Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-25 12:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/rebecka-karde-sa-mots-vigdis-hjorth-och-dag-solstad-genom-livslognen/

Bokrecensioner

Rebecka Kärde: Så möts Vigdis Hjorth och Dag Solstad genom livslögnen

Bild 1 av 2 Vigdis Hjorth.
Foto: Sara Angelica Spilling
Bild 2 av 2 Dag Solstad.
Foto: Vidar Ruud

Hos både Vigdis Hjorth och Dag Solstad finns levande porträtt av lärare som kämpar med livslögnen inför elevernas hårda blickar. Rebecka Kärde ser hur de två norska författarna gestaltar den grundläggande frågan om vad vi egentligen ska med litteraturen till.

”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar ni lyckan från honom på samma gång”, säger doktor Relling till Gregers Werle i Henrik Ibsens pjäs ”Vildanden”. Gregers har just avslöjat för Hjalmar Ekdal att hans dotter Hedvig har en annan biologisk pappa, nämligen grosshandlare Werle, Gregers far tillika Hjalmars arbetsgivare. Doktor Relling menar att Gregers lider av en sjuklig ”rättfärdighetsmani”. Ingen, allra minst Hjalmar, blir gladare av att sanningen kommer fram. ”Att försöka hålla livslögnen vid liv”, säger Relling, är vanligen det bästa.

Efterklangen av detta klassiska meningsutbyte hörs i Vigdis Hjorths roman ”Lärarinnans sång” (2018, till svenska av Ninni Holmqvist 2020). Protagonisten heter här Lotte Bøk. Hon är 57 år och lektor på teaterlinjen vid konsthögskolan i Oslo. Yrket passar henne, får vi veta i upptakten – ”hon är en bra lärare, engagerad och levande, det har hon ofta fått höra” – och livet är i allmänhet trivsamt. Sedan hennes vuxna dotter flyttade till Australien bor hon själv i en centralt belägen villa. Hon har tid och råd att ägna sig åt det hon tycker om: svampplockning, goda viner, Brechts dramatik.

En dag frågar en konststudent om han får filma henne. Tage Bast, som han heter, håller på med en film om skolans lärare utifrån tesen att liv och undervisning måste hänga ihop. Efter överväganden tackar Lotte Bøk ja. Sedan är han där, Tage Bast. Han är med på Brecht-föreläsningarna och på skogspromenaderna, med sin kamera och – som Lotte Bøk upplever det – sina abstrakta, outtalade anklagelser riktade mot hela hennes person. Redan innan han börjar filma är hon i färd med att rättfärdiga sig. Hon har känslan av att ha begått ett brott, bestående i kontrasten mellan pjäserna hon undervisar om och det bekväma liv hon lever.

Till exempel, anför Lotte Bøk som bevis i rättegången mot sig själv, äger hon ju fem par handgjorda italienska skor. I hennes villa bodde tidigare en man som hamnade på obestånd och som hon numera träffar på bänken utanför Vinmonopolet. Dessutom föredrar hon att plocka vårmusseron och harsyra framför att diskutera med sina skådespelarstudenter, som hon i regel upplever som barnsliga, mer intresserade av att bli kända än att närläsa ”Den kaukasiska kritcirkeln”. Kort sagt: ”hon kände på sig att hon hade större ansvar att vara god än hon levde ut”.

Det hela verkar förstås överdrivet. Men att kameran känns så obehaglig, tänker Lotte Bøk, måste ju tyda på att hon döljer något för sig själv. Är hon då inte förpliktigad att släppa in Tage Bast? Hon vill väl vara en sannfärdig människa? Poängen med konsten är ju att den kan leda till handling och självreflexion! Det är åtminstone vad hon säger till studenterna: att Brecht kan lära dem något om Norge i dag, ”få dem att se bortom sig själva, att inse vilket samhälleligt sammanhang de ingick i, och därmed vilket ansvar de hade”.

*

Lotte Bøk är född omkring 1960. Kanske hade hon Elias Rukla som gymnasielärare. Han är huvudperson i den roman jag läser ”Lärarinnans sång” som en pendang till, Dag Solstads enastående ”Genans och värdighet” från 1994 (till svenska av Lars Andersson 2005). Rukla undervisar inte om Brecht, men om Ibsen. Det har han gjort i tjugo år. När ”Genans och värdighet” tar sin början – den utspelar sig egentligen bara under en halv skoldag, resten är tillbakablickar – är det dubbeltimme i norska på Fagerborgs gymnasieskola i Oslo. Klassen har ägnat sig åt ”Vildanden” i en månad men befinner sig bara halvvägs in i fjärde akten (”sånt var det stil över, tänkte han”).

Just den här timmen är det doktor Relling som intresserar Elias Rukla. I fjärde akten kommer fru Sörby in och berättar att hon ska gifta sig med grosshandlare Werle. Nästan omärkligt låter Ibsen då Relling leverera en replik med ”darrande” röst: ”Det kan väl ändå inte vara sant?” Relling, som annars har funktionen av Ibsens alter ego, en kommentator placerad mellan handlingen och läsaren, dras på så vis in i intrigen för första och enda gången. Rukla har aldrig förstått varför. Men han tycker sig vara något på spåren, anar att insikten är nära.

Eleverna kunde inte bry sig mindre. För all del, brukade Elias Rukla tänka – ”så är det, och så ska det vara, att undervisa i det högre allmänna skolväsendet i ett civiliserat land.” Han var likadan i deras ålder. Det är ofrånkomligen så att Ibsen är för avancerad för artonåringars ”ofullgångna tanke- och känsloliv”; ”att påstå nåt annat vore en förolämpning mot den gamle Mästaren, och för den delen också mot varje vuxen människa som har haft förmågan att tillägna sig kunskaper från mänsklighetens gemensamma kulturarv”. Syftet med undervisningen är inte omedelbar stimulans, utan allmänbildning: att eleverna som ”samhällsmänniskor” ska ha ett förhållande till den litteratur de består av.

Men någonting har förändrats. Elias Rukla känner inte längre igen sin egen tonårstristess i den han ser framför sig. Fram till nyligen fanns en allmän acceptans för ledan; eleverna visste att den ingick. Nu är de ”rätt och slätt förolämpade” över att de måste vara där. Varför ska de läsa detta? Är det verkligen tillåtet att tvinga på dem en hel pjäs? De har förvandlats till en ”strukturell fientlighet” riktad mot den som tråkar ut dem, alltså Elias Rukla.

Efter lektionen går Elias Rukla ut på skolgården. Det regnar. Han försöker fälla upp sitt paraply, men det har fastnat. Då brister någonting i honom, som det heter. Han slår paraplyet mot dricksvattenfontänen, slår och slår, eleverna flockas runt honom, förskrämda, han kallar en av dem för ”fitta” och rusar därifrån medan insikten om vad han har gjort rinner till. ”Herregud, utbrast han, det kan inte vara sant! Men det kunde vara sant.” Lärarkarriären och livet som han känner det är slut. ”Detta är ju en katastrof, tänkte han, nästan med förundran.”

*

Lotte Bøks fall sker långsammare, stegvis. Ett sammanbrott äger rum på en föreläsning om Brecht-pjäsen ”Mutter Courage”. Hjorth låter Bøk återberätta handlingen om marketenterskan under trettioåriga kriget för läsaren och eleverna. Hon frågar dem hur de skulle ha satt upp den i dag. Ingen kan ge ett bra svar. Hat föder hat, förklarar Bøk, ”så det är bäst att inte starta krig”. En elev kommenterar att nej, visst, men nu finns ju krig, och då verkar det olösligt. Den kommentaren, ordet ”olösligt”, är Bøks paraply. Hon springer helt enkelt ut ur klassrummet.

Där, om inte förr, överger ”Lärarinnans sång” alla anspråk på realism – det är svårt att acceptera att en medelålders universitetslektor inte skulle ha tänkt den tanken tidigare. Uppträdet hamnar hur som helst i Tage Basts film. I slutändan fokuserar den uteslutande på Lotte Bøk och hennes pedagogiska metoder: hon framställs som rigid, föraktfull och svåråtkomlig. Ännu mindre trovärdigt är kanske att filmen blir en internationell succé. Lotte Bøk flyr till ett volontärcenter i Pireus och sorterar skor åt syriska flyktingar i ett halvår, innan hon återvänder till skolan och, vad det verkar, sitt gamla liv.

För både Rukla och Bøk bestäms krisen av att den sker inför publik. Rukla tycks annars föga brydd om hur han framstår. För honom är det inte självbilden som rämnar, utan fasaden. Bøk upplever däremot att den av doktor Relling förordade livslögnen rycks undan även för henne. I ”Vildanden” leder detta till Hedvigs självmord, i ”Lärarinnans sång” till, ja, vadå? Eller, för att närma sig problemet från ett annat håll: vad består livslögnen i, mer exakt?

Av receptionen att döma verkar de flesta överens om att den har att göra med de italienska skorna. Att problemet är privatmoraliskt, och att Lotte Bøk är en hycklare.

Men är det inte just där problemet ligger: att Lotte Bøk förväntar sig, och förväntar sig att andra förväntar sig, att hon ska vara kapabel till rena, osjälviska handlingar? Ja, det är klart att hon kan ”göra mer” – men är inte livslögnen den extrema, nästan religiösa överbetoningen på imperativ som ”engagemang”? Som om förmågan att påverka exempelvis kriget i Syrien vore konstant, oberoende av makt och position, lika stor för al-Assad som för en folkskygg teatervetare i Oslo.

Det är nämligen slående hur oförmögen Lotte Bøk är att för studenterna gestalta storheten i Brechts dramer. Inte en enda gång diskuterar hon estetiska parametrar. Nej, Brecht är bra för att han kan inspirera till handling i den utomlitterära verkligheten. Jämnårig som hon är med Elias Ruklas elever har hon inte bara ställt sig den förvisso legitima frågan ”varför ska jag läsa detta?”: frågan har svällt upp och blivit större än verket, så stor att jakten på ett tillfredsställande svar tränger undan läsningen.

Och Lotte Bøk älskar Brecht! Ändå litar hon djupast sett inte på vare sig sitt eget eller studenternas omdöme. Hon beter sig som om texterna inte i sig kan utgöra argument för att de bör läsas, som om det politiska och historiska i dem aldrig verkar på ett annat plan än det handgripliga och kausala. Som om det inte finns någon som helst gemensam överenskommelse om att Brechts pjäser, eller konstverk över huvudtaget, är meningsfulla att varsebli estetiskt.

Kanske gör det inte heller det. Kanske har Elias Rukla och Lotte Bøk rätt: litteraturen är i dag så perifer att dess värde bara kan begripas i den mån det kan översättas till något annat – pengar, nytta, ”påverkan”. Denna konstsyn leder oundvikligen till neuros. Om ”Mutter Courage” framför allt är en omväg till volontärarbetet i Pireus, ja, då är det väl lika bra att åka till Pireus direkt. Men om litteraturen saknar bytesvärde, inte kan reduceras till ett tredje, behövs ett språk som förmår artikulera dess specifika beskaffenhet. Däri ligger Lotte Bøks misslyckande.

Eller som Tage Bast säger: eftersom undervisningen är så ”patosfylld”, ”finns det inte då en fara för att det är på bekostnad av just tänkande och analys?”

*

Vad skulle Brecht ha gjort, frågar sig Lotte Bøk vid ett tillfälle. Elias Canetti beskriver i självbiografin ”Facklan i örat” (1980) hur förskräckt han blev när mötte den stora marxistiska diktarhjälten i verkligheten, i Berlin 1928. ”Jag uttryckte mitt missnöje med all reklam som Berlin förpestades av. Den störde inte honom, tvärtom, reklam hade sina goda sidor. Han hade nämligen skrivit en dikt om bilar av märket Steyr och fått en bil till belöning. Det lät för mig som talat direkt ur djävulens mun.”

*

Livslögnen: att man ägnar sig åt litteratur för att man är god. Sanningen: att man gör det för att man är människa.

*

Relling: ”Ursäkta, herr Werle; men hur många – bara på ett ungefär – hur många sanna äktenskap har ni sett här i världen?”

Läs fler texter av Rebecka Kärde

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt