. Då var det de ”gängkriminella” det handlade om. En månad senare har hotet fått ett annat namn ”klankriminaliteten”. Samma sak? Eller ett nytt, ännu värre hot? Man har ju fått lära sig att ”gängen” till sin natur är instabila, och just därför så farliga, att de består av unga impulsstyrda män som när som helst kan bli varandras dödsfiender. Klanerna å andra sidan beskrivs som utstuderat tålmodiga och långsiktiga med vilja och förmåga att nästla sig in såväl hos myndigheter som i politiken.

Hoten kan variera. Nyss var det det den islamistiska terroristen alla talade om. Men det mentala undantagstillståndet är permanent. Och med detta som uttalad eller outtalad premiss kan politikerna tävla om att gå längst i undantagsåtgärder: Håna de gamla tröga beslutsprocesserna i den svenska demokratin (nu gäller det att handla genast, inte ”begrava” frågan i en utredning), ifrågasätta klassiska rättsprinciper, bjuda över varandra i repressiv uppfinningsrikedom (dubbla straff, ta deras barn).

Författaren och kulturskribenten Anders Ehnmark återkom i sina artiklar i början av 2000-talet till den undantagstillståndets paradox som ”kriget mot terrorn” då drivit fram. Så här definierade han denna paradox i en artikel i Sydsvenskan 2006: ”rättssamhället försvarat med olika typer av rättslöshet”.

Om ”klanerna” verkligen försöker infiltrera det offentliga Sverige skulle inget vara till större glädje för dem än en mur av sekretess

Hotet från den svenska gängkriminaliteten är, låt det vara sagt, reellt och allvarligt. De hot och trakasserier som myndighetsföreträdare och vittnen kan utsättas för om de agerar på ett för gangstrarna besvärande sätt måste tas på djupaste allvar. Men att därifrån, som den vice chefsåklagaren tycks göra, dra slutsatsen att vi borde göra maktens Sverige mer slutet så att myndighetspersoner vågar fatta ”modiga beslut” är farligt och feltänkt. Om ”klanerna” verkligen försöker infiltrera det offentliga Sverige skulle inget vara till större glädje för dem än en mur av sekretess bakom vilken de kan sköta sina affärer skyddade från granskande ögon.

Så hur blir vi effektiva i kampen mot kriminaliteten?  Det är en fråga polisen och andra myndigheter har goda skäl att ständigt ställa sig. Som medborgare har vi minst lika goda skäl att påminna våra politiker om att poängen med demokratin inte är dess effektivitet utan tvärtom dess tröghet, att den liberala demokratin rymmer en rad mekanismer, principer och institutioner som har till uppgift att göra det svårare för samhället att i upphetsade lägen rusa i väg och göra något riktigt dumt.

Peter Forsskål hade kloka saker att säga också om detta: ”Frågar någon, hvilkens öfwermakt wore för ett land olyckeligare, Regentens eller egna medborgares? håller jag före, att den senare är mer odrägelig, men den förra mer obotelig: och att man derföre bör sky och rysa för den förras allramäst. Ty utan att den häfwes, kan aldrig den andra häfwas.”

Läs fler texter av Per Svensson.

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt