Rebecka Åhlund skriver kolsvart och kärvt humoristiskt om en tung förlust

En av mina bästa vänner tog sitt liv strax efter att han hade fyllt 40 år, hösten 2019. Kanske är det därför jag känner en akut närhet till Rebecka Åhlunds nya bok, till romanens själva rotsystem. Ibland känns det som om hon har skrivit den just till mig. Meningar som ”Självmord kanske är ett sätt att sluta vara rädd” och ”Jag ville inte att du skulle vila i frid, jag ville att du skulle vakna”, gör att jag måste lägga bort den en stund, dra mig upp till ytan, andas hårt.

Oaktat allt detta skriver hon med en sådan nålskarp närvaro att det är omöjligt, för vem som helst tror jag, att värja sig mot den här texten.

Rebecka Åhlund skulle precis fylla elva år när hennes pappa begick självmord. När han dog slutade hon att vara barn, skriver Åhlund. Smärtan, den som skar så djupt, tycks hon ha förträngt under lång tid.

I ”Någon måste vattna tomaterna” börjar hon gräva i minnets katakomber. För att försöka få klarhet i vem han egentligen var. Hans drickande och depressioner som till slut tog över. Som till slut fick honom att gasa ihjäl sig i bilen. Men här finns också andra bilder, då han faktiskt var närvarande. Som den där gången han lät henne köra tågbanan och de byggde ett helt landskap i miniatyr tillsammans.

Nu är hon lika gammal som när han försvann. Hon flyttar tillbaka till Sverige från London med familjen, slutar själv att dricka och börjar sortera bland skärvorna. Men när sorgen plötsligt överskuggar allt: hur ska man orka fortsätta?

Räddningen blir att skriva, städa, promenera med hundarna, sätta på kaffebryggaren, ”på så vis vet jag att det är en dag i morgon också”. Och vattna tomaterna. Boken är både kolsvart och kärvt humoristisk. Helt osentimental. Mitt i mörkret hittar hon flingor av ljus, stick av värme. ”Vändningen kan vara att sorgen helt enkelt får finnas.”

”Någon måste vattna tomaterna” är tätt sammanflätad med Rebecka Åhlunds förra bok. I ”Jag som var så rolig att dricka vin med” (2019) berättade hon om sin väg ut ur missbruket. Den beskrevs som en ”rapport”, medan den här rubriceras som ”roman” (även fast den nya också är based on a true story). Det ständigt pågående käbblet om litterära gränsdragningar står mig upp i halsen – men i just det här fallet kan jag inte låta bli att undra varför boken placerats i fiktionsfacket. Det är ändå lite synd.

Kapitlen är korta, klara. Texten fylld av detaljer som man gärna hänger kvar vid. Ljudet av syrsorna i Nice, de brunröda bergen i Utah, filterlösa Camel i den vita Opelns askfat och en rävhona med två små ungar i skumdunklet vid husgaveln: ”I skuggorna ser de grå ut, fluffbollar som tumlar omkring.” Det är också en bok om själva skrivandet av boken. Ibland kan det kännas navelskådande – geggigt – när författare ska införliva det egna författarjaget. Här är det snarare en litterär möjlighet som utnyttjas skickligt.

Man kan läsa Rebecka Åhlunds bok som en svensk kusin till Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” eller Joan Didions ”Blå skymning”, två andra verk som behandlar förlust. Men alla liknelser känns i slutändan överflödiga eftersom hennes sound är så säreget. Kanske har Åhlund vridit ur sig en svensk sorgklassiker?

Hon arbetar som en trollkarl med pennan, slår det mig mot slutet. Med till synes enkla medel åstadkommer hon spektakulära trick. Man förstår inte riktigt hur det går till, hur så många vita duvor kunde gömma sig i den där lilla hatten, men likväl flaxar de nu iväg över scenen. Bryter fram som ett skred, innan de försvinner upp mot himlen.

Läs fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Rebecka Åhlund skriver nyktert om alkohol i en spritmarinerad kultur

”Det var mitt drömliv – att leva bland flaskor och askfat”