Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-08-14 09:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/per-svensson-sverigedemokraterna-vurmar-for-rotter-men-inte-de-egna/

KULTURDEBATT | KOMMENTAR

Per Svensson: Sverigedemokraterna vurmar för rötter, men inte de egna

SD:s partiledare Jimmie Åkesson tillsammans med riksdagsledamoten Mattias Karlsson, även kallad partiideologen.
SD:s partiledare Jimmie Åkesson tillsammans med riksdagsledamoten Mattias Karlsson, även kallad partiideologen. Foto: Jessica Gow/TT

Partiets sociala avancemang är en riktig askungesaga. Nu ger Anna-Lena Lodenius ut en partihistorik, ”Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna”. Här finns det mesta man bör komma ihåg nästa gång en ledande borgerlig politiker aktiverar sin oförmåga att minnas, skriver Per Svensson.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Sverigedemokraterna debuterade i riksdagsvalet 1988. Det blev inte någon publiksuccé; 1 119 röster, 0,02 procent.

I dag är partiet Sveriges tredje största. SD:s historia skriven med siffror – valresultat, antal mandat – är en uppseendeväckande framgångsberättelse.

Men det verkligt sensationella är partiets sociala avancemang, från skamvrån i källaren till politikens balsalar. En riktig askungesaga. Den nya högerkoalitionens tronpretendent Ulf Kristersson har lirkat in Jimmie Åkessons fot i skon av glas. Passformen är kanske inte perfekt. Skavsår oundvikliga; på Åkessons häl, på Kristerssons själ. Men sådan är politiken. Att göra rätt är stort. Att äntligen få bli statsminister större.

I Almedalen berömde Ulf Kristersson Sverigedemokraterna för att de ”i stark motvind” har ”stått upp för att vi inte kan öka invandringen, om vi ska klara integrationen”. Nja, det är ju med den nykonservativa retoriken och verkligheten som med Åkesson och Askungens sko. Man får använda fotfilen flitigt.

Få skulle säga att det är motstånd mot ”ökad” invandring som karaktäriserat SD genom åren. Fler skulle framhålla att partiet varit motståndare till invandringen som sådan och, inte sällan, till invandrare som sådana, i alla fall vissa invandrare. Också Ulf Kristersson minns kanske Jimmie Åkessons debattartikel om muslimer som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, tryckt i Aftonbladet i oktober 2009.

Eller så gör han det inte. Minnet är kort i valtider. Och det är inte bara Ulf Kristersson som har problem med att komma ihåg vad SD-vännerna faktiskt sagt och gjort. Även Sverigedemokraterna själva har ofta svårt att minnas sin egen historia. Och när de blir påminda om den i en egenutgiven ”vitbok” skyndar de sig att slå fast att historien ingenting betyder. Ett parti som alltid annars vurmar för rötter slår fast att de egna rötterna inte är intressanta.

Anna-Lena Lodenius är en av landets mest kunniga experter på den tradition som SD är sprungen ur.
Anna-Lena Lodenius är en av landets mest kunniga experter på den tradition som SD är sprungen ur. Foto: Jessica Segerberg

Man kan förstå dem. Man kan också förstå att moderatledaren gärna förtränger historien, både den egna (vi minns vad han tidigare brukade säga om sina nya kompisar) och Sverigedemokraternas.

Låt oss därför påminna statsministerkandidaten om att Sverigedemokraterna är ett parti bildat av skinnskallar och knäppskallar, rasister och slagskämpar, hel- och halvfascister, nya och gamla nazister, vit makt-anhängare och rättshaverister.

Partiets historia finns dokumenterad i ett otal böcker, så många att ”SD-litteratur” snart borde bli en egen avdelning på biblioteken. Nyligen utkom ytterligare två bidrag till historieskrivningen: ”Den avgörande striden” av författaren och journalisten Gellert Tamas och ”Segra eller dö” av Expressenreportern David Baas. Båda har tidigare recenserats i DN (14/6 respektive 17/5).

Nu ger också Anna-Lena Lodenius ut en partihistorik, ”Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna”. Hon är en av landets mest rutinerade och kunniga experter på den tradition som SD är sprungen ur. Och ”Svart på vitt” är, i bästa mening, en Sverigedemokraterna för dummies. Som den levande uppslagsbok Lodenius är kan hon lugnt och tryggt guida läsaren genom partiets både stökiga och konsekventa historia: rötterna, influenserna, konflikterna, personerna, skandalerna, ”uppstädningen”, vägen ”in i värmen”.

Inte mycket nytt framkommer. Men här finns det mesta man bör komma ihåg nästa gång en ledande borgerlig politiker aktiverar sin förmåga att inte minnas. Allt på bara drygt 200 sidor.

Anna-Lena Lodenius argumenterar övertygande för att Jimmie Åkesson anslöt sig till SD tidigare än han själv brukar uppge, förmodligen någon gång under hösten 1994. Att detta överhuvud taget är en fråga beror på att den nuvarande ledningen för Sverigedemokraterna gärna vill upprätthålla en myt om ett radikalt brott i partiets historia, konkretiserad i det skifte på partiledarposten som ägde rum 1995. Då efterträddes Anders Klarström, med ett förflutet i aktivistkretsarna kring nazistiska Nordiska Rikspartiet, av den före detta centerpartisten Mikael Jansson. Partiet ska ha blivit som nytt. Och ska man tro dess ledande företrädare har det sedan dess ständigt blivit allt nyare.

Anna-Lena Lodenius bok ”Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna”.
Anna-Lena Lodenius bok ”Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna”.

Men som Lodenius stillsamt slår fast i prologen till sin bok: ”Ibland behöver man inte pilla särskilt mycket på fasaden för att det som påstods vara historia och helt raderat ska titta fram.”

Hur det kom sig att Jimmie Åkesson gick med i ett parti vars korta historia han tydligen kände sig på djupet främmande för är ett fascinerande och aldrig löst mysterium. Var han redan som tonåring en politikens barmhärtiga samarit, redo att offra allt för att rädda ett främlingsfientligt vit makt-parti från sig självt?

Liksom Baas och Tamas poängterar Anna-Lena Lodenius, till skillnad från SD-ledningen, kontinuiteten i partiets utveckling. ”Så mycket har hänt med SD och samtidigt så lite”, summerar hon.

Sverigedemokraterna har inte haft några problem med att byta hållning i det flesta sakfrågor. ”Svart på vitt” rymmer en förteckning över ”frågor där SD ändrat inställning”. Men samtidigt finns det en intakt ideologisk kärna i partiet. Det är den som David Baas och Gellert Tamas lyfter fram i sina boktitlar. ”Segra eller dö” och ”Den avgörande striden”. Den röda, eller kanske snarare brunsvarta, tråden i Sverigedemokraternas historia är den apokalyptiska nationalismen: övertygelsen att ”vi” befinner oss mitt uppe i en ”existentiell kamp” för ”vår kulturs och nations överlevnad” (för att citera ett uppmärksammat Facebookinlägg av partiideologen Mattias Karlsson, publicerat dagen efter valet 2018).

David Baas gör i sin bok ett viktigt och intressant påpekande. I dag ledande SD-politiker som Karlsson och Jimmie Åkesson engagerade sig i rörelsen ”under en tid när det inte hägrade några välbetalda jobb, någon regeringsmakt eller internationella karriärer för dem som blev nationalister”. Det var, framhåller Baas, mer sannolikt att det politiska vägvalet skulle leda till ”social utfrysning”, karriärproblem och så vidare. Man måste av detta dra slutsatsen att Åkesson och Karlsson är ett slags idealister, i den meningen att de faktiskt trodde, och av allt att döma fortfarande tror, på ”idén”.

Men delar verkligen närmare 20 procent av de svenska väljarna Mattias Karlssons övertygelse att det bara finns två alternativ: ”seger eller död”? Är det därför de röstar på SD?  Kanske inte, trots allt.

Sverigedemokraternas löfte är ett annat: Ni som är riktiga svenskar har rätt att ha det bättre än andra just för att ni är riktiga svenskar

Länge brukade avståndstagande från Sverigedemokraterna avfärdas med argumentet att si och så många procent av svenskarna ju inte kan vara rasister. Sällan fick man veta varför det skulle vara principiellt omöjligt. Men invändningen är oavsett sakförhållandena rätt poänglös. Att ett partis väljare inte fullt ut delar de mest engagerade partiaktivisternas passioner och visioner är inte unikt för Sverigedemokraterna. Det gället de flesta politiska partier. Men just i utopistiska, starkt ideologiserade rörelser som SD blir kulturklyftan mellan partielit och anhängare ofta extra tydlig.

Det har gjorts många försök att förklara hur den svenska högerextremismen kunde bli ett massfenomen. En förklaring kan i alla fall med viss säkerhet avfärdas. Det är inte Mattias Karlssons svärmeri för Karl XII, stångstörtning och nationalistiska dammsamlare från förra seklets begynnelse (åh, Teodor Holmberg!) som lockat massorna till valurnorna.

Det är sällan ”idéerna” som sådana som gör en politisk rörelse framgångsrik utan dess förmåga att formulera lockande löften för breda väljargrupper. Den vanligaste varianten är: Ni förtjänar att få det bättre eftersom ni har haft det sämre än andra (alternativt jobbat mer och hårdare än andra) och vi ska se till att ni får det ni har rätt till.

Sverigedemokraternas löfte är ett annat: Ni som är riktiga svenskar har rätt att ha det bättre än andra just för att ni är riktiga svenskar.

Det är ett slags karikerad, inverterad och förkrympt version av det budskap som en gång gjorde kristendomen så framgångsrik: Ni behöver inte göra er förtjänta. Men medan det kristna löftet var universellt, vägen till frälsning låg öppen för alla, och bottnade i övertygelsen att vi alla är lika, vi är alla syndare, är nationalismen alltid partikulär och exkluderande och bottnar i övertygelsen att just ”vi” av naturen är bättre än andra.

Därför är nationalisterna alltid fixerade vid gränser, vid att peka ut inkräktare och förrädare. Och därför är de också alltid omöjliga att samarbeta med för partier som gör anspråk på att förvalta ett liberalt borgerligt arv.

Läs fler texter av Per Svensson.

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt