Medan de samtida romanerna blivit allt kortare och det, allt oftare, talas om (populär)kulturen som en smältdegel där uttrycksformerna tävlar om vår samlade uppmärksamhet – och framför allt tid – tycks allt som har med The Beatles att göra gå i motsatt riktning.

Efter Peter Jacksons maffiga, men samtidigt meditativa, långkok till dokumentär, ”The Beatles: Get back”, om sju timmar från i vintras och Craig Browns vitalt spretiga popbiografi ”One, two, three, four. När Beatles förändrade världen” om 748 sidor vill ex-Beatlen Paul McCartney så klart inte vara sämre. Ackompanjerad av pandemins stiltje har han, som i dag fyller 80 år, summerat sin konstnärsgärning i bokform tillsammans med den brittiska poeten Paul Muldoon.

”Texterna: Ett självporträtt. Mitt liv i 154 sånger”, som kom i svensk översättning i slutet av förra året, väger, med sina 3728 gram, mer än en genomsnittlig, svensk pojkbebis vid födseln. För att hantera den monumentlika, mintgröna lådan om två volymer krävs lika många händer.

Mer är tveklöst mer, i den minnesorienterade Beatles-floran. Men så har också få band betytt lika mycket för populärmusiken som vi känner den i dag. Det charmiga med McCartneys självbiografi är att den, sitt mastiga omfång till trots, är så otroligt jordnära. Vegetarianen, djurrättskämpen och popsmeden Paul McCartney tycker ju, som flödet i sociala medier ibland påminner oss om, om att åka tunnelbana och träna på gym bland vanliga människor.

Att hans katalog spänner över sex decennier och från några av populärmusikens största hits till experimentellt knasiga och fantasigeggande soloutflykter i småskalig kostym gör honom bara mer älskvärd. Under den pågående turnén noterar brittisk musikpress att Paul McCartney, nu mer ledigt än någonsin, omfamnar hela sin låtskatt. Han vet vad fansen vill ha – och är fast besluten om att ge dem det. Samma givmildhet tycks genomsyra självbiografin.

Genom åren har Paul McCartney varit många saker, men sällan excentrisk. Så handlar också hans ”Texterna: Ett självporträtt” om det lilla livet i den stora popcirkusen. Om kärlek, längtan efter bildning, klass och poesi. Men också om att förlora en mamma i tonåren och samtidigt bära henne inom sig som den ”ursprungliga sinnebilden av människokärlek”, om att förföljas av paparazzis när man helst bara vill dejta ifred och om pressen Paul kände när han bildade bandet Wings med sin fru Linda efter Beatles-åren.

Frispråkigheten som genomsyrar ”Texterna: Ett självporträtt” förstärks så klart av att McCartney och hans bolag McCartney Productions Ltd själv fått sätta ramarna för bokprojektet, som fjättrats till låtskrivandet som sådant. Allt med utgångspunkt i sånger han skrivit själv, eller tillsammans med John Lennon. Deras speciella, men inte problemfria, relation går som en röd tråd genom boken och bränner till i det precisa, framför pianot eller i det synkroniserade gitarrspelet.

Paul McCartney hade, som han själv konstaterar, inte samma mörker – eller bekräftelsebehov – som den mer magnetiske Lennon. I stället fick han självkänslan med sig hemifrån, jämte en stark känsla för rätt och fel, och axlade tidigt rollen som terapeut, kreativ motor och ansvarskännande projektledare i världens mest kända band.

Själv är McCartney medveten om att han kunde ha lagt av redan när The Beatles splittrades. Men att skriva är ett sätt att leva, konstaterar han. Ett sätt att sortera, bearbeta. Att finna sin plats i världen men också, ständigt, återuppfinna den.

Läs mer:

”The Beatles: Get back” är ett fascinerande kammarspel om vänskap

Recension: Så bra är Paul McCartneys senaste skiva

Craig Browns Beatlesbiografi är en läsfest om historiens bästa band

Läs också mer om musik och veckans skivrecensioner