Poetisk försångare i askan efter den yttersta tiden

Mats Söderlunds nya diktsamling, hans tionde sedan debuten 1992, är en mörk mässa. ”Eskatos”, grekiska för den yttersta tiden, är ingen metafor. Här befinner vi oss mitt i den:

sjung eskatos lågor
där bergen blånar mot
svartnande skyar
och fjället
brinner

sjung Armageddon där dälden
och ædnan
brinner

Som det står i en långdikt i samlingens början, där många apokalyptiska myter från olika kontexter vävs samman. Det är ett mäktigt anslag, mer kraftfullt än litterärt ”bra”, men vad gör en poet när världen tycks gå käpprätt åt helvete? Kanske tillåter han sig stämman hos en domedagsprofet.

I den nyutkomna essäboken ”Härlig är jorden. Om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat” berättar Söderlund att de båda böckerna är tillkomna samtidigt: ”Parallellt med den här boken skriver jag på en diktsamling. Jag behöver de olika uttrycken för att fånga djupet och komplexiteten i det jag försöker föra ut till er.” Det är faktiskt inte så dumt att läsa de båda verken ihop. I sakprosan är Söderlund personlig och prövande, han flätar egna minnen av fjällvandring och manlig prestationskult med nya insikter och perspektiv. I poesin är klangen dovare och formen mer stram. Där finns en hårdare obeveklighet men också en större rymd.

Diktsamlingens fyrtiosju dikter inleds alla med versal och avslutas med punkt. Söderlund är erfaren, det märks, och samlingen nyanseras och växer mot slutet. Rörelsen från det stora och allomfattande till det enskilda och specifika gör dikten gott. Bokens titel får avsluta densamma: ”vi är askan efter eskatos, / tystnaden tillhör inte oss.”

”När jag undervisar om konsten att skriva poesi”, skriver Söderlund i prosaboken, ”brukar jag säga att vi aldrig skriver ordet vi vill gestalta. Kärlek. Hat. Längtan. Förlust. / Hitta en bild, säger jag.”

Jag tänker på det citatet när jag läser ”Eskatos”. Visst finns här bilder, men det är rytmen och sången som dominerar. Spelet mellan ljud och tystnad. Frasering och radbrytning. Relationen mellan ”jag” och ”vi”.

Det är en kollektivistisk poesitradition som löper från Walt Whitman och framåt

”Härlig är jorden” är en psalm som brukar sjungas vid begravningar. Diktsamlingen utgör ett annat slags rekviem, där Söderlund gör sig till försångare för oss alla. Det är en kollektivistisk poesitradition som löper från Walt Whitman och framåt, kanske lämpar den sig särskilt väl för vad som brukar kallas för ”ekopoesi” där stora skeenden ska greppas. ”De som sjöng vid civilisationens slut. Om lyrik i antropocen”, heter talande nog en ny essäbok av Mats O Svensson. Jag slås av att det är sångbarheten i poesin som betonas. Men också av det högstämda tonläget.

Klimatkrisen är akut, men det är först när dikten skakar loss från den stora recitationen som poesin känns på riktigt. När den i en vansinnig skrammeldikt tappar det och vräker sitt hat över vattenskotrar och stadsjeepar och jeans till förbannelse. Då brinner det. Eller när den låter en ensam diktrad säga ”sorg att småabborre”.

Den dikt jag tycker mest om är liten:

Vi som har kärlek talar om döden
alla de andra talar om kärleken

gräv mig en grund grav
jag vill känna tjälens grepp

och jag vill känna värmen
när vårsolen tinar den.

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.