Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 19:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/rebecca-solnit-om-branderna-i-usa-jag-kanner-ren-skrack/

Böcker

Rebecca Solnit om bränderna i USA: Jag känner ren skräck

Författaren Rebecca Solnit.
Författaren Rebecca Solnit. Foto: David Levene/TT

Författaren och feministen Rebecca Solnit har skrivit mer än tjugo böcker och är känd för sin konsekventa kritik av Donald Trump. Från hemmet i San Francisco berättar hon för DN om den mest skrämmande sommar hon upplevt och varför hon trots allt känner hopp för USA:s framtid.

USA-valet 2020

När jag ringer upp Rebecca Solnit har hon inte sett solljus på två dygn.

– Oavsett hur illa det är i världen så räknar vi åtminstone med att solen går upp nästa dag. Men så har det inte varit de senaste dygnen. I går försvann solen i stället, säger hon.

Blodröd brandrök hänger över norra Kalifornien när vi pratar med varandra. Bilderna från San Francisco har fått liv i den globala debatten om klimatkrisen. I en artikel för The Guardian beskriver Solnit himlen över hemstaden, där hon bott i 45 år, som den mest skrämmande syn hon sett.

– När jag vaknade vid sju på morgonen hade himlen utanför ett slags smutsigt gul nyans. Jag utgick från att det skulle spricka upp under dagen, men i stället blev det bara mörkare och kallare. Vid tio på morgonen blev det mörkt som midnatt. Det var ofattbart och fullständigt desorienterande, säger Solnit.

Att ta en promenad runt hemkvarteren i centrala San Francisco har blivit en makaber upplevelse.

– Röken och askan som regnar ner över staden nu består ju av träden, skogarna, husen, människors hela liv som brunnit upp. Det får mig att tänka på New York efter terrorattackerna 2001, där folk sade att de andades in bitar av de som dött.

Kalifornien är vana vid skogsbränder. Varför är det så mycket värre i år?

– Givetvis handlar det främst om klimatkrisen. Brandsäsongerna här har blivit längre och temperaturerna högre. Bränderna växer och förflyttar sig så mycket snabbare än förut. Men skogarna här har misskötts under 125 år, sedan européerna bosatte sig i Kalifornien. De föreställde sig skogen som statisk och passiv, som en orörd madonna. Ursprungsbefolkningen här har alltid anlagt bränder eller låtit skogarna brinna i naturliga cykler, men européerna började stoppa de bränderna. Så vi betalar nu notan för ett drygt århundrade av vanskötsel av våra skogar.

USA har en väldigt visuell kultur. Vi har sett slagkraften i bilderna på polisvåldet mot svarta män under sommaren här. Kan bilderna på Kaliforniens blodröda himmel bli klimatkrisens motsvarighet till videon på George Floyd?

– Jag tror att det här kan leda till en dramatisk eskalering av åtgärderna mot klimatkrisen, både lokalt och globalt. Det är nu allt fler amerikaner som själva upplevt klimatkrisen. Oavsett om det handlar om orkanen Sandy i New York, eller översvämningarna och värmeböljan i södern, så är det nu väldigt många här som sett naturkatastrofer med egna ögon. De kan inte längre förneka vad som pågår.

Rebecca Solnit har skrivit böcker i fyra decennier. Men först de senaste åren har hon fått ett brett genomslag i USA. Donald Trump tycks ha förvandlat Solnit till ett slags husförfattare för motståndsrörelsen, som New York Times nyligen beskrev henne. Åtminstone någon gång i halvåret verkar det komma en ny Solnitbok som USA:s feminister och progressiva glupskt slukar.

Hennes växande popularitet handlar kanske även om att mycket av det hon skriver präglas av en försiktig optimism. Hennes texter är sällan bittra och uppgivna, till skillnad från så många andra av Trumps kritiker. I böcker som ”Hopp” och ”A paradise built in hell” har Solnit skildrat hur människor samlas i solidariska handlingar och hjälper varandra efter kriser och katastrofer.

– Många av mina judiska släktingar skickades till koncentrationsläger utan att återvända. Jag har fått lära mig att så länge det är möjligt att inte ge upp så kan vi inte ge upp. Efter orkanen Katrina i New Orleans var motorvägarna in till staden fulla av bilar med småbåtar på släp. Det var folk som ville hjälpa till, som försökte rädda de som drabbats. Kriser får människor att göra sådant.

Samtidigt som Solnit gärna går till attack mot ideologiska motståndare till höger riktar hon även kritik mot den lata pessimism som hon tycker präglar delar av amerikansk vänster.

– Just nu känner jag ren skräck över det som händer. Inte bara här, utan bränderna och katastroferna längs hela västkusten. Att vara hoppfull handlar inte om att blunda för verkligheten, eller förneka att det händer fruktansvärda saker. Jag tror inte att de döda kommer att återupplivas.

– Men det går inte heller att förneka att det pågår spännande förändringar nu. Fossilbränsleindustrin håller på att kollapsa. Den har aldrig varit så här sårbar tidigare. Exxon, BP och Chevron har gjort katastrofala kvartalsrapporter. Ju sämre det går för oljeföretagen desto mer hopp för oss andra. Dessutom har vi ett presidentval om två månader och det finns en viss chans att Donald Trump förlorar. Hopp för mig handlar bara om att inse att framtiden är oviss och att det är vi som formar den tillsammans.

Sommaren 2014 fick Solnit ett globalt genomslag med essäsamlingen ”Män förklarar saker för mig”, som populariserade begreppet mansplaining. Hon använder inte själv ordet i boken, men anekdoten som inspirerade titeln är värd att upprepa.

Solnit var på en middagsbjudning i Aspen, där samtalet började handla om en berömd fotograf som Solnit skrivit en bok om. Värden, en pompös farbror, höll en lång monolog om att han precis läst en fantastisk bok om fotografen. Lönlöst försökte en vän till Solnit flika in att författaren sitter vid middagsbordet, men mannen malde bara på i stället för att låta bokens författare, den faktiska experten, få en syl i vädret.

För Solnit blir anekdoten en vinjett till en större berättelse om priset för män som tystar eller ignorerar kvinnors röster.

– Det handlar inte bara om en irriterande middagsbjudning. Att kvinnor ignoreras vid middagsbordet betyder även att de ignoreras när de ringer polisen och säger att de blir misshandlade. Vi kan inte överleva utan att ha en röst som anses trovärdig.

I fönstret till mitt lokala bibliotek i New York hänger det sedan ett par år tillbaka ett citat av Solnit, som lyder: ”Förmågan att berätta sin egen historia, i ord eller bilder, är redan det en seger, redan det en revolt.” Solnits senaste bok, ”Recollections of my non-existence”, är en okonventionell memoarbok där hon försöker skildra just denna mödosamma strävan efter att hitta en egen röst.

– Jag skrev boken för att försöka skildra vad det betyder att leva i en värld där människor du aldrig träffat vill skada dig och attackera dig. Jag ville koppla ihop våldet mot kvinnor med tystandet av kvinnors röster. Harvey Weinstein skulle inte ha kunnat våldföra sig så systematiskt på kvinnor om det inte vore för att han visste att ingen skulle lyssna på deras röster när de anklagade honom.

Hur har du lyckats hålla din optimism vid liv under fyra år med Trump?

– Efter att Donald Trump vann valet var jag förbannad i flera veckor, men sedan insåg jag att jag faktiskt har ett jobb att sköta. Jag måste börja skriva och blottlägga hans beteende med alla medel jag har tillgång till. Det är mitt ansvar att se till att folk inte förlorar hoppet, för det finns redan så himla många, framför allt i vänstern, som verkar se det som sitt jobb att få folk att ge upp.

Vilka skäl ser du att känna hopp för USA:s framtid?

– Vi har stoppat så mycket av Trumps agenda. Så mycket politisk förändring i USA sker utanför den federala regeringen i Washington. Se på stödet för Black lives matter, som vuxit enormt de senaste åren. Jag har alltid trott på kulturens kraft att forma politiken och vi ser nu hur röster som tystats under århundraden plötsligt kan göra sig hörda. Mångfalden i kulturen, mångfalden i de röster som nu får höras i USA, saknar motstycke. Att få göra sin röst hörd är det första steget mot jämlikhet.

Läs mer:

Biden kallade Trump för klimatmordbrännare

USA brinner – katastroferna kan vända opinionen inför valet

Jannike Kihlberg: Valresultatet kan påverka jordens klimat för all framtid

Ämnen i artikeln

Böcker
Kalifornien

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt