Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 03:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/postkoloniala-klassiker-m-nourbese-philips-sprak-tvattar-saren-rena/

Böcker

Postkoloniala klassiker: M. NourbeSe Philips språk tvättar såren rena

Bild 1 av 2 M. NourbeSe Philip är född 1947 i Woodlands, Moriah, Trinidad och Tobago. Hon debuterade 1980 med poesisamlingen ”Thorns”.
Foto: Arturo Holmes/AFP
Bild 2 av 2 Sagal Farah.
Foto: Privat.

Under rubriken ”Postkoloniala klassiker” skriver ett antal skribenter om verk och författare som bearbetar erfarenheter av kolonisering. Vad gör sådana erfarenheter med språket? Med jaget? Denna vecka: Sagal Farah om poeten och romanförfattaren M. NourbeSe Philip.

Af. Två bokstäver bildar ett kort ord som betyder både ”mun” och ”språk” på mitt modersmål somali. Jag vill att du tar det i din mun och funderar på vilka banor som kan ha lett mig till det svenska språket, medan jag läser om M. NourbeSe Philips poesisamling ”She tries her tongue, her silence softly breaks” (1989), tar hennes poesi i min mun och förstår hur det känns att varsamt bryta en våldsam tystnad.

Aktivisten, dramaturgen, romanförfattaren och poeten M. NourbeSe Philip föddes 1947 på ön Tobago, som tillsammans med Trinidad bildar den sydligaste nationen i den karibiska ökedjan. Som barn drömde hon om annat än att bli en del av den litterära offentligheten – hon har sagt att hon ville bli spion. Jag kan inte låta bli att läsa in denna barndomslängtan i ”She tries her tongue”, där hon noggrant spårar både sitt eget och hemlandets ursprung.

Trinidad och Tobago är en gammal brittisk koloni där kolonialmaktens språk fortfarande är överordnat de inhemska kreolska språken i grundlagen. Landet blev självständigt från Storbritannien 1962 medan Philip gick på college. Skolgången har hon beskrivit som en tid då hon fick lära sig om engelsk natur och brittiska kungligheter, saker som inte var av någon betydelse i en postkolonial nation med ett tropiskt klimat och där en ”tyst tradition av uppror” bubblade under ytan. I detta politiska läge valde Philip att flytta till Jamaica för att plugga ekonomi, statsvetenskap och juridik. Efter sin examen slog hon sig ner i Toronto i Kanada där hon kom att arbeta på en advokatbyrå i sju år. Erfarenheterna från Trinidad och Tobago har präglat henne både politiskt och som författare: än i dag är hon mycket engagerad i kampen mot rasism, inte minst mot de orättvisor som afroamerikaner erfar.

I boken vill Philip ge röst åt de historier som inte kan berättas

Philips senaste verk ”Zong!” (2008) anses av många vara hennes viktigaste. Men ”She tries her tongue, her silence softly breaks”, hennes tredje bok, förblir en höjdpunkt i hennes karriär. ”Zong!” utgår från kvarlämnade protokoll från ett rättsfall 1781, då en kapten på ett slavskepp med samma namn som boktiteln mördade 150 afrikaner genom att kasta dem överbord, i syfte att samla in försäkringspengar. I boken vill Philip ge röst åt de historier som inte kan berättas. ”She tries her tongue” undersöker snarare själva språket, det verktyg som används för att berätta en historia över huvud taget.

Philip har i en intervju sagt att hon ser språket som en ingång, en dörr till någonting som har tagits ifrån ”oss”. Kanske är det därför jag läser ”She tries her tongue” som ett arkiv, ett vittnesmål och en manual: öppna brev till stöd för oss som lever mellan språken. Jag ser en detaljerad studie där hon dokumenterar och nystar i den postkoloniala erfarenhetens kontinuum och pluriversalitet. I stället för att bebo de givna språkens rum eller vässa vrickade tungor skriver hon sitt eget vapen, bygger sitt eget hem i språket.

Philip samlade verk bygger broar mellan juridik, kolonialism, historia och genus. Hon använder ibland rytmer som påminner om jazzens och som så elegant framhäver navet i hennes postkoloniala författarskap: minnets och översättningens flyktiga och bristfälliga natur, möjligheten att erövra språklig mark (läs: makt) när en blivit berövad ett modersmål. I diktboken ”Discourse on the logic of language” skriver hon:

The mother then puts her fingers into her child's mouth – gently forcing it open; she touches her tongue to the child's tongue, and holding the tiny mouth open, she blows into it – hard. She was blowing words – her words, her mother's words, those of her mother's mother, and all their mothers before – into her daughter's mouth.

(Översättning: Modern lägger sedan fingrarna i barnets mun – tvingar försiktigt upp den; hon rör tungan mot barnets tunga, håller den lilla munnen öppen och blåser in i den – hårt. Hon blåste ord – sina ord, sin mors ord, sin mors mors och alla deras tidigare mödrars – in i sin dotters mun.)

Det är inte helt oväntat att Philip har brevväxlat med Ngũgĩ wa Thiong'o, vars essäsamling ”Moving the Centre” handlar om vikten av att flytta det kulturella centrumet från kolonialmakternas banor och att skriva ur eller på andra språk. Jag tänker också på den koreansk-amerikanska poeten Don Mee Choi, som i boken ”Hardly war” (2016) växlar mellan engelska och koreanska och skriver in sin vägran att översätta. Här finns en nära relation till det motstånd som Philip utövar när hon skapar sitt eget språk. Förutom att ömsom ilsket, ömsom och mestadels samlat och pedagogiskt sörja förlusten av modersmålet, gör hon i ”She tries her tongue” en utgrävning i språkets syntax, grammatik och funktion. Hon är på jakt efter kulornas ingångshål, det som orsakade skadorna, de ärr som aldrig läker och som ständigt spricker upp.

Paradoxen tycks omöjlig att ta sig runt. Men juristen M. NourbeSe Philip underminerar

1983 lämnade Philip juridiken för att på heltid ägna sig åt sitt skrivande. I augusti samma år höll advokaten och revolutionären Maurice Bishop, ledare för den marxistisk-leninistiska rörelsen New jewel movement som i en oblodig revolution tagit makten på Trinidad och Tobagos grannö Grenada, ett tal på Hunter College i USA. Han talade öppet om en hemlig rapport från USA:s utrikesdepartement där han hade läst att hans svarta motståndsrörelse och hans framgångar hos de svarta arbetarna på Granda var ett direkt hot mot USA. Bishop talade nämligen engelska – språket han fått av den brittiska imperialismen – och skulle därmed kunna nå 30 miljoner afroamerikaner.

Några veckor senare sattes Bishop i husarrest efter interna tvister i partiledningen. Hans anhängare lyckades befria honom, men kort därefter avrättades han av en exekutionspatrull. Regeringen som sedan tog makten på Grenada sökte omedelbart stöd från USA. Här ser vi att språkets förenande potential kan leda till hetsjakt. I domstolarna erkänns bara kolonialspråket, men om du använder samma språk i motståndets tjänst – och för samma ändamål, för att försvara dina rättigheter – löper du risken att de tas ifrån dig.

Paradoxen tycks omöjlig att ta sig runt. Men juristen M. NourbeSe Philip underminerar den genom att införa poesin som en helt ny beståndsdel i ekvationen.

Jag, som ibland har låtit mig förstummas av patologin i det rasistiska systemets narcissism, känner inte igen mig själv i uttrycket ”damned if you do and damned if you don’t” eller i den lösa svenska översättningen ”pest eller kolera”. Kanske finner jag i stället min agens i somaliskan, kanske mellan alla mina språk (för de är ju trots allt mina). Philips mod smittade av sig på mig när jag i ”Discourse on the logic of language” hittade raden: ”A mother tongue is not not a foreign lan lan lang language l/anguish anguish — a foreign anguish”, där hon spelar på ljudlikheten mellan ”anguish” och ”language”, de engelska orden för ”ångest” och ”språk”.

Hennes språk tvättar såren rena och berättar att vi inte behöver leta efter några utgångshål

Och i ”She tries her tongue” skriver hon: ”each word creates a centre / circumscribed by memory… and history waits / at rest always / still at the centre”. (”varje ord skapar en mitt / omskriven av minne… och historien väntar / alltid i vila / stilla i mitten”)

Jag läser det som en felsökning i det engelska språkets system, ett system som Philip tar sig rätten att bryta och forma till ett som rymmer hennes erfarenhet. Hon pekar på en mitt, men med tungan markerar hon skottskadorna, hålen efter kulorna som tagit sig in i och rört sig i kroppen. Hennes språk tvättar såren rena och berättar att vi inte behöver leta efter några utgångshål. Kulorna har aldrig lämnat den metaforiska kroppen, men blodet har lärt sig att fortsätta löpa kring kulhålens centrum, hittat andra vägar för att låta cellerna leva och förnya sig. Kroppen har införlivat de främmande objekten: den kan fortsätta växa, som ett träd. Vi kan slå rot var vi vill. Midhihii ka bislaaday baan nahay.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt