På väg till föreställningen ”Sadland”, ett gästspel av Malmöbaserade frigruppen PotatoPotato, läser jag ett debattinlägg av Joel Halldorf i Expressen om hur västvärldens accelererande ekonomiska expansion skett på bekostnad av livets poetiska sidor. Hur ökningen av utbrändhet och psykofarmaka inte kan förklaras med att individer fattar dåliga beslut, utan på ett socialt tillstånd som vi behöver hantera tillsammans.

”Sadland” gestaltar hur ungdomar mår skit alltmedan nämnda tillstånd fortgår.

Det är ingen vacker syn.

Det som möter oss är inte heller ett klassiskt linjärt drama utan iscensättningen av ett depressivt rum. Ett rum för hopplöshet, isolering, ångest och dödslängtan. Ett tillstånd där svaret på alla krav – reella eller imaginära – är ett stort nej. Nej till att delta i samhället, knappt i livet. Vuxenvärlden står handfallen medan dessa motståndsrum fylls på av unga som inte orkar snurra vidare i prestations- och konsumtionskarusellen. Hör bara: Bland tjejer mellan 10 och 17 år har andelen som tar antidepressiva läkemedel ökat med 153 procent på tio år, för pojkarna är motsvarande siffra 139 procent.

Det är jag som står för sifferexercisen här: PotatoPotato förlitar sig på sceniska uttrycksmedel, huvudsakligen scenografi och sång. Under lager på lager av duntäcken försöker Johanna Malm och Nils Wetterholm skydda sig mot omvärldens kyla. Johan Stohne står för det oskönt skeva men för tematiken passande ljudspåret. I detta luftlösa fängelse ömsom gråter, ömsom sjunger skådespelarna sorgesånger, egenkomponerade eller av deppdrottningar som Billie Eilish och Lana Del Ray.

Skildringar av lidande i konsten är som bekant lika gamla som människan, unge Werther vrider sig i lakanen medan hans nutida likar stämmer upp i sång: ”Sad is the only way to be in a world so insane/Welcome to sadland.”

Rent hjärtskärande är scenen där Nils Wetterholm trugar i en apatisk Johanna Malm läsk ur ett sugrör. Alla som varit i eller nära depression vet hur hårt även de anhöriga kämpar.

Men att gestalta sadkultur sceniskt är ingen lätt uppgift. Längtan efter att upphöra bjuder varken på ordrika uppgörelser eller förlösande vändpunkter, även om regissör Linda Forsell låter en gnutta livgivande humor smyga in i mörkret. Tankegodset bakom föreställningen blir mer brännande än iscensättningen av det.

Efteråt blir jag inte kvitt den fråga som samarbetspartnern Fredrika Thelandersson, som forskar om sad girls-kulturen på sociala medier, formulerar i programbladet: Vad händer om utomstående vuxna slutar avfärda de ungas ledsamhet som självupptaget eller riskfyllt utan i stället tar det på allvar som ett djupt och allvarligt existentiellt missnöje?

Ja, vad händer? Kan de poetiska sidor av livet som Joel Halldorf efterlyser, de som får utrymme om accelerationen avtar, rädda ungdomen och framtiden? Eller riskerar vi att de drabbas så hårt av hopplösheten att det enda vettiga alternativ som kvarstår är att stanna under täcket? Welcome to sadland.

Läs fler scenrecensioner och andra texter av Lisa Boda