Jonas Gardell berättar om Pontus Wikners fascinerande och tragiska livsöde i den aktuella romanen ”Ett lyckligare år”. Vilken betydelse hade denne homosexuelle filosof under sin livstid? Han var en lysande tänkare som sent i livet bröt med den svenska idealismen och förebådade 1900-talets moderna idéer, skriver Henrik Lagerlund.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-31 01:05
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/pontus-wikner-var-en-genial-tankare-som-fornyade-svensk-filosofi/
I Jonas Gardells senaste roman, ”Ett lyckligare år”, får vi följa Pontus Wikner – en homosexuell man i 1800-talets Uppsala. Boken skildrar övertygande de kval han led men även de få lyckliga stunder av kärlek han också kände.
Den del av boken som handlar om Wikner är inspirerad av hans egna ”Psykologiska självbekännelser”. De är ett tillägg till hans omfattande dagböcker som han skrev igenom livet och som finns bevarade på Uppsala universitetsbibliotek. I detta tillägg kommer Wikner ut som homosexuell och beskriver sitt förtvivlade liv i en värld som först inte ens hade ett ord för vad han var och som senare, under Wikners liv faktiskt, förbjöd det. Han lät låsa in bekännelserna i en plåtlåda som inte fick öppnas förrän efter hans barns död. Det är också talande att han testamenterade det till universitetets medicinska fakultet, som om det var upp till dem att diagnostisera honom.
Allt detta är fascinerande och lägger en aspekt till Wikners biografi som ännu inte är skriven. Det skrevs flertalet böcker och artiklar om Wikner efter hans död och in på 1900-talet, men ingenting har skrivits om honom på lång tid, så vem var egentligen denna man?
Pontus Wikner föddes 1837 i en liten torparstuga i Dalsland. Hans föräldrar hade inte råd att skicka honom till skolan men pappans arbetsgivare fick upp ögonen för den begåvade Wikner och hjälpte honom. Han gick i skola i Göteborg. 1856 kom han till Uppsala för att studera teologi och bli präst. Han bytte dock bana efter mötet med Christopher Jacob Boström (1797-1866).
Få, om någon, filosof i Sverige har varit så inflytelserik som Boström. Boströmianismen, som den kallades, dominerade fullständigt det intellektuella klimatet i Sverige under stora delar av 1800-talet. Naturligtvis häcklas också Boström av Strindberg i både ”Röda rummet” och ”Tjänstekvinnans son”. När Strindberg själv studerade vid Uppsala universitet var det just Wikner som förgäves försökte förklara Boströms filosofi för honom. Strindberg återger händelsen i ”En blå bok”. Bilden av Wikner är även den föga smickrande.
Wikner disputerade för Boström 1863 på avhandlingen ”Undersökningar om enhet och mångfald”. Den gav honom en tjänst som docent i Uppsala. Det är ett arbete helt i linje med mästarens filosofi – en filosofi som han i sitt senare tänkande skulle komma att vända sig emot. Men ännu vid Boströms död 1866 räknade han Wikner som sin främste lärjunge och den som var bäst rustad att vidareutveckla hans filosofiska system. Wikner har själv beskrivit känslan när han steg in bland lärjungarna efter Boströms begravning. Det var som om kronprinsen hade anlänt.
Uppgörelsen med Boströms idealism och subjektivism inom kunskapsteorin kom i publicerad form mycket sent i hans liv. Det var i skrifterna ”Om egenskapen och närbegränsade tankeföremål” från 1881 och ”Tidsexistensens apologi”, utgiven postumt 1888, som den filosofiska kritiken tydliggörs. Innan dess hade Wikner redan rört sig bort från Boström i sin syn på Gud och religionen.
Wikner kom till Uppsala med en mycket stark kristen tro, vilket vi också får klart för oss i Gardells roman i vilken han hela tiden brottas med sin sexuella läggning och sin tro, och trots att han under en tid fann plats för denna tro inom Boströms abstrakta idealism började han se problem med dess Gudsbild. Boströms Gud var ytterst abstrakt som det Högsta Väsendet och toppen på en hierarki av idéer som han också innesluter inom sig.
Denna panteism försökte Wikner under delar av sitt författarskap göra mer personlig. Han påpekar att den sammansmältning med Gud som panteismen innebär också höjer människan och gör henne till en del av Gud, men till slut blev behovet av en mer personlig Gud, som är levande och verkar i naturen och genom människan, allt för stor. Det är synen på Gud som så småningom tvingar fram en brytning med Boströms tänkande även om själva brytningen främst tar filosofiska uttryck.
Den viktigaste skriften i perioden mellan avhandlingen och ”Om egenskapen” var ”Tankar och frågor inför Menniskones Son” från 1872. Den blev enormt hyllad i religiösa kretsar. Han utvecklar en delvis ny kristologi och kritiserar den ortodoxa synen på Kristus. Han gav sig även på vänner som Viktor Rydberg (1828-1895). Dennes roman ”Den siste athenaren” hade gjort djupt intryck på Wikner när den kom ut 1859, men det var framför allt den kontroversiella skriften ”Bibelns lära om Kristus” från 1862 som Wikner kritiserade. Han saknade fromheten i Rydbergs syn på Kristus även om han delade synen på Kristus som förebild och mål för människans förbättring.
I sin enorma produktion från den här tiden sticker ”Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria världen” ut. Det var ursprungligen en föreläsningsserie på fyra föredrag som han höll i Uppsala 1866 och är en dialog mellan fyra vänner som träffas på gården Röe i Bohuslän över fyra dagar. Dessa fyra unga män representerar också fyra skilda uppfattningar om naturen och dess relation till Gud och människan. Det är den religiöse, ortodoxt kristne, Erhard, naturvetenskapsmannen Richard, filosofen Georg och mystikern Hugo. Wikners synsätt representeras naturligtvis av Georg men det finns också drag av honom hos Hugo. Rydberg, som höll denna dialog för Wikners främsta arbete, inspirerades till diken ”Drömliv” av just Hugo.
Alla dessa föredrag, skönlitterära skrifter och essäer som Wikner skrev gjorde att hans rykte och inflytande spred sig i både religiösa och kulturella kretsar, men det var också tydligt att han isolerades filosofiskt och akademiskt. Boströms lärjungar blev allt mer besvikna på Wikner. Han levde inte upp till mästarens förväntningar. Brytningen blev sedan total med ”Om egenskapen”. Det är i mångt och mycket ett fantastiskt arbete som är långt före sin tid. Han presenterar en kritik av idealismen som sådan och inte enbart i den version Boström utvecklar den. Kritiken är mycket lik den som Cambridge-filosofen G E Moore (1873-1958) presenterade i sin berömda uppsats från 1903, ”The refutation of idealism”.
Både Wikner och Moore tar fasta på George Berkelys tes ”esse est percipi” (att vara är att förnimmas). De menar att den subjektivism som det innebär att identifiera ”vara” med ”förnimmas” är omöjlig att upprätthålla och om de kan visa att satsen omöjligen kan vara sann, så kan de också förkasta den idealism som bygger på detta antagande. Moores analys har hävdats vara ett begreppsanalytiskt föredöme och hyllades av tidiga analytiska filosofer, men Wikners analys är precis lika genialisk. Han stannar dock inte vid att visa på satsens omöjlighet, utan går vidare med att ge en positiv syn på vad ”vara” kan betyda om det inte betyder ”förnimmas”. Det är en ny världsbild som framträder i boken och som sedan kompletteras i ”Tidsexistensens apologi”.
Boströms lärjungar såg inte med blida ögon på denna attack och Wikners utfrysning var total. Det blev allt svårare för honom att stanna i Uppsala. Han kände också att han ville ge sin familj ett bättre liv (han var vid denna tid gift och hade två barn), vilket ledde till att han 1884 sökte och fick en professur i filosofi och estetik vid Oslo universitet, eller Kristiania som staden då hette. Men livet i Kristiania blev inte vad han tänkt sig och han klagar i brev och i dagböckerna över den orena luften från stadens alla kolkaminer som förvärrar hans bronkit och dåliga hälsa.
Han sökte sig därför tillbaka till Uppsala när boströmianen Sigurd Ribbing drog sig tillbaka från sin professur. Wikner sattes dock enbart i andra rummet av de sakkunniga efter en annan boströmian, Reinhold Geijer, men fakultetsnämnden förväntades efter protester flytta upp honom på första plats. Om han inte hade dött den 15 maj 1888 blott 51 år gammal hade han alltså blivit professor i Uppsala.
Wikners filosofiska skrifter utgör början till slutet för idealismen i Sverige och han förebådade idéer som senare kom att tas upp av Uppsalaskolan och den analytiska filosofin. Han står alltså vid slutet på en tidsålder och i början på en annan. Även om det är hans tragiska och fascinerande livsöde som vi får möte i Gardells roman bör han inte glömmas bort som författare, men framför allt inte som den lysande filosof han var.
Läs mer: