Varför fastnar debatten om rasism hela tiden i tröttsamma symbolstrider? Enligt liberalerna beror det på den förhatliga ”identitetspolitiken”, enligt vänstern på att högern inte förstår att konflikterna är en del ”av en större kamp”. Kring dessa positioner svärmar sedan debattörerna som myggor.

Debaclet kring det eventuella namnbytet på en sal i Konstfack får mig – lite oväntat – att tänka på en nyläsning i det senaste numret av vänstertidskriften Catalyst (4/2020). I en stor artikel ägnar sig sociologen Vivek Chibber åt Edward Saids klassiker ”Orientalism”. Alla som läst ett enda högskolepoäng humaniora har garanterat kommit i kontakt med boken; det är en av urkunderna inom postkolonial teori. Enligt Chibber ett viktigt verk som hållit antikolonialismens fana högt i decennier. Men i ”Orientalism” gör Said ett allvarligt misstag som påverkar debatten om rasism och kolonialism än i dag.

Said kopplar samman imperialismen med orientalismen, det vill säga föreställningen om att orienten är fundamentalt annorlunda än väst. Detta var han på intet sätt först med, hans innovation bestod snarare i att orientalismen var kolonialismens orsak. För det sistnämnda möttes Said av massiv kritik i samtiden. Ekonomhistoriker visade att Said underskattade hur eliterna tog till de ideologier de behövde i sin jakt på råvaror och kapital. Dessutom antydde Said att västerlänningen var oförmögen att förstå den verkliga orienten. På så sätt förstärktes den kulturessentialism som han avskydde.

Problemet var att denna skarpa kritik – som borde ha manat till eftertanke – snabbt glömdes bort. Said blev en husgud för den nya vänstern. Kolonialismen, som tidigare analyserats som en del av kapitalismen, kulturaliserades. I centrum för debatten stod inte längre fabriksägare och arbetare, bönder och jordägare – utan ”öst” och ”väst”. Den som ville förstå kolonialismen behövde inte längre plugga ekonomisk historia – utan kulturvetenskap.

I dag är det över fyra årtionden sedan ”Orientalism” publicerades, men dess klassikerstatus är grundmurad. Det Chibber gör så briljant i sin analys är att visa att de problem som Said skapade i den antirasistiska debatten hänger kvar. I dag blossar symbolstriderna upp överallt medan viljan att förstå rasismens förankring i det ekonomiska systemet upplever en lågkonjunktur. Böcker som Robin DiAngelos ”Vit skörhet” firar segertåg med sitt luddiga tal om ”vita privilegier” och ”vit överhöghet”. I Reni Eddo-Lodges hyllade ”Varför jag inte pratar med vita om ras” skriver författaren om hur irriterad hon blir när folk vill tala om klass under hennes föreläsningar om rasism.

Och i Konstfacksdebaclet händer det märkliga att Per Svensson i DN anklagar studenterna för ”vulgäridealism” (15/2), medan Therese Bohman i Expressen (17/2) undrar var Brown Islands klassanalys är? Huruvida kritiken är rättmätig är svårt att avgöra – en del tyder på att debatten om namnbytet på Vita havet förenklas i medierna. Men det är ändå talande att ett radikalt konstnärskollektiv angrips från vänster av två personer som knappast gjort sig kända för sin marxism.

Systrarna – som själva var aktiva i medborgarrättsrörelsen – konstaterar att talet om ”vita privilegier” får antirasismen att framstå som en konspirationsteori

Som brukar påpekas är problemet att vi är så förtjusta i att importera teorier om rasism direkt från den anglosaxiska världen (gärna via elituniversitet). Däremot är vi betydligt sämre på att importera kritiken av teorierna från samma länder. I den briljanta boken ”Racecraft” angriper historikern och sociologen Barbara och Karen Fields vänsterns oförmåga att infoga rasdiskussionen i den större debatten om ojämlikhet. Systrarna – som själva var aktiva i medborgarrättsrörelsen – konstaterar att talet om ”vita privilegier” får antirasismen att framstå som en konspirationsteori. Problemet är att det frammanar bilden av ett öppet socialt fält där det enda som begränsar individerna är rasbarriärer. Som Fields påpekar är det inte konstigt att den långtidsarbetslösa mannen i rostbältet blir förbannad över talet om hans ”privilegier”.

Frågan är om man borde bry sig om en strid på Konstfack? Om man borde strunta i alla klassblinda böcker om ”vithet” och gå vidare? Själv tror jag att det vore ett misstag. I boken ”Mistaken identity” skriver journalisten Asad Haider om hur han under möten med aktivister i Bernie Sanders kampanj 2016 gjorde en skrämmande upptäckt. Icke-vita deltagare bildade arbetsgrupper som sysslade med kritisk vithetsteori och postkoloniala studier. Dessa aktivister tenderade efterhand att betrakta bostadskrisen, privatiseringen av utbildningsväsendet och jobbosäkerhet som ”vita” frågor. Identitetspolitiken, skriver han, gjorde ingenting för att utmana status quo. Snarare förstärkte den känslan av att motstånd är omöjligt.

Läs mer. Recension: ”White fragility” reder elegant ut varför vita har svårt att diskutera rasism

Missförstå mig inte nu. Jag begriper att mångfaldsarbetet i en vit konstvärld är av stor vikt. Jag ser också värdet i att fler icke-vita får uttrycka sina erfarenheter av rasism i medierna. Det jag vänder mig mot är den okritiska importen av amerikanska teorier. Som Sara Abdollahi påpekar i en artikel i SvD (4/2) så präglas USA:s historia av ett dubbelt kolonialt arv: erövringen av landet från ursprungsbefolkningen och förslavandet av svarta.

Rasismen i USA är på så sätt djupt förankrad i nationens historiska DNA, på ett sätt som saknar motsvarighet i Sverige. Här är rasismen främst anti-immigrant-orienterad. Samer, romer och judar har varit marginaliserade, men rasismen har inte varit avgörande för hur en vit, svensk identitet utformats. När ett amerikanskt språkbruk – med begrepp som ”vita privilegier” och ”vit överhöghet” – kastas in i en kulturaliserad ”diskurs” utan klassperspektiv framstår det som sekterism.

Risken är att vi förlorar förmågan att tala om rasism i termer av ojämlikhet

Nyligen gick poddprofilerna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby ut och deklarerade med en aristokratisk högdragenhet att de inte talar med vita journalister om rasism. Anledningen är att ”nivån blir så låg”. Sådana uttalanden är ett tecken på att vi är på väg mot samma balkanisering av debatten som i USA. Risken är att vi förlorar förmågan att tala om rasism i termer av ojämlikhet.

Kanske borde den antirasistiska kampen vägledas av en formulering från systrarna Fields ”Racecraft”. I en diskussion om slavplantagen i södern skriver de att man utifrån dagens debatt kan få intryck av att bomullsfälten uppfanns för att skapa ”vit överhöghet”. Detta är dock en missuppfattning – de skapades ”för att producera bomull, socker och tobak”.

Läs mer:

Debatten om Konstfack: De banaliserar en antirasistisk kamp

Sara Kristoffersson: Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra

Brown Island: Sara Kristoffersson avfärdar en komplex dialog som förs på Konstfack

Sara Kristoffersson: För att hitta rasism lämnar Brown Island verkligheten

Konstfacks rektor efter debatten om Vita havet: ”Det här kommer vi att ta tag i”