Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-21 06:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/plagsamt-exakt-om-tindersamhallet/

Bokrecensioner

Plågsamt exakt om Tindersamhället

Bild 1 av 2 Patrico Pron, född 1975 i Argentina, bosatt i Madrid.
Foto: Jeosm Photography
Bild 2 av 2

I Patricio Prons roman ”I morgon har vi andra namn” skildras en förtärande livskris. Det kretsar kring det tryckande tvivlet hos den som lämnar och den yrvakna smärtan hos den som blir kvar. Kristina Lindquist har läst den.

Hur gör man slut med någon? Ett sätt är att använda en fras som är så gammal att den stelnat i sina egna referenser, så att den kan göra slut å dina vägnar. Alla vet på förhand vad orden ”vi måste prata” betyder, efter dem finns ingen väg tillbaka. Den som blir lämnad kan i sin tur svara med något lika symboliskt: ”Har du träffat någon annan?”

Svaret spelar egentligen ingen roll, man kan svara ja trots att det är lögn – då finns i alla fall saklig grund för uppsägning, så att säga. Kanske är det lättare att acceptera än att den som lämnar har insett att dagarnas upprepning mot döden inte räcker för att kallas lycka, vad som än väntar på andra sidan.

I romanen ”I morgon har vi andra namn” skildrar den argentinska författaren Patricio Pron vad som händer efter att en kvinnlig arkitekt i Madrid beslutar sig för att lämna sin man. De befinner sig på tröskeln till medelåldern och efter fem års förhållande har det alltså blivit dags att plocka isär ”det tvåhövdade djuret”, och se vad som återstår efter slakten.

Pron fick i fjol ta emot det spanskspråkiga litteraturpriset Premio Alfaguara de novela för en ”fascinerande undersökning av en kärleksrelation” som ”tar pulsen på våra nya sätt att förstå kärlek”. Och den här romanen sticker onekligen ut som en av de mer ambitiösa skildringarna av det vi skulle kunna kalla för Tindersamhället, där alla är utbytbara. I morgon har vi andra namn, om vi alls har några namn? Huvudpersonerna kallas bara Hon och Han.

I långa, malande stycken levandegörs det tryckande tvivlet hos den som lämnar och den skarpa och yrvakna smärtan hos den som blir lämnad; som gestaltning av en förtärande livskris är det plågsamt exakt. När de separerade stöter ihop på ett kafé kommer hon emot honom som ”en stor iskall våg när den når stranden”.

Ändå finns det något förutsägbart i bilden av den postmoderna jakten på kärlek, som om författaren tror att det räcker att hålla fram samtidsmarkörer som dejtingappar, dickpics och öppna förhållanden för att skapa en litterär effekt. Det är han i så fall långt ifrån ensam om. Så mycket bättre då att jag misstänker att relationstematiken i någon mån mest är en ursäkt för Patricio Pron, för att få tala om annat. Kring kärlekens söderfall tecknar han nämligen ett samhällstillstånd i motsvarande ruiner, där framtidstro blivit ett obsolet begrepp: ”Det var ingen som hade nämnt någon sådan på ungefär tjugo år, sedan förespråkarna av tanken att det fanns 'en framtid' hade kastat in handduken, totalt utmattade.”

Det bor i den här prosan ett slags nostalgisk pessimism som tydligast koncentreras kring språkets långsamma undergång. Varenda människa tycks ha läst lingvistik, pedagogik eller journalistik, men arbetar ändå inom telekombranschen. Ord men inget språk och så vidare.

Den dejtande väninnekretsen roar sig med att skapa ett slags poesi av den parningskommunikation som sker i apparna, där männen skriver saker som ”Du är anatomiskt sett / det jag är ute efter” eller ”Skicka / en nakenbild varje dag / så jag kan hålla koll på / din vikt”. I en lätt övertydlig sekvens reagerar en förläggare (!) på nyheten om en nedlagd bokhandel med en rad ”emojier med ledsna och gråtande ansikten”.

Vid ett tillfälle konstaterar den manliga huvudpersonen att de unga kvinnor han dejtar ”i värsta fall” studerar språkvetenskap, vilket utan tvekan kommer att ”fördärva dem”. Med det spanska originalets ”filología” är det svårt att inte läsa detta som en blinkning till dramatiken Eugène Ionescos absurdistiska pjäs ”Lektionen” och dess mantra om att ”filologin leder till det värsta”.

Hos Ionesco är språket våld och leder också till våld. Hos Pron kämpar det snarast för sin överlevnad, mot tomheten.

Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt