Thomas Manns novell ”Döden i Venedig” (1912, sv. ös. Linda Östergaard 2019) inleds med att den medelålders författaren Gustav von Aschenbach lämnar sin lägenhet i München för att ge sig ut på promenad. ”Falsk högsommar” råder, trots att det bara är maj: ”Engelska parken hade ångat av värme som i augusti”. Vädret besvärar inte Aschenbach. Tvärtom verkar det vederkvickande, och bidrar kanske till att han strax därpå bestämmer sig för att åka på en längre resa till Venedig.

Väl i Italien händer någonting. ”Sciroccons ljumma vindpustar”, de som Aschenbach erfar vid landstigningen, förvandlas snart till en ”vidrigt kvav” luft. Över staden sänker sig en lamslående huvudvärkshetta. Samtidigt förälskar sig Aschenbach i en fjortonårig pojke som bor på samma hotell.

Under flera veckor stegrar sig hans besatthet. Venedig är till slut outhärdligt varmt. Men varken vädret eller den koleraepidemi som breder ut sig i staden kan få Aschenbach att besinna sig och resa därifrån. Novellen slutar med att han dör, ensam i en solstol, i begrepp att sträcka sig efter det badande barnet.

Jag hajar till när jag kommer till det där med solstolen. I en sådan sitter jag nämligen själv, i det att jag läser om Manns novell. Sydvästra Europa har i dagar hemsökts av en värmebölja som tidningarna kallar för ”historisk”. Där jag bor når temperaturen 38 grader. Till och med olivträden torkar ut. Man kan inte göra annat än att barrikadera sig vid fläkten, under parasollet, med en bok man redan läst och vars tryckande kuslighet svarar mot det som pågår i atmosfären.

Jag kan inte se hur det längre vore möjligt att använda väder som metafor för det individuella

I ”Döden i Venedig” reflekterar väderomslagen Aschenbachs själsliga utveckling. Som Hans Ulrich Gumbrecht framhåller i sin läsning av novellen är det via stämningen vi varseblir förändringarna i hans medvetande, inte via intrigen eller inre monologer. Vädret är på så vis mer än en kuliss. Det blir en manifestation, ett Dorian Gray-porträtt, av en människas moraliska förfall.

Vår tid är knappast mindre jagcentrerad än Thomas Manns. Men just extrema temperaturer har kommit att betyda något annat. Jag kan inte se hur det längre vore möjligt att använda väder som metafor för det individuella. Det vi tycker oss se i junihettan – det som utgör obehagets själva kärna – är ju tvärtom något kollektivt, ett av (vissa) mänskliga samhällen framkallat systemfel.

Om det ändå vore våra hemliga lidelser som bar ansvaret! Och inte det som regeringar, organisationer, företag och konsumenter ägnar sig åt inför öppen ridå: en till synes ostoppbar exploatering av själva de fysiska villkoren för liv.

Läs fler texter av Rebecka Kärde.