Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-25 10:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/per-svensson-elin-wagner-hade-kant-sig-hemma-bland-var-tids-poddar-och-bloggar/

KULTUR | KOMMENTAR

Per Svensson: Elin Wägner hade känt sig hemma bland vår tids poddar och bloggar

Författaren och journalisten Elin Wägner var en av våra tidiga kvinnosakskämpar.
Författaren och journalisten Elin Wägner var en av våra tidiga kvinnosakskämpar. Foto: Pressens Bild

Journalisten Elin Wägner var rapp, raljant och rolig, rapporterade från mellankrigstidens Europa och kämpade för den kvinnliga rösträtt som i år fyller hundra. DN:s Per Svensson ser en murvel som skulle ha stortrivts bland vår tids bloggare och krönikörer.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Fotografiet är taget några år efter förra sekelskiftet. Vid ett stort arbetsbord granskar en man med penna i hand ett manuskript, medan en annan man bläddrar i en tidning. Längst ut på kanten sitter en ung kvinna och talar i telefon.

Det är Elin Wägner. Rummet med en bokhylla i fonden är Helsingborgs-Postens redaktion. Det var där hon började som journalist, vintern 1903. Hon var 20 år och trots allt misstroende och allt motstånd hon mötte som ung kvinna verkar hon från första stund ha älskat livet som ”murvel”. Trycksvärtan var ett gift som gick rakt ut i blodet. Det framgår av en kåserande berättelse som Elin Wägner publicerade i en kulturtidskrift 1905. Den handlar om en ”familjeflicka” som fått sin dröm om att bli journalist förverkligad. Hon fylldes av lycka redan under första dagen på redaktionen där medarbetarna tog emot telegram ”per telefon”, svor och rökte och skällde på ombrytaren.

Helsingborgs-Postens redaktion på Södra storgatan, 1903.
Helsingborgs-Postens redaktion på Södra storgatan, 1903. Foto: Alfred B Nilsson, Kulturmagasinet/Helsingborgs museer

Den massiva manschauvinismen fanns också den stadigt på plats; sättare som medvetet förvanskade hennes texter, läsare som insisterade på att få tala ned någon av ”herrarna”, kollegor i konkurrenttidningarna som kallade henne ”gås”.  Ibland ville hon ge upp, skriver Wägner, ”men nästa dag kom hon igen, och om söndagarna kunde hon gå och längta till arbetet, telefonpinglet, brådskan, bullret, pennan, ja hela tidningsatmosfären.”

Elin Wägner blev med tiden en av Sveriges mest kända författare och samhällsdebattörer; energisk i kampen för kvinnlig rösträtt, fredskämpe, civilisationskritiker, ledamot i Svenska Akademien. Men giftet, trycksvärtan, tycks aldrig riktigt ha gått ur blodet.

I Erik Hjalmar Linders och Ulla Isakssons stora levnadsteckning över Elin Wägner, utgiven i två band i slutet av 1970-talet, finns ett citat som stärker denna förmodan: ”Liksom en skåning hela livet bryter på skånska, så tror jag, att man alltid skall känna igen en journalist, även då han är som allra mest författare, på hans journalistiska brytning.”

”Pennskaftet” är ett porträtt av just ”ett pennskaft”, en ung kvinnlig reporter som är lika snabb i repliken som i steget

Det är talande att Elin Wägner väljer att tala om ”han”.  Som Ulrika Knutson påpekar i ”Den besvärliga Elin Wägner”, som kom förra året, fanns det i början av 1900-talet fem dagstidningar i Helsingborg, men bara en kvinnlig journalist. ”Elin Wägner är stadens första Pennskaft”.

Elin Wägner vid sin skrivmaskin.
Elin Wägner vid sin skrivmaskin. Foto: Historiska Media

I dag talar väl ingen om ”pennskaft” (och allt färre använder pennor), men länge var det en synonym för kvinnlig journalist. Det var Elin Wägner som myntade begreppet. Hon hade 1908 fått ett publikt genombrott med ”Norrtullsligan”, en roman om kvinnliga kontoristers liv i det samtida Stockholm. Boken var baserad på en följetong hon skrivit i Dagens Nyheter. Två år senare kom ”Pennskaftet”. Den har gått till historien som romanen om de svenska kvinnornas strid för rätten att rösta. Det är ett gott skäl att påminna om den ett år som detta när den kvinnliga rösträtten fyller hundra år. Men ”Pennskaftet” är också ett porträtt av just ”ett pennskaft”, en ung kvinnlig reporter som är lika snabb i repliken som i steget.

Elin Wägner hade vid den här tiden flyttat till Stockholm och, skulle man säga i dag, tagit sig in i ”medieeliten”. Hon skrev i skämttidningen Puck, medarbetade i DN och hade 1907 fått jobb på veckotidningen Idun, den moderna borgerlighetens husorgan. Hon började som redaktionsassistent, men blev så småningom redaktionssekreterare, det vill säga den som planerade och strukturerade tidningen, en massmedial makthavare.

Den sanna journalisten ligger i som en topptränad tiokampare

Hon kan aldrig ha vilat. Det gör inte heller Pennskaftet, romanens unga reporter. I ett av de första kapitlen håller hon en monolog om skillnaden mellan sin nya påtvingade rumskamrat på pensionatet, en ”författarinna”, och sig själv, yrkesjournalisten. Medan författarinnan, av Pennskaftet karaktäriserad som ”åttio själfulla kilo”, sitter med fötterna i kallt vatten och stönar i försöken att avsluta den artikel hon fått beställning på redan till frukost, ligger den sanna journalisten i som en topptränad tiokampare.

Pennskaftet slår fast att författaren aldrig skulle klara det hon själv alltid måste klara av, nämligen ”att sitta vid ett referentbord i Folkets hus A-sal med de andra murvlarna och sedan rusa ner till redaktionslokalen och skriva referatet mitt i natten eller på två minuters varning åka bort till Söder och intervjua en skräddare, som vunnit på lotteri eller en arbetarhustru, vars man för en timme sedan fallit ner från ett tak, eller en gumma, som blivit anklagad för att vara änglamakerska”.

Man undrar vad den unga reportern och redaktören Elin Wägner skulle ha sagt om dagens ”tidningsatmosfär”?  Skulle hon ha känt igen sig?

Porträttfotografi av Elin Wägner.
Porträttfotografi av Elin Wägner.

Rätt länge förblev redaktionerna sig ändå ganska lika. När jag tittar på fotografiet av Helsingborgs-Postens redaktion är miljön märkligt välbekant. Ungefär så där såg det ut på Södermanlands Nyheters centralredaktion i Nyköping när jag kom dit som praktikant från Journalisthögskolan i januari 1978, det vill säga ganska exakt 75 år efter Elin Wägners första dag på Helsingborgs-Posten: ett förhållandevis litet rum dominerat av ett stort bord där redaktionssekreteraren satt på den ena sidan och redaktionschefen på den andra under dagarna. På kvällen avlöstes de av nattredaktören och två redigerare. Det röktes hela tiden, det svors en del, men skälldes sällan på ombrytaren, en jovialisk man som varje natt, när tidningen gått i tryck, spelade poker med nattredaktören och sportchefen.

Elin Wägner gick bort i januari 1949. Tidningarna hade till det yttre förändrats radikalt under hennes livstid. De ändlösta sjoken av text hade brutits upp, layouten revolutionerats, bildjournalistiken etablerats. Men trots det, och trots att redaktionerna växte sig allt större, förändrades ”det journalistiska livsrummet” förvånansvärt lite under 1900-talet. Telefonpinglet, brådskan, bullret... Allt detta fanns kvar. Det journalistiska dygnet var liksom Maurice Ravels hitlåt ”Bolero” ett långsamt växande crescendo, där allt stegrades mot klimax, ögonblicket då tryckpressen rullade igång och tidningshuset började vibrera.

Och vad skulle hon säga om den skötsamma unga samtida journalistkåren?

Numera är mediedygnet mer rave än Ravel. Det struktureras av en hypnotiskt pulserande repetitiv rytm. ”Tidningen” blir aldrig färdig, det finns ingen slutlig deadline, publiceringarna pågår ständigt, dygnet runt. Det är den stora och avgörande förändring nätet och digitaliseringen tvingat fram, och man kan tänka sig att det skulle ta ett tag för en murvel med trycksvärta i blodet, som Elin Wägner, att vänja sig.

Och vad skulle hon säga om den skötsamma unga samtida journalistkåren? Välutbildad, cykelburen, mer sugen på sallad än på sprit? Själv ville hon gärna, som ung, vara en ”murvel”.  Det är ett mångtydigt begrepp: en riktig murvel är å ena sidan en brödskrivare, kan tänka sig att skriva om vad som helst, så länge han eller hon får betalt. Samtidigt ska en riktig murvel innerst inne ha ett hjärta som bultar för sanningen, rättvisan och de av bossar och busar förfördelade. Han eller hon är både en cyniker och en romantiker, både en snokande halvfigur i luggsliten bonjour och en ensam riddare i trenchcoat med uppfälld krage.

De olika versionerna av murveln har en väsentlig sak gemensam, de är till hälften outsiders, till hälften insiders. Journalister kan röra sig i oräkneliga miljöer utan att själva vara en del av dem. Det förenar dem med diktaren, med den skillnaden att diktaren använder sin fantasi som nyckel, journalisten sitt uppdrag.

Vid Svenska Akademiens högtidsdag 1944 välkomnas Elin Wägner som ny medlem av ledamöterna professor Nils Ahnlund, författaren Per Hallström och biskop Tor Andrae.
Vid Svenska Akademiens högtidsdag 1944 välkomnas Elin Wägner som ny medlem av ledamöterna professor Nils Ahnlund, författaren Per Hallström och biskop Tor Andrae. Foto: TT

Det har alltid funnits ett nära förhållande mellan litteraturen och journalistiken. Pennskaftets energiska försök att dra en absolut skiljelinje mellan sig själv och författaren är ju ett verk av en författare som också är ett pennskaft (och omvänt). Det vill säga: det dementerar sig självt. Innan Carl Jonas Love Almqvist flydde landet, misstänkt för att ha försökt förgifta en procentare med arsenik var han medarbetare i Aftonbladet. Strindberg var en tid anställd på Dagens Nyheter, men stormade ut i vredesmod. Han ska ha huggit fast stålpennan i bordet och lämnat den där, som en darrande dolk. Bara några år efter Elin Wägners sorti från Helsingborgs-Posten anställdes en medarbetare som också han skulle skriva in sig i litteraturhistorien, Birger Sjöberg .

Elin Wägner hade en fallenhet för den lite raljanta och ironiska, kåserande stil som långt fram på 1900-talet gärna odlades i svensk dagspress

Och hur rapp Elin Wägner än visade sig vara som notisskribent och nyhetsjägare var det hennes förmodade litterära talanger som Helsingborgs-Postens redaktör varit ute efter. Följetonger och kåserier var självklara i tidningarnas textsortiment på den tiden. Och den nyanställda medarbetaren motsvarade förväntningarna.

Elin Wägner hade en fallenhet för den lite raljanta och ironiska, kåserande stil som långt fram på 1900-talet gärna odlades i svensk dagspress, också i reportage från stora nyhetshändelser. Hon hörsammade själv den förmaning hon riktat till en skribent in spe i bekantskapskretsen. Var aldrig tråkig! Elin Wägner kunde skriva roligt och samtidigt ljuvligt elakt. Ta de sista meningarna i berättelsen om den unga flickan som ville bli journalist: ”Hennes förmän lät henne så småningom försöka sig på med nästan allt, det var egentligen bara en sak de förskonade henne ifrån. Det var korruptionsmiddagarna. På dem gick de själva.”

Elin Wägner hade trycksvärtan i blodet.
Elin Wägner hade trycksvärtan i blodet. Foto: Historiska Media

De kvinnliga journalisterna hade annat att göra än att äta mutmiddagar. Bekämpa manlig dumdryghet, bland annat. I Stockholm var Elin Wägner inte längre det enda ”pennskaftet”.  Vid 1910-talets början fanns det, enligt pressforskaren Margareta Berger, 24 kvinnliga journalister i Stockholmspressen. Det betydde att var tionde journalist i Stockholm var kvinna; yrkeskåren var då fortfarande liten.

Många av dessa ambitiösa kvinnor ville göra mer än så. De ville bli korrespondenter. De ville skriva de stora artiklarna

De kvinnor som vid den här tiden tog sig in på redaktionerna hade som regel en borgerlig familjebakgrund (Elin Wägners far var rektor för läroverket i Helsingborg) och hade i flickskolor drillats i främmande språk. De anställdes ofta som ”översättarinnor”. Jobbet bestod i att översätta material från utländska tidningar. Men många av dessa ambitiösa kvinnor ville göra mer än så. De ville bli korrespondenter. De ville skriva de stora artiklarna.

En annan pressforskare, Margareta Stål, har kartlagt det informella nätverk av kvinnliga journalister som växte fram kring Elin Wägner. Det blev känt som ”Ligan”, och i kretsen ingick bland andra Elin Brandell och Ellen Rydelius från DN, Célie Brunius från Svenska Dagbladet och den i dag allt mer uppmärksammade wallraffande reportern Ester Blenda Nordström

Trötta på små och stora orättvisor, som att bara män fick stipendier av Publicistklubben, arrangerade Ligan 1911 en protestafton på Grand Hôtel i Stockholm. Pengar samlades in till ett stipendium för kvinnor i pressen. I programmet ingick en i dag försvunnen film om en ung kvinnlig journalist som lyckas få ett eftertraktat jobb på en tidning, ”Hon fick platsen”. Elin Wägner hade skrivit manus och hade en av rollerna.

Elin Wägners ”Pennskaftet” kom ut 1910.
Elin Wägners ”Pennskaftet” kom ut 1910.

Det förflutna och samtiden har ofta mer gemensamt än man vill tro. Metoo, skulle också Elin Wägner ha kunnat säga. Den unge mannen som läser tidning på fotot från Helsingborgs-Posten är Nils Hjalmar Jönsson, redaktionssekreterare och dessutom det spöke som går igenom flera av Wägners litterära texter, mannen som svek. Efter att, som Wägner berättar det, tämligen handgripligen ha drivit fram ett förhållande med den nyanställda unga reportern vände han sitt intresse mot hennes syster.

Fenomenet ”hämndporr” skulle inte ha förvånat Elin Wägner

Efter den uppslitande brytningen ägnade han sig sedan åt att under falska signaturer som ”Ung moder i England” och ”Mor till fyra” skriva insändare om unga damers (och i synnerhet, kunde man förstå, en viss ung dams) bräckliga sexuella moral.

Fenomenet ”hämndporr” skulle inte ha förvånat Elin Wägner.

Men i övrigt?  Exakt hur främmande skulle hon känna sig i dagens medievärld, i journalistiken efter den stora digitala revolutionen, i skärmarnas tid? Hon skulle nog faktiskt känna sig mer hemma än man kan tro. Med nätklickandet, de sociala medierna och den allt tydligare personfixeringen i den samtida journalistiken har det vårats just för de genrer och skrivsätt som på sin tid snabbt gjorde Elin Wägner eftertraktad i branschen: Kåseriet/krönikan, den personligt färgade ”spaningen”, den skarpa och slagkraftigt formulerade åsikten, berättelsen....

Hon utformade gärna tidningstexter som ett slags rollspel där argumenten i aktuella debatter personifierades. I dag skulle hon ha varit en självklar poddare, kanske tillsammans med vännen Ester Blenda Nordström (Elin& Ester). Morgonsoffor? Radiopaneler? Blogg? Youtube? Instagram? Facebook?  Hon skulle vara självlysande överallt men kanske allra mest som elegant florettfäktare på Twitter.  I Ulrika Knutsons bok finns ett fint stilprov, hämtat från Elin Wägners recension av Hjalmar Söderbergs ”Hjärtats oro” i Idun:

”Hjalmar Söderberg tar, med sin lilla förtjusande brist på varje falsk blygsamhet, för givet, att kvinnosakskvinnan i enrum med sig själv vanmäktigt önskar att hon vore en man. Jag bara frågar, skulle Hjalmar Söderberg själv kanske vilja vara en?”


Läs fler artiklar av Per Svensson här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt