Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 18:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/per-t-olsson-forlaggaren-albert-bonnier-skapade-en-blagul-bokskatt/

Böcker

Per T Ohlsson: Förläggaren Albert Bonnier skapade en blågul bokskatt

Albert Bonnier föddes 1820 i Köpenhamn och kom till Sverige 1835.
Albert Bonnier föddes 1820 i Köpenhamn och kom till Sverige 1835. Foto: Nina Ulmaja/Albert Bonniers förlag

Redan som 17-åring började Albert Bonnier att ge ut böcker. Uppväxten var präglad av europeisk kultur och judiska erfarenheter. ”Hans liv visar att det som uppfattas som genuint svenskt ofta är en mosaik av impulser utifrån”, skriver Per T Ohlsson inför 200-årsminnet av en lika modern som omstridd förläggares födelse.

När svenska politiker då och då grips av nationalistisk yra, som under Almedalsveckan för några år sedan, dyker det ofta upp hänvisningar till vad som brukar benämnas en litterär kanon, det vill säga en förteckning över böcker som anses normerande för svensk kultur.

Kandidaterna framstår som självklara, till exempel August Strindbergs ”Hemsöborna”, Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och Vilhelm Mobergs utvandrarepos.

Men det är något som inte stämmer, något som skaver. För om det verkligen existerar en blågul kanon, så möjliggjordes den av en invandrad jude med familjerötter i Dresden, som hans far, Gerhard Bonnier, hade lämnat för den för judar mer toleranta miljön i Danmarks huvudstad Köpenhamn.

Denna omständighet speglar det bedrägliga med oreflekterad nationalism. För vad som framställs och kanske allmänt uppfattas som ”genuint svenskt” visar sig vid närmare betraktande bottna i en mosaik av impulser, fenomen och erfarenheter utifrån, det må sedan gälla litteratur, tekniska innovationer eller politiska idéer.

Berättelsen om Albert Bonnier utgör en tydlig illustration av detta dynamiska växelspel mellan det yttre och det inre, mellan omvärld och nation.

Tillsammans med sina bröder Adolf och Felix bar Albert Bonnier med sig en centraleuropeisk kulturtradition, förankrad i judiska erfarenheter, som skulle bidra till vitaliseringen av svensk litteratur och publicistik. I denna brödratrio blev Albert den i särklass mest framgångsrike, inställd på att inte upprepa de misstag som hade underminerat faderns bokhandels- och förlagsverksamhet i Köpenhamn och tvingat fram en omstart på andra sidan Öresund.

Förlagets katalog framstår som en mindre encyklopedi över den svenska 1800-talslitteraturen

I oktober infaller 200-årsminnet av Albert Bonniers födelse, början på ett långt och rikt liv som lade grunden till mycket av vår moderna offentlighet. Och utan honom är det svårt att föreställa sig det breda, publika genombrottet i Sverige för den genre han främst förknippas med: romanen.

Knappt femton år gammal, i september 1835, anlände Albert Bonnier från Köpenhamn till Stockholm, där han skulle arbeta som biträde i storebror Adolfs boklåda i Gamla stan.

Två år senare gav han ut sin första bok, en från franska översatt satir med titeln ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat”.

Det blev inledningen på en fantastisk resa.

När Albert Bonnier gick ur tiden i juli år 1900 var han Sveriges främste förläggare av skönlitteratur.

Förlagets katalog framstår som en mindre encyklopedi över den svenska 1800-talslitteraturen: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf med flera.

Inslaget av utländska författarnamn var, som sig bör, även det imponerade: Charles Dickens, Émile Zola, Lev Tolstoj. Men Albert Bonniers ambition var, nästan från första stund, att lyfta fram sitt nya hemlands litteratur. Ambitionen blev närmast pompöst övertydlig genom dedikationen i den litterära kalender, ”Svea”, som han började ge ut 1844 och sedan fortsatte att personligen redigera fram till sin död: ”Den ädla och högsinnade Svenska Nationen egnas detta försök till en folkläsning af utgifvaren.”

Idén till kalendern, som vanvördigt uttryckt skulle fungera som testbana för litterära talanger, hade Albert fått under sin bildnings- och praktikresa till bokhandlare i Leipzig, Wien och Pest i början av 1840-talet.

Utan att förringa sin judiska identitet eller sin danska bakgrund ville Albert Bonnier uppfattas och respekteras som svensk även i en tid då den lilla judiska minoriteten i det strängt lutheranska Sverige omgärdades av snäva restriktioner om allt från bosättningsort till giftermål.

I de inomjudiska diskussionerna, där bevarad särart ställdes mot assimilering, befann sig Albert Bonnier fullt och fast på den assimileringslinje som slutligen segrade när riksdagen i februari 1870 fattade sitt historiska beslut om judarnas medborgerliga emancipation.

I ett patriarkalt tidevarv lade han sig vinn om att lyfta fram kvinnliga författare

Redan 1847 höll han ett anförande inför sina trosfränder i föreningen Israelitiska Intressen, II, där han uppmanade dem att bygga relationer med ”De Christne”: ”Hvarje sådant vänskapsförhållande, är en större, en vigtigare eröfring än om det skulle lyckas intaga hela Canaans land.”

Detta blev en fundamental princip i Albert Bonniers förläggargärning. I en kaotisk och oreglerad bokbransch, där förbindelserna mellan författare och förlag var tämligen promiskuösa, var han först med att knyta varaktiga band och kontakter. Många av hans författare blev nära vänner till honom, bland dem Viktor Rydberg och finlandssvenske Zacharias Topelius, två av förlagets affischnamn. I ett patriarkalt tidevarv lade han sig vinn om att lyfta fram kvinnliga författare.

Denna kombination av litterär och social kompetens var huvudskälet till att Per I Gedin försåg Albert Bonnier med det berättigade epitetet Sveriges ”första moderna förläggare” i biografin över Alberts son och arvtagare Karl Otto Bonnier, ”Litteraturens örtagårdsmästare”.

Men deras önskan att bli assimilerade ledde till att bröderna Bonnier och andra judar blev föremål för hånfulla utfall i en tid med grasserande antisemitism. Det var en av anledningarna till att Albert hade svårt att personligen tåla August Strindberg, förlagets mest omsusade författare.

Periodvis var det nära en brytning mellan dem, vilket bland annat berodde på ironiskt nedlåtande formuleringar som dessa i Strindbergs ”Det nya riket”:

”Det finns icke något av den gamla världens folkslag, som omfattat den svenska nationen med sådan uppriktig och ihållande välvilja, man skulle kunna säga kärlek, som judarne, eller Moses, som de med sin vanliga humor älska att kalla sig.”

Sådana antisemitiska giftpilar från Strindberg lät Albert mestadels passera; Strindbergs obestridliga kvaliteter som författare kom i första hand. Ibland kan man rent av spåra ett drag av galghumor i Alberts reaktioner. Som när han läste manus till Strindbergs mustiga dikt ”Lokes smädelser”:

”Tidens gudar, som jag smädat,

smäda vill jag än en gång!”

Albert vände sig till Karl Otto, som beundrade Strindberg gränslöst, och frågade om det inte borde stå ”Tidens judar”.

August Strindberg intar en central roll i berättelsen om Albert Bonnier. Det beror inte enbart på Strindbergs betydelse för förlagets utveckling eller på att den lynnige ”Titanen” gav sin förläggare vackrast tänkbara betyg: ”Jag tog Er, för att Ni var oräddast.” En annan förklaring till det besvärliga men ändå nästan symbiotiska förhållandet mellan Strindberg och Bonnier var dramatiska episoder som blivit en del av den svenska litteraturhistorien.

Mest berömd är hädelseprocessen 1884 med anledning av Strindbergs novellsamling ”Giftas”, som innehöll en vidunderlig men för samtiden provocerande drift med nattvarden:

”Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nazarets kött och blod.”

Läskunnigheten breddades och fördjupades och nya folkliga rörelser utmanade gamla konventioner och därmed också den oskarianska dubbelmoralen, vars vänner samlades kring värnet av den så kallade sedligheten

Under några nervösa dagar såg det ut som om Albert Bonnier, i egenskap av boktryckare, skulle kunna hamna i fängelse, eftersom Strindberg, i självvald exil i Schweiz, gav oklara besked om han ämnade inställa sig i rådhusrätten i Stockholm och ta ansvaret. Till sist, efter ett blixtbesök av Karl Otto i Schweiz, reste Strindberg hem – och friades.

Det var en oerhörd lättnad för Albert Bonnier, men vad han inte räknade med var att uppståndelsen kring ”Giftas” tände en pyrande eld under honom. Den skulle senare flamma upp i en rasande brand med inslag av judehat. Albert Bonnier skulle aldrig bli sig riktigt lik efter upplevelsen.

Det handlar emellertid inte om det omskrivna och skandalösa åtalet mot Gustaf Fröding och dennes diktsamling ”Stänk och flikar” från 1896, då Albert Bonnier återigen tvingades löpa gatlopp, jagad med uttryck som ”judgubben” och ”bordellpoetförläggaren”. I stället rör det sig om ett brutalt och lite förbisett mellanspel i den så kallade sedlighetsdebatten, en kokande moralpanik som delvis hade underblåsts av ”Giftas”. Den skulle, med Karl Otto Bonniers ord, ”tillfoga min far ett sår, så djupt, att det aldrig sedan kunde läkas”.

Andra hälften av 1800-talet var en på många sätt omtumlande epok i ett länge stillastående Sverige. Ny teknik som järnvägar och telegrafi revolutionerade kommunikationerna, näringsfrihet infördes och ogifta kvinnor gavs möjlighet att bli myndiga. Representationsreformen blev en missräkning för mer radikala reformvänner, men den gjorde slut på ståndsriksdagen. Industrialisering och urbanisering började ta fart. Det var moderniserande förändringar som Albert Bonnier på olika sätt ville bistå i sin utgivning, från de första handböckerna för resande i Sverige till förlagets kassako, Handelskalendern, först redigerad av Rudolf Wall, Dagens Nyheters grundare.

Läskunnigheten breddades och fördjupades och nya folkliga rörelser utmanade gamla konventioner och därmed också den oskarianska dubbelmoralen, vars vänner samlades kring värnet av den så kallade sedligheten.

Alberts inställning var frisinnad och tolerant; han var livet igenom inspirerad av franska revolutionens upplysningsidéer

Främst ungdomar ansågs stå under inflytande från en moraliskt tvivelaktig och samhällsomstörtande litteratur, som därför måste bekämpas. En särskild tidskrift med detta syfte, Sedlighetsvännen, började utkomma 1879. Udden var riktad mot ”sådan litteratur, som uppenbart måste leda till sedeförderf och dermed till samhällets olycka”.

Efter några ”osedliga incidenter” bland gymnasister i Stockholm framträdde prästen och kristendomslektorn John Personne i februari 1887 med en pamflett som väckte stor uppmärksamhet, ”Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland skolungdomen”. Personne, senare biskop i Linköping, gick till angrepp mot praktiskt taget hela den författargeneration som kallades ”Det unga Sverige” och det ”sedelösa skriftställeri, hvilket grasserar ibland oss”.

De grövsta påhoppen sparade Personne dock för Albert Bonnier, August Strindbergs förläggare. Albert beskylldes för att ge ut Strindbergs böcker i utbyte mot att den senare ”låter ’Moses’ vara i fred”: ”Förläggaren Bonnier har då gjort sig till martyr för juden Bonnier.” Personne fortsatte med att likna Albert vid ”en tjufköpare eller bordellförestånderska”.

Albert Bonnier hade vid det laget varit ordförande i branschorganisationen Svenska Bokförläggareföreningen i nästan tio år, ett hedersuppdrag som bekräftade att han nått en aktad ställning. Personne betonade detta förhållande, vilket spädde på en växande konflikt i föreningen mellan Albert Bonnier och Norstedts direktör Gustaf Holm.

Motsättningarna mellan Albert och Gustaf Holm hängde samman med deras diametralt olika syn på förlagsverksamhet. Alberts inställning var frisinnad och tolerant; han var livet igenom inspirerad av franska revolutionens upplysningsidéer. Han kunde dessutom vara oförblommerat kommersiell. Holm, chef för landets största förlag, var däremot en stockkonservativ jurist, fixerad vid föreställningar om litteraturens moraliska uppbygglighet. Han avskydde följaktligen den nya litteratur som John Personne attackerade.

Redan i början av 1880-talet hade Holm gjort en framstöt om en stadgeändring som skulle göra det möjligt att ur föreningen utesluta medlemmar som spred ”uppenbart osedligt eller eljest brottsligt innehåll”. Det hade avvisats; Alberts mer tillåtande hållning var solitt förankrad i föreningen. Men efter Giftasprocessen ändrades opinionsläget. När Personne hade tänt brasan skred Gustaf Holm till verket.

Framför allt medverkade den kanonad av ovett och invektiv som Albert Bonnier utsattes för till en dämpning av hans en gång så frejdigt orädda entusiasm

Den 4 april 1887 föredrogs en skrivelse, författad av Holm, vid Svenska Bokförläggareföreningens vårmöte: ”Då vi icke gilla de grundsatser, på hvilka föreningen är bygd, och då vi icke se oss i stånd att åstadkomma en förändring i den riktning, vi önska, se vi oss föranlåtna att nu ur föreningen träda.”

Genom manövrerande i bakgrunden fick Holm med sig flera andra förläggare, däribland Alberts och Karl Ottos gode vän och trosfrände Hugo Geber.

Bokförläggareföreningen hade sprängts.

Några veckor senare bildade Gustaf Holm och frondörerna en egen organisation, Nya Bokförläggareföreningen, vars stadgar slog fast att en medlem som utgav skrifter ”för tukt och sedlighet sårande” skulle kunna uteslutas.

Albert Bonniers första impuls var att omedelbart lämna ordförandeskapet, men efter vädjanden från förläggarvänner som stannat kvar hos honom i den ursprungliga föreningen valde han att dröja med sin avgång till september, då det hade förflutit jämnt tio år sedan hans tillträde.

Föreningarna återförenades inte förrän 1912.

Det var ett svårt slag för Albert Bonnier, men med tiden också en pyrrhusseger för den litterära riktning som Gustaf Holm företrädde: den framstår i dag som repressiv och fantasilös. Kanhända går det också att i detta drama spåra vissa rötter till rivaliteten mellan Sveriges två ledande förlagsfirmor, Bonniers och Norstedts.

Men framför allt medverkade den kanonad av ovett och invektiv som Albert Bonnier utsattes för till en dämpning av hans en gång så frejdigt orädda entusiasm.

Konservativa Stockholms Dagblad välkomnade Bokförläggareföreningens sprängning som en yttring ”af den sårade sedlighetskänslans sjelfförsvar”:

”Herr Strindberg har skrifvit, herr Albert Bonnier har utgifvit och Sveriges publik har med nyfikenhet mottagit den ena volymen efter den andra af detta nya evangelium, som egentligen består i utplånande af de tio budorden.”

Genom inställningen hos en hårt prövad judisk invandrare skapades alltså väsentliga delar av det som twittrande partiledare numera envisas med att kalla Sveriges litterära kanon

Albert Bonnier drog sig för att offentligt åberopa sin ”konfession”, det uttryck han brukade använda om sin judiska tillhörighet, men när det gällde bakgrunden till konflikten var han tydlig i sina privata kontakter. Till vännen, litteraturkritikern och trosfränden Karl Warburg skrev han: ”Att bl. andra snygga motiv äfven judehat och afund varit med är otvifvelaktigt.”

Det gjorde speciellt intryck på Albert Bonnier att Zacharias Topelius, med åren allt mer reaktionär, var kritisk till förlagets utgivning och särskilt förbindelsen med Strindberg. En bekymrad Albert skrev till Topelius och bedyrade att han ”blifvit försigtigare (…) ty jag vill på intet vis riskera att förlora en så gammal och värderad vänskap som din”.

Alberts son Karl Otto, som mot slutet av 1800-talet tog mer aktiv del i förlagets skötsel, var i sina minnen kritisk till vad han uppfattade som faderns ”undfallande” reaktion. Må så vara. Men Albert Bonnier höll fast vid sin publicistiska grundidé – sprida, icke döma – även när det just hade stormat som mest kring honom i sedlighetsfrågan.

I ett brev till Topelius vid årsskiftet 1887–1888 avgav han ett slags programförklaring, intrikat vänlig men stursk i tonen. Budskapet kan sammanfatta Albert Bonniers gärning:

”En förläggare – synnerligen af den gren, som betecknas med ordet skönlitteratur – kan och bör väl dock ej heller tillmätas obetingad rätt att sjelf alltid sätta sig till doms och utöfva censur – ty hvem ger oss absolut visshet att somligt som vi idag klandra, ogilla eller fördöma äfven af en framtid skall bedömas annorlunda.”

Genom den inställningen hos en hårt prövad judisk invandrare skapades alltså väsentliga delar av det som twittrande partiledare numera envisas med att kalla Sveriges litterära kanon. Möjligen är det en liten detalj värd att reflektera över så här tvåhundra år efter Albert Bonniers födelse.

Per T Ohlsson är författare, journalist, Senior Columnist i Sydsvenskan samt hedersdoktor vid humanistiska fakulteten, Lunds universitet. Han är aktuell med boken ”Albert Bonnier och hans tid” (Albert Bonniers förlag).

Läs mer: En kringelkrokig väg till bokbranschen

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt